Tankar från södern - guldet blev till sand
Hur skall IFK Göteborg återigen bli en av landets ekonomiskt starkaste föreningar? Vad kan Bengt Halse, supportrarna och kommunen göra?
Det går inte att diskutera och analysera Allsvenskan i allmänhet och Blåvitt i synnerhet utan att komma in på pengar. IFK Göteborg har sedan 1990-talets slut lyckas göra av med nästan hela sitt egna kapital och går i likhet med de flesta andra allsvenska klubbar fortfarande back på driften.
Därmed inte sagt att allting är nattsvart - årets drift gick till exempel 4,9 miljoner back och skall enligt plan nästa år vara nere på ett nollresultat. Det är inte första gången det snackas om ett nollresultat men mycket talar för att prognosen denna gång kommer att stämma. På den positiva sidan märks dessutom bland annat att avskrivningarna kommer att fortsätta minska, om än i långsammare takt än förra året.
Marknadsintäkterna lär ha god möjlighet att öka ytterligare, inte minst med tanke på att det är jubileumsår och klubben då kommer att få ännu mer uppmärksamhet. Tyvärr stannade Leif Nilsson som marknadschef i endast ett år men lyckades under den tiden, tillsammans med Anna Gustafson och Affe Akbari, göra en stor uppryckning av den blåvita marknadsföringen. Som exempel har marknadsföringen av derbymatcherna mot ÖIS och de nya matchannonserna i serietidningsformat varit stora succéer. Nu är Hans Lundberg tillbaka och vi hoppas verkligen att han tar vid där Leif slutade.
En positiv sak har redan skett - Alltid Blåvitts före detta redaktör Christian Arvidsson värvades under vintern till IFK Göteborgs officiella hemsida och har redan höjt standarden där märkbart.
Publikintäkterna har också potential att öka eftersom priserna har höjts och dessutom ska minst en match utöver derbymatcherna, den mot Djurgården, spelas på Ullevi.
Sammantaget ser det således ut som om IFK:s budget denna gång är realistisk, något som det har varit lite si och så med de senaste åren. Dock är det så att som vanligt när man talar om ekonomi, så finns det många problem och det kanske viktigaste ska vi närma oss nu.
"Money doesn't talk, it swears."
(Bob Dylan)
Det känns nämligen som att IFK:s möjligheter att utvecklas ytterligare ekonomiskt för tillfället är högst begränsade. Lönerna har pressats nedåt och kan knappast sänkas ytterligare utan att sätta ned konkurrenskraften. Det som möjligen kan göras inom detta område är att sänka truppstorleken något och istället fylla på med lärlingar, något som bland annat Malmö FF praktiserar.
Vidare kostar ungdomsverksamheten otroligt mycket pengar och måste nog få fortsätta göra detta om vi skall kunna se några långsiktiga resultat och kunna utvärdera projektet. Det är dock inget okontroversiellt projekt. Om IFK Göteborg i framtiden återtar platsen som Sveriges främsta klubb, kommer då inte talangerna komma till oss ändå? Är det inte bättre att låta ett utvalt antal samarbetsklubbar sköta gallringen?
Vi efterlyser ett utökat samarbete med en klubb som Gunnilse IS. Martin Smedberg är en spelare som Blåvitt har haft ögonen på länge, men som klubben klokt nog valde att ge matchträning i division två. Han lär vara mer redo för Allsvenskan efter några säsonger med regelbundet A-lagsspel än han hade varit efter spel i Blåvitts U-lag.
IFK Göteborg har dock med Änglagårdsprojektet valt att ta en stor del av risken själv och svaret om det var förnuftigt lär vi få inom 3-5 år. Om idén med utvecklingsbidrag fortsätter att vinna mark inom UEFA kan denna satsning mycket väl bli riktigt lönsam och i dessa Bosmantider kan det dessutom bli guld värt att ha egenutvecklade talanger med stor klubbkänsla.
Då återstår marknads- och matchintäkter och det är naturligtvis här problemet ligger. Problemet stavas Gamla Ullevi.
Läs vidare här.
