Blir det berg och dalbana i år igen?
Efter att ha plågat sig igenom 90 minuter från Fredriksskans på tv:n måste jag säga att jag är besviken. Det känns ovisst hur det kommer att gå för Blåvitt i år.
I lördags var kvällen innan match, kvällen innan den Allsvenska premiären för vårat IFK Göteborg. Mina tankar for fram och tillbaka i huvudet och oron över ett pladask mot Kalmar FF fanns där ständigt. Tänk om vi skulle falla mot ett bottentippat lag i den Allsvenska premiären! Då skulle vissa må och än en gång bli påmind om att storhetstiden är över.
Innan jag gick och la mig i sängen bestämde jag mig för att ge IFK Göteborg anno 2004 en chans. Det andas morgonluft på Kamratgården igen, efter ett par intressanta nyförvärv och en del fina resultat i träningsmatcherna. Rädslan att förlora får inte finnas kvar i år. I år ska vi fightas i toppen, vi ska visa att vi kan! Vi har allt att vinna, detta var mina tankar.
Efter att ha plågat sig igenom 90 minuter från Fredriksskans på tv:n, måste jag säga att jag är besviken. Okej, gräsmattan var inte den bästa och det var första matchen, där premiärnerverna säkert fanns i vissa spelares huvud. Visst ska man kunna begära mer än så här av två Allsvenska lag? IFK Göteborgs tio första minuter var mycket pigga, fin rörelse och bra passningsspel. Efter den inledningen försvann det fina spelet lika fort som det kom. Om IFK Göteborg ska leva upp till förväntningarna och bli ett topplag i år måste det till förbättring.
Tittar man på topplagen i Allsvenskan har de ett högre tempo i passningsspelet och större variation i sitt spel. Även aggressiviteten tycker jag det är skillnad på. Att firma Antonsson/Risp, Mild, Alexandersson och Jonas Henriksson ville något idag, det kunde vi se på deras ansiktsuttryck. Vart var den riktiga glöden i Ijehs och Mourads ögon? Den var obefintlig. Mourad som gör sin första match i Allsvenskan för Blåvitt och borde vara het som solen i Sahara, men han tuggade febrilt på sitt tuggummi och såg allmänt nöjd ut med att få vara på planen. Dessutom smålog han lite när han blev utbytt och det ger fel signaler.
Förra året var målfabrikationen problemet. Vi saknade en målskytt. I år har vi en målskytt av högsta rang, men ingen given framspelare sen Martin Ericsson lämnade oss. Där ligger problemet i år. Hur ska Bosse göra för att lösa det problemet? Många hoppas på Alexandersson, men jag kan säga redan nu att han är inte den typen av spelare. Jag tycker Bosse Johansson ska utnyttja Rosenkvist och ge honom en tillbakadragen anfallsroll ihop med Ijeh. Rosen har en fin spelförståelse och känsliga fötter. Dessutom vågar han göra det oväntade. Som klippt och skuren för den rollen. Låt sedan Alexandersson och Mild husera centralt på mitten. På kanterna vill jag se Henriksson och Sandklef, två löpvilliga spelare. Med dessa tror jag vi kan få ett bra passningsspel och sätta tryck på de andra lagen.
Det har bara spelats en match, men jag har redan en känsla av att Blåvitt inte lägger sig i toppstriden. En placering runt platserna fem-sju känns mer realistiskt. Laget är bra, men saknar ett vägvinnande spel. Jag tror jag kommer ha magknip lika många gånger i år som jag haft de senaste åren. Vissa matcher spelar vi lika frejdigt som Porto, medan man i nästa match kan blanda ihop Blåvitt med BK Skottfint i division 7. Visar det sig att jag har fel, erkänner jag det mer än gärna efter årets slut och firar det med en pytt i panna. HEJA BLÅVITT!
(Red:s anmärkning: Skribenten är inte den Andreas Johansson som var kassör i Änglarna tidigare.)
