Gästkrönika: Riskkapitalbolag i svensk fotboll.
En krönika i två delar av Kristoffer Norén. Del ett behandlar företeelsen riskkapitalbolag inom fotbollen medan del två redovisar ett konceptuellt förslag till ett Blåvitt riskkapitalbolag.
Djurgården, AIK, Malmö, Helsingborg och ÖIS sysslar allihop med det. Ja, t.o.m. Elfsborg har snickrat ihop ett riskkapitalbolag för att värva talanger som skall ta fotbollen till nya höjder och samtidigt inbringa en rejäl hacka till såväl investerare som klubb vid en framtida försäljning. Från IFK:s sida har man pratat om det i ett par år nu, men ännu så länge står man vid sidan av och väntar.
För den som inte är insatt handlar riskkapital inom fotbollen om att externa investerare via ett bolag köper in spelare och därefter ger klubben "nyttjanderätten" till spelaren. Bolaget äger spelaren och har för avsikt att sälja denne vidare med vinst vid lämpligt tillfälle, men tills det sker så är spelaren ett medel i klubbens strävan att nå sportslig framgång. Förhoppningen är att spelaren skall bidra till den sportsliga framgången samtidigt som han utvecklas till en bättre fotbollsspelare och därmed ökar i marknadsvärde. Om så är fallet blir både klubben och investerarna vinnare. Klubben sportsligt, och investerarna ekonomiskt.
Det första problemet med riskkapitalinvesteringarna i fotbollsspelare är att det inte tycks vara så viktigt att sälja spelarna med vinst. Detta beror sannolikt på att investerarna nästan uteslutande är vanliga supportrar med ovanligt stora plånböcker. Att inte förlora allt för mycket och ha sportslig framgång på vägen tycks vara tillräckligt för att motivera investeringen, och det är konstigt nog just detta som är det grundläggande problemet i de riskkapitallösningar som vi har sett i Sverige. De bygger mer på känslomässigt engagemang från investeraren än på ett ekonomiskt sunt upplägg. Den förväntade avkastningen står inte i paritet med den risk man tar.
Självklart är det tacksamt om supportrar med mycket pengar väljer att stödja klubben ekonomiskt - det vore väldigt korkat att tacka nej till pengarna - men det är knappast bra om klubbarna väljer att förlita sig på osäkra inkomster, oavsett om det består av Champions League pengar, kommunbidrag eller riskkapital.
Det andra problemet med riskkapitalinvesteringar i fotbollsspelare är att de investeringsobjekt - spelarna - som man har möjlighet att investera i sällan är de som är mest avgörande för en klubbs sportsliga framgångar.
Det finns tre anledningar till att värva en spelare;
1) Spelaren tillför laget något.
2) Spelarens marknadsvärde förväntas öka.
3) Spelarens image och namn säljer en jäkla massa souvenirer.
Det tredje alternativet är inte tillräckligt intressant för att köpa en spelare i Sverige eftersom marknaden är för liten för att en spelare skall kunna "självfinansieras" genom försäljning av diverse tingeltangel. Bland de två återstående alternativen så är riskkapital i sin nuvarande form endast aktuellt när det andra alternativet uppfylls - att en spelares marknadsvärde förväntas öka. Detta leder vanligtvis per automatik till att det främst är unga, utvecklingsbara spelare som kan köpas in med hjälp av riskkapital eftersom man inte kan räkna med att man skall kunna sälja vidare en äldre, "färdig" spelare med vinst.
Problemet med att investera i unga spelare är att det sällan är de som vinner matcherna åt klubben. Det är endast i undantagsfall som en ung spelare går in och dominerar i Allsvenskan. Det som är intressant för bolaget att investera i - unga spelare - är inte per automatik det som klubben är intresserad av att satsa på ur sportslig synvinkel.
Ett problem med att investera i fotbollsspelare är att man endast får en ekonomisk avkastning på sin investering den dagen som spelaren säljs. Detta skapar en intressekonflikt mellan det sportsligt bästa och det ekonomiskt mest rationella valet. Investerarna vill sälja spelaren när denne fortfarande har ett par år kvar av kontraktet för att man skall kunna tjäna pengar, medan klubben vill att spelaren skall spela hela kontraktstiden för att man därigenom skall nå sportsliga framgångar som (förhoppningsvis) även leder till ekonomiska framgångar i form av exempelvis ökad publik, ökad souvenirförsäljning och för de riktigt framgångsrika lagen även pengar genererade från spel i internationella cuper.
Är det bästa sättet - ur såväl ekonomisk som sportslig synvinkel - verkligen att lägga en massa pengar på en ung spelare som man hoppas skall fortsätta utvecklas så att man senare kan sälja honom för mer än vad man köpt in honom för, eller skulle det möjligtvis vara så att pengarna ger bättre såväl ekonomisk som sportslig avkastning om de lades på lönen till en etablerad spelare? I det senare fallet är tyvärr inte riskkapital i sin nuvarande form ett alternativ.
Läs del två här.
