Vem blir hjälte på måndag?
Stefan Sjöblom ger sin syn på det så betydelsefylla derbyt mot Örgryte på måndag.
Jag var bara fyra år då, när jag såg SM-finalen mot Örgryte på Ullevi. Jag minns det än idag, kan fortfarande känna ilskan och vreden. Men framförallt kommer jag ihåg hur maktlös och chockad jag var. Aldrig tidigare hade jag sett Blåvitt förlora en så betydelsefull match. Även om jag bara var året gammal första gången UEFA-cupen roddes hem så visste jag hur bra Blåvitt var. Jag älskade dem så otroligt mycket. Som bara ett barn kan göra vill jag påstå. Kärleken efter förlusten 1985 var annorlunda men starkare. Jag insåg att även vi kunde förlora.
En av anledningarna till att det kändes extra hemskt den gången på Ullevis läktare var att min far som jag var där med var ÖISare. Han vågade knappt jubla själv har han berättat och fick verkligen hålla inne med sin glädje då han såg tårarna i mina ögon. För så var det, jag grät floder efter ÖIS mål. Mina tårar skulle dock snart omvandlas till glädjetårar igen. Bara två år efter den här förlusten vann vi återigen UEFA-cupen och livet var så ljust det bara kan vara om man är ängel.
Derbyna mot ÖIS är för mig det riktiga derbyt i stan. Derbyna mot GAIS i alla ära, men då man är så ung som jag har man inte riktigt sett de grönsvarta som ett hot. Man är alltid lika övertygad om vinst när man äntrar Ullevi innan match, annat är det faktiskt mot ÖIS, det ska erkännas. De som tillhör generationerna innan mig tycker säkert annorlunda och ser derbyna mot GAIS på ett helt annat sätt. Jag förstår dem på ett sätt. En förlust mot de grönsvarta är så otänkbart att man inte skulle kunna föreställa sig känslorna som skulle bryta ut efteråt. Staden skulle inte vara sig lik om GAIS vann ett derby mot Blåvitt. När ÖIS vann med 5-2 under Blåvitts stora svacka var det bara tillfällig panik, det pratades ett tag efteråt men man kunde gå vidare. På det sättet är derbyna mot GAIS större, men en vinst mot de rödblåa smäller högre rent sportsligt.
I derbyn finns det alltid hjältar. På åttiotalet hade IFK och ÖIS en var. Torbjörn Nilsson avgjorde gång efter annan matcherna på Ullevi men hade tuff konkurrens i Sören Börjesson hos de rödblå. Den sortens profiler saknas faktiskt idag. Marcus Allbäck har varit den stora fixstjärnan hos ÖIS under 90-talet. Vi har haft flera duktiga som Jesper Blomqvist och Stefan Pettersson, men ingen i klass med Torbjörn. Jonas Lundén var stor hjälte då han som avbytare kvitterade ÖIS ledning för ett par år sedan, men vem blir hjälte på måndag?
Jag är redan nu nervös inför måndagen. Den där kittlande känslan kommer smyga sig på mig under helgen och tillta för varje minut. Som mest nervös är man timmarna innan, när man ska ta sig in till Ullevi. Sen släpper det något då man ser spelarna värma upp och folk strömma in på arenan. Man känner sig hemma igen. Under själva matchen ökar nervositet igen. Visst älskar man den där nervositeten, men inte i derbyna. Då ska man visa att det bara finns ett lag i Göteborg, andra göra sig icke besvär. Då får gärna siffrorna rinna iväg. På måndag vill jag bara uppleva nervositeten innan match, inte efter, för det betyder att Örgryte har vunnit och det är långt till revansch...
