Krönika: Håkan Mild – Den sista vinnaren
Om ett lag utan vinnare, om en klubb utan ambitioner - om en julgran utan skrud och tro.
Vid tolv års ålder gick jag på min första fotbollsmatch utan föräldrar, på ståplats mitt i klacken. En julgran utan dess like, blåvita färger från topp till tå – Blåvitt var bäst. Sju långa år senare står jag återigen på ståplatssektionen, återigen i klacken, mer tystlåten den här gången. Inte en klubbattriralj på hela kroppen, klädseln går i svart och brunt. Jag har inte bemödat att klä mig med ens en relativt anonym halsduk. Inte sedan matchen i Royal League i slutet av 2005. Jag vill inte, det går inte. Jag har egentligen aldrig funderat på det, alltid viftat bort det som ”det är inte snyggt” eller ”jag stöder laget på mitt sätt” tankar.
I tisdags efter matchen slog det mig, på väg hem från bussen, kanske var det kylan – eller insikten om att i år blir ett mellanår, oavsett hur stenhård Ragnar är. Det slog mig, att jag inte har haft en halsduk sedan Håkan Mild slutade, för att jag inte tror på det längre. Jag har förhoppningar, inga förväntningar. Jag hoppas på ett guld som jag aldrig upplevt - men jag tror inte.
Ni som kan lägga ihop sju med tolv vet min ringa ålder. För en ung spoling att förstå en förstaplacering, för en liten att koppla hur stort det var när Manchester United och Barcelona kom på besök. Det finns inte numera. Då var blåvitt nummer ett, allt annat var en parantes, man kanske gillade ett hockeylag under vintern, jag har för mig att en kille gillade RIK. Men för mig var kamraterna allt, ändå kan jag inte komma ihåg hur det känns att vinna. Jag får en förnimmelse ibland, en ilning från vänstra hjärtkammaren till den högra, pumpas ut i venerna och rakt upp i hjärnbalken. Kroppen spritter till och man skriker i all sin ensamhet ut ett ”Blåvitt!”. Jag hoppas på den känslan varje dag, att få stå mitt i klacken i blåvita färger en vacker höstdag, en julgran i sin finaste skrud. Skriker högre än primaten – som jag håller instängd förutom 26 x 90 minuter varje år – skulle tillåta. Tills strupen är söndersliten. Tills Alex lyfter bucklan.
Jag hoppas – men jag tror inte.
För när ryggen med den guldfärgade siffran nummer sju gick av Ullevis plan in i arenans katakomber den kalla jävliga dagen 2005, gick inte bara Håkan Mild av. Den sista vinnaren gick av. Jag minns inte längre vilka vi mötte den dagen, eller hur matchen gick. Jag minns hans rygg, genom fuktade ögon, han med böjd nacke. En symbol, ett ögonblick som fastnade, det har etsat sig fast på näthinnan. Den sista symbolen för IFK Göteborgs vinnaranda gick av planen. I guldsiffra. Jag säger inte mer än så, allt kändes så jävla symboliskt.
Med all respekt till ”Ölme” och ”Alex”, ni har vinnarskallar, ni må ha vunnit mycket. Men ni är inga ledare, inga symboler – inga vinnare. Samma gäller Bengt, ”Bjärsa” eller Jonatan. Blåvitts gyllene ålder är förbi sedan ett antal år nu, jag har vetat om detta. Men när Håkans vinnaranda omslöts av mörkret från Ullevis spelarutgång - förstod jag.
Så nu vill jag se ambitioner, gulddrömmar och lite jävlaranamma. För varje uttalande och varje liten pik på förbättring lovar jag, att julgranen som en gång stod på läktaren och skrek kommer lite närmare. Vi är IFK Göteborg, vi ska satsa på guld, om vi än har en trupp fylld med division tre-spelare ska vi satsa på förstaplatsen. Allt annat är otänkbart. Mitt hopp är det sista som lämnar mig. Jag vill uppleva vinnarkänslan, bli ett barn på nytt. Få mig att tro igen.
Amen.
