Gästkrönika: Derbyförbannelsen
Funderingar inför måndagens göteborgsderby, från en Öisare.
Som Öisare uppväxt under 80- och 90-talen har man inte precis upplevt framgångens sötma. De legendariska höstfinalerna 1985 spelades just innan mitt fotbollsintresse vaknade lagom till ÖIS fall genom seriesystemet inleddes. Förvandlingen från det glädjesprudlande lag som slog HBK med 7-3 1987 till det lag som tog stryk av IFK Strömstad i division 2 1992 var inte en rolig upplevelse. Samtidigt gick det lag man lärt känna som "den store Satan" från klarhet till klarhet. De tog UEFA-cupguld när ÖIS kämpade för sin existens i Allsvenskan och bjöd på stormatch efter stormatch i Champions League när vi kämpade med att ta oss tillbaka till Allsvenskan. Allt ljus föll på Kamraterna, och kvar i skuggan stod ÖIS och övriga Göteborgsklubbar. Det var sannerligen tunga år.
De tidigare så uppskattade derbymatcherna föll i allmän glömska när Europamatcherna tog över scenen. Lika bra var kanske det, för när de spelades så misslyckades ÖIS alltid med att besegra satans lakejer. Allt eftersom tiden gick utvecklade det sig till en plåga att gå på derbymatcher, de var som förtrollade. Antingen blev det storstryk, eller också såg ÖIS ut att ha segern i sin hand för att till slut tappa till oavgjort. Mitt värsta minne från denna mörka period var när Mikael "Piss-Nisse" Nilsson filmade till sig en kvitteringsstraff vid ställningen 1-0 till Örgryte. Året var 1995, och ingen rödblå supporter kommer någonsin glömma det. Vår riktigt stora chans att slå övermakten berövades oss av en fuskande Falköpingspôjk och en godtrogen domare. Hånad av tusentals personer på läktarna kunde man bara knyta näven i fickan och hoppas på bättre tider - och de skulle komma!
Lika lite som vi glömmer filmningen glömmer vi matchen den 11 maj 1998. ÖIS hade veckan innan slagit ut IFK ur cupen och Kamraterna såg ut att ta en gruvlig revansch. Efter 5 minuter stod det 0-2, och alla Öisares mardrömmar om den slutgiltiga förnedringen såg ut att förverkligas. I halvlek hade ÖIS och Svante Samuelsson konstigt nog vänt på steken till 3-2, och i andra halvlek ökades det på till hela 5-2. ÖIS hade gjort 5-0 på sin skräckmotståndare på 80 minuter och förtrollningen var bruten! Sedan dess är det inte längre med sänkt huvud man vandrar in på Gamla Ullevi för detta klassiska möte. Visst har IFK vunnit efter 1998, men nu vet vi att de inte är oslagbara!
Publikmässigt har det också blivit trevligare att gå på derbymatcherna. Allt eftersom IFK har tappat sin forna glans och överlägsenhet har matcherna fått större uppmärksamhet och blivit intressantare för allmänheten. ÖIS har samtidigt lyckats gräva fram några av de supportrar som saknats sedan 1985 och utökat sin läktarstyrka. Missförstå mig nu rätt, IFK är fortfarande laget för dem som följer strömmen medan ÖIS är för dem som gör ett aktivt val, så riktigt jämnt fördelat på läktarna kommer det nog aldrig bli. Det värsta jag varit utsatt för på ett derby var när en ölflaska kom farande in i ÖIS-klacken från änglaskaran, som tur var for den några centimeter över mitt huvud och slog i marken utan att träffa någon(!). Leden i vår klack var ju som sagt ganska glesa för några år sedan. De senaste åren har det inte alls känts lika hotfullt att ha de båda klackarna så nära varandre. Det är rent av häftigt att två supportergrupper kan stå på samma läktare utan större problem. Så låt oss hoppas att årets första alliansderby blir en match med bra stämning, fint lir och tre sköna poäng i rödblå fickor.
* Gästkrönikan publicerades även på angelz.net inför förra årets derby mot Öis.
