Gästkrönika: Licens att döda
Ni kanske har märkt att SVT inte har råd längre. Landslaget spelar på exempelvis 9:an och allsvenskan går på Canal+. Vad man har råd med är sporter som är stora just när någon svensk är bra men som aldrig följs annars. Som tresteg och skidskytte. Var tar alla pengarna vägen? Jag vet.
För ungefär ett år sen flyttade jag in hos min sambo. Jag hade två veckor tidigare ringt till en av helvetets sista utposter på jorden - Radiotjänst i Kiruna. Eftersom min blivande sambo redan betalade TV-licens så tyckte jag att jag kunde säga upp min. Ack så fel jag hade. Människan (?) som svarade i telefon informerade mig om att jag var tvungen att höra av mig efter att jag hade flyttat. Trots att jag hade exakt flyttdatum gick det inte att föranmäla. Nähä.
En flytt kräver ju lite arbete och inte förrän en vecka efter flytten tog jag tag i licensen igen. Jag mailade in en uppsägning i vilken jag skrev när jag hade flyttat. Ingenting hände på två veckor. Då kom det ett pappersbrev som svar på mitt mail. Jag informerades om att jag måste meddela min sambos personnummer för att kunna säga upp licensen. Oerhört trött mailade jag återigen Radiotjänst i fucking Kiruna och undrade i hövlig ton varför de har en mailadress om de inte använder e-post? Jag bifogade också min sambos personnummer och informerade återigen om vilken dag jag hade flyttat.
Två veckor senare kom sluträkningen. Radiotjänst ville ha betalt fram till den dagen då mitt senste mail hade skickats. Vilket var ungefär 3,5 veckor efter faktisk flytt. Egentligen skulle jag ha pengar tillbaka om man utgår från det datum då jag verkligen flyttade, men då det förflutit flera veckor hade det nu gått över till nästa räkningsperiod och en faktura på dryga hundra kronor för att sponsra Djävulens verksamhet skulle betalas.
Nu var det slut på mina hövligheter. Som den sanna Svensson jag är använde jag mailform för att skälla ut Radiotjänst i Kiruna. Naturligtvis fick jag ingen ursäkt. Jag fick inget svar alls. Men jag förutsatte att problemet i alla fall var löst. Tre veckor senare kom det en påminnelse med påminnelseavgift. 50 spänn till.
Eftersom e-post tydligen var en alldeles för avancerad teknik för Radiotjänst i Helvetet så ringde jag denna gång upp. Och var faktiskt trevlig i telefonen. Tjejen som svarade sa "jo" och "hmm" och "jaså" och bad mig dröja för att hon skulle kunna prata med en kollega (Lucifer?). Fem minuter senare sa hon att hon skulle lösa det hela och att jag kunde riva räkningen. Halleluja.
Under den här tiden kunde jag inte låta bli att tänka på de pengar som hela radiotjänst-apparaten måste kosta. Hela organisationen uppifrån ansvariga chefer ner till inkompetenta kundtjänstmedarbetare och pejlare. Allt detta istället för att lägga på någon procentenhet på skatten istället. Det måste kunna gå att lösa smidigare?
Trots allt var inte Radiotjänst i Kiruna färdiga med mig. För några dagar sedan kom ett brev där de konstaterade att jag inte betalade TV-licens. Brevet informerade mig om att det måste man göra om man har TV.
För övrigt:
- Blåvitts riskkapitalbolag är nästan klart igen. Så alla klubbar med skadebenägna föredettingar har kanske snart 15 miljoner att slåss om.
- Det är inte varje dag man ser ett lag ta ledningen med 3-0 efter att ha haft ett anfall, sedan tappa till 3-3 och vinna med 3-0 ändå. En unik upplevelse.
- Blåvitt leder allsvenskan och har en spelare i skytteligatoppen. Nu kan det bara gå sämre.
- För att svenska landslaget ska vinna måste det i princip alltid göras minst två mål framåt eftersom Mellberg alltid bjuder på ett bakåt.
- Baraben fick efter ett ytterst osmakligt "skämt" censurera sig själva häromdagen. Nuförtiden får man ofta höra att man faktiskt kan skämta om allt. Ja det kan man. Men det betyder inte att det måste göras. Eller att det är roligt. Tro mig, jag vet.
- Förr kunde Lagerbäck välja och vraka och använde fyra mittbackar i backlinjen. Nu får han inte ens ihop två hyfsade. Och använder mittfältare som ytterbackar. Istället finns konkurrensen i anfallet. Something is rotten in the state of Landslaget.
- På Baraben kunde man nyligen också prata om firmor och sånt. Den dagen AIK:are och Blåvita åker 50 mil för att kramas med varandra inför en match börjar jag tro på mänskligheten igen.
