Gästkrönika: Mellan hopp och förtvivlan
Karl Alfredson skriver en gästkrönika kring sina tankar om arenadiskussionen.
"Man vill göra det attraktivt för alla att gå på fotboll, man vill kunna arrangera konferenser, erbjuda restaurangbesök och skapa en miljö som ger mycket mer än fotboll - varför då?"
"Kommer en ny arena ha kvar känslan av fotboll som Gamla Ullevi har eller kommer den att förmedla konstgjord underhållning där folk får precis vad de vill ha placerade i VIP-loger av glas, med elvärme att sitta på och tak att skyla sig under. Kommer det blaskiga mellanölet i plastglas och varmkorven i servett att ersättas av fatöl i glas och lövbiff på välformade varma tallrikar?"
Alla vi som älskar Blåvitt hoppar nu, alla vi som älskar Blåvitt, alla vi som älskar Blåvitt, alla vi som älskar Blåvitt hoppar nu!
Det taktfasta skanderandet format av tusentals röster följt av de relativt dåligt tajmade dubbelhoppen ekar ut från den trofasta ståplatspubliken. Ut över Gamla Ullevis gräsmatta, ut genom portarna och de når nästan ända bort till teater Unos entré.
Kamraternas första halvlek har varit pinsam och helt välförtjänt leder Elfsborg med 1-0. I början på andra är IFK på gång, aggressiviteten på planen speglas i ståplatspubliken och i takt med att chanserna ökar i antal ökar klackens jubel i styrka. Mycket välförtjänt kommer kvitteringen och euforin på ståplats vet inga gränser; i år blir det SM-guld!
Men ack det som varar för evigt, i 64:e minuten får en hårfager ynglig från Brage, numera i Elfsborg, den så lycksaliga folkmassan att tystna. Lasse Nilssons 2-1 mål skjuter oss i sank och när slutsignalen går sitter jag bedrövad kvar på Gamla Ullevis ståplatsläktare.
Jag ser ner på det nylagda golvet gjort i någon form av glasfiberlaminat och tänker på den gången förra säsongen då det brann just här. De gamla träplankorna fattade eld av en kastad cigarettfimp och matchvärdar och brandkår bröt upp golvet under pågående match. Numera råder ett dåligt efterlevt rökförbud på ståplats, å andra sidan så är knappast de ditmonterade laminatgolven så känsliga. Bedrövad tar jag upp en näve konfetti från trappsteget framför och kastar den mot planen, FAN!
Blicken följer konfettin som greppas tag av en vindpust, de omsorgsfullt sönderklippta tidningspapperna virvlar runt i luften, runt, runt, upp, upp över lämmeltåget av besvikna hemvändande supportrar, bort mot sittplatsläktaren.
Sittplats, där barnfamiljer och män i kostym bevittnar Blåvitts hemmaduster. Denna skapelse i sten och betong som ändå innehåller en stor del av Göteborgsfotbollens själ och hjärta. I dess innandömen har många tårar och glädjerop delats av fotbollslag från hela Sverige. Skall denna plats försvinna?
Bedrövat skakar jag på huvudet, 1-2 mot Elfsborg, mot Ellos BK!
Även ståplats börjar nu tömmas på folk, jag kastar några förstulna blickar mot södra ståplats, även kallad buren. Platsen där bortasupportrar från de riktiga rivalerna brukar placeras. Platsen där AIK:s Black Army slet sönder och brände en IFK flagga förra året, en handling som sånär orsakade upplopp inne på Gamla Ullevi. Minnen, tankar och upplevelser kommer rusandes i mitt huvud likt långtradare i rusningstrafik. Kommer de att finnas kvar om man bygger en ny arena? Eller kommer man att få börja om på nytt även vad gäller minnena? Kommer en ny arena ha kvar känslan av fotboll som Gamla Ullevi har eller kommer den att förmedla konstgjord underhållning där folk får precis vad de vill ha placerade i VIP-loger av glas, med elvärme att sitta på och tak att skyla sig under. Kommer det blaskiga mellanölet i plastglas och varmkorven i servett att ersättas av fatöl i glas och lövbiff på välformade varma tallrikar?
I diskussionen om en ny arena säger man att det är viktigt att göra fotbollsbesöket till en helhetsupplevelse. Man vill göra det attraktivt för alla att gå på fotboll, man vill kunna arrangera konferenser, erbjuda restaurangbesök och skapa en miljö som ger mycket mer än fotboll - varför då?
Detta kallas för; "en arena rätt i tiden", frågan är bara vems tid man pratar om? Knappast är det den fotbollsälskande ståplatssupportern som står i fokus.. Däremot är det nog helt rätt i profitens och kapitalismens tid. Helt rätt i en tid då man vill förbjuda ståplatsläktare då de drar till sig "fel folk". Det är helt rätt i en tid då man hellre ser kapitalstarka grupper som kan spendera pengar på arenan än fotbollstokiga människor med knaper ekonomi som med glädje hellre lägger sina sista slantar på att åka på bortamatch och stödja laget än köper fläskfilé i arenarestaurangen.
Kanske är jag bara rädd, rädd för förändring, rädd för utveckling och det självklara naturliga steget för morgondagens fotboll. Kanske borde jag vara nöjd och tyst då jag antagligen kommer att sitta där i en skapelse av glas och plast och dricka öl ur riktiga glas och skrocka om att detta är det riktiga sättet att uppleva fotboll.
Gör gärna något med Gamla Ullevi, riv ner, bygg upp, nytt eller gammalt, men vad som än sker så får ni inte glömma själen och kärleken, glöm inte oss som vill uppleva fotboll med alla våra sinnen, vårt hjärta och vår kropp. Det är tack vare den kärleken som vi går på matcherna, kärleken till laget, inte menyn i restaurangen.
Långsamt reser jag mig upp, uppgivet blickar jag ut mot det gröna gräset där vaktmästare med krattor lägger grästorvor på plats. Precis då jag skall till att lämna arenan blickar jag åter ut över planen och läktarna, jag står där en stund, de sista människorna passerar mig och jag står där och insuper det som kallas för atmosfär. Sedan vänder jag mig om och lämnar Sveriges bästa fotbollsarena bakom mig. Medveten om att vad som än händer så kommer jag tillbaka nästa gång Blåvitt skall kasta mig mellan hopp och förtvivlan, oavsett hur arenan ser ut.
