Tankar från södern - med hopp om livet
...eller "Bosse Johansson - en kärleksförklaring".
Nu har vi snart passerat den tid på året som är allra jobbigast, det vill säga månaderna februari och mars. Vi menar, i november när Allsvenskan avslutas är man ju medveten om att man måste stålsätta sig under den förhatliga vintervilan. En vila som i vårt kalla land känns fullständigt oändlig och tröstlös och att börja tänka på hur lång tid det egentligen är kvar vore rena vansinnet. När däremot februari-mars dyker upp med träningsmatcher och La Manga-läger kan man lätt få för sig att Allsvenskan är alldeles runt hörnet. Det är då man blir smärtsamt påmind om att det är hela sex till åtta veckor kvar innan livet kan börja igen. Visserligen kan man alltid hävda att det är bättre med sex veckor kvar än tjugotre, men det är en klen tröst för en västgötsk och en göteborgsk/halländsk ängel i exil mitt i fiendeland. Två änglar som dels läser tränings- och matchrapporter som låter lovande, dels håller kontakt med förhoppningsfulla människor i och kring IFK Göteborg och som följaktligen har en enorm Blåvittabstinens. Nåväl, nu ska vi inte gnälla om detta mer - vi är ju inne i de sista skälvande timmarna av pre/silly season för denna gång.
För att ge er något att dämpa otåligheten eller kanske öka laddningen med, ämnar vi nu i en artikelserie om tre delar under denna vecka ge er vår syn på ett antal aktuella ämnen; som det nya ledarskapet i IFK Göteborg, ekonomin, spelartruppen, försnack inför Allsvenskan 2004 samt en del annat. Vissa av er kommer att hålla med oss och får då gärna delge oss det, medan vissa kommer att tycka att vi snackar dumheter och är då naturligtvis lika välkomna att framföra det. Bara det sker på ett hyfsat sofistikerat sätt.
Det är det som är det fina med Sveriges enligt oss bästa supporterhemsida Alltid Blåvitt - vanliga supportrar kan där göra sin röst hörd och skapa debatt i ett bra klimat. Inte en massa tjafs och trams, utan redaktionen och vi ständiga medarbetare tillsammans med tunga forumrävar hjälps åt att försöka hålla forumet öppet och fritt från de påhopp vi tyvärr har sett på andra supporterhemsidor. Dessutom finns på sidan ett antal skribenter som håller betydligt högre klass än de flesta journalister/skribenter vi läser i såväl morgon- som kvällstidningar.
"Vi är lördagens änglar som virvlar i stan
Vi är dom som du hatar en söndag på dan
Vi är dom som kan skratta åt allt som är svart
Vi är dom som har hjärtan av ädel titan"
(Lars Winnerbäck)
Bo Johansson är en man som på bara ett år har uppnått närmast kultstatus bland oss Änglar, vilket vid en hastig betraktelse är högst anmärkningsvärt med tanke på att han förde laget till en sjundeplats i 2003 års allsvenska. I Göteborg räknas ju som bekant bara SM-guld och inte som i vissa andra städer seriesegrar, stora och lilla silver och Gud (Torbjörn) vet vad. Hur har denna dyrkan då kunnat uppstå?
Är det hans trevliga och ödmjuka sätt mot supportrar och andra människor som kommer i hans närhet? Inte i första hand, påstår vi. Visst är han en genomtrevlig människa, som dock säkerligen har mycket hårda nypor när det behövs. Vi träffade Bosse i Malmö sommaren 2003 i samband med B-lagsmatchen mot Malmö FF och blev glatt överraskade att han var precis så trevlig som han framstår i olika media. Undertecknade var där för att skriva referat från matchen mot Malmö FF:s fruktade B-lag - ett lag som enligt Himmelriket var bättre än IFK:s A-lag och vi gick ner till spelargången i halvtid för att få en kommentar. "Bosse, vi är från Alltid Blåvitt - har du tid fem minuter", sa vi utan att tänka på att pausen kanske skulle vara högst tio minuter. "Fem minuter?! Nej men kanske en minut", svarade Bosse bestämt och det kändes nästan lite genant. Vi menar, hur viktigt kunde Bosse tycka att det var med en liten obskyr supportersida, han som inte ens har en dator?
Fem minuter senare stod han dock fortfarande där och pratade och gestikulerade om grabbarnas insats i första halvlek. Han frågade, hör och häpna, även vad vi tyckte och berömde oss för vår analys. Dessutom hade Jörgens kollega anslutit; en man som är inbiten MFF-anhängare men som är uppvuxen i Högsby utanför Kalmar och vars bror känner Bosse. Det tyckte Bosse var mycket roligt och hälsade glatt på honom och bytte några ord för att sedan hasta in i omklädningsrummet för lite snack. Efter matchen kom han tillbaka till oss och vi pratade då en lång stund om allt möjligt. På något sätt kändes det overkligt att en tränare på den nivån har tid med supportrarna på detta sätt - det kan inte inträffa i många andra storklubbar. Dock är det så att en tränare kan vara precis hur gemytlig som helst, han accepteras ändå inte fullt ut om han inte har något mer alternativt gör ett gott resultat.
Är det hans förmåga att leverera så kallade One-liners? Att han ena stunden kan vara rejält ironisk och skämta om sig själv och det egna laget, och i nästa andetag få en journalist att totalt tappa fattningen med en dräpande kommentar? Att han alltid visar en föredömlig ödmjukhet gentemot motståndaren såväl före som efter matchen? Bosse berömmer ju ofta motståndarna för saker som de gjort bra under matchen och har ett imponerande minne när det gäller vem som har gjort vad och i vilken situation. Nja, visst bidrar detta till att göra honom mer populär än den genomsnittlige Allsvenske tränaren, men återigen är det så att en snackepelle klarar sig dåligt utan något mer, som till exempel goda resultat.
"Så bra är vi nog inte att vi kan förlora varje gång"
(Bo Johansson)
Läs del 2 här!
