Gästkrönika: I blåvita fotspår
Jag blev förälskad. Allt började den 6:e maj för tjugo år sedan, när min far tog mig med till ett kokande Ullevi med 50 023 guldtörstande åskådare.
Trots att 1987 års UEFA–cupfinal precis stod i begrepp att sparkas igång kunde en 10-årig pojkes sinnen inte ägna planens begivenheter någon större uppmärksamhet. Istället vändes trånande blickar mot souvenirförsäljarnas stånd och dess storsäljande flaggskepp – den blåvitrandiga halsduken. Ett av dessa åtråvärda tygstycken skulle sedermera bli mitt eget, men detta först under pausvilan. Förmodligen hade jag en välplacerad nick från Stefan Petterssons panna att tacka för gåvan. En nick som kunde få vilken nagelbitande fader som helst att släppa på både nervositet och plånbok mellan halvlekarna. Matchen vanns till sist och pokalen bärgades två veckor senare på Tannadice Park i Dundee. Vid det laget hade förälskelsen i halsduken redan övergått till gränslös kärlek för vad som skulle komma att bli den mest framgångsrika föreningen i svensk klubbfotbolls historia.
20 år senare kan jag konstatera att kärleken består samt att den svunna nyförälskelsen ibland fortfarande blomstrar, när den vid väl valda tillfällen plockas ned från hatthyllan. Det var just ett sådant tillfälle som gav mig uppslaget till orden på dessa sidor. Samtidigt som jag fröjdas åt alla de minnen mina kära änglar har gett mig så kan jag inte låta bli att reflektera över, och oroas för, att vägen till dagens 10-åriga hjärtan kanske är betydligt krångligare än vad den var för 20 år sedan. En pojke eller flicka som är född 1997 kan naturligtvis fortfarande bli förälskade under sitt första besök på Ullevi, men kan han/hon utveckla förälskelsen till kärlek trots IFK Göteborgs uteblivna framgångar? Har dessa barn lika lätt att öppna sina hjärtan efter ett kryss mot Öster som mamman och pappan hade när Steff knoppade in den där hörnan en gång i tiden? Det brukar heta att framgång föder framgång, och ur ett publikmässigt perspektiv gör begreppet sig onekligen gällande. Uppslutningen på landets arenor är definitivt högre då respektive lag, sportsligt sett, är inne i en medgångsperiod. Så är det bara. Men – man skall för all del inte glömma bort det faktum att supportrar också föder supportrar. Det är bara i undantagsfall som barn faller för andra färger än föräldrarnas favoriter när det är dags att välja lag. Med detta i åtanke spelar det kanske inte någon roll att von Rosens pokal tidigare var stamgäst på Kamratgården eller att Blåvitt, under 90-talet, gick före sina nordiska konkurrenter i kön till den europeiska toppfotbollens finrum. Om detta aldrig hade hänt så hade vi förmodligen ändå varit lika passionerade i vårt stöd, eller i varje fall inte lika skrytsamma över historiens vingslag. Och – de allra flesta av oss har föräldrar att tacka för detta.
Den 6:e april är det dags att ge sig av till Trelleborg för att bevittna den allsvenska premiären. Om du har ditt barn med dig på matchen råder jag dig att ge det en fin upplevelse. Själv kommer jag att knyta näven i fickan och den gamla förälskelsen runt halsen. Kanske gör din dotter eller son samma sak om 20 år.
