Gästkrönika del 2: Kristoffer Noréns förslag till riskkapitalbolag för IFK Göteborg.
Detta är den andra delen i Kristoffer Noréns krönika om riskkapitalbolag i fotbollen. Den första delen läses här.
IFK Venture - bolaget kallat - äger hela spelartruppen och via en nyemission riktad till allmänheten (fattig eller rik, supporter eller inte, alla är välkomna) tar man in så mycket som möjligt (låt oss exemplifiera med 25 Mkr). IFK Göteborg - klubben kallad - går in som delägare, men istället för att satsa pengar så satsar man sina spelare och för detta får man röststarka aktier.
En extern värdering görs utifrån spelarkontrakten och man kommer fram till att truppen kanske är värd 20 Mkr. Detta innebär att klubbens del i bolaget motsvarar 20/45 = 44% av kapitalet, men då man endast sitter på röststarka A-aktier (med ett röstvärde som är 10 ggr så mycket som B-aktierna) så har man 200/225 = 88,9% av rösterna i bolaget. I framtiden kan ytterligare nyemissioner göras men klubben skall alltid ha minst 51% av rösterna - i nuläget skulle det innebära att man skulle kunna plocka in 208 Mkr i bolaget innan gränsen överskreds.
Eftersom ett ordinärt riskkapitalbolag endast skulle satsa på unga spelare så måste man motverka detta med någon form av ekonomisk belöning för de sportsliga resultaten. Detta görs genom att klubben kompenserar bolaget dels genom att de varje månad betalar en fast "hyreskostnad" för spelarna och dels för att man inför en rörlig del där man slussar över diverse bonusar för vinster, stor hemmapublik, internationellt cupspel etc. till bolaget. Med detta upplägg minskar man risken för bolaget eftersom deras intäktsströmmar blir jämnare fördelade. I och med att risken för bolaget minskar så blir kravet på den förväntade avkastningen också lägre vilket i sin tur innebär att det ur ett ekonomiskt perspektiv blir en intressantare investering för fler personer.
Konsekvensen skulle bli att klubben endast sysslar med de är bäst på: att göra spelarna bättre samt att man försöker bygga ett vinnande lag, samtidigt som bolaget kan ta hand om de ekonomiska delarna och förhoppningsvis även kan tjäna en slant på upplägget. Klubben minimerar den ekonomiska risken, får möjlighet till bättre spelare samtidigt som externa finansiärer (med eller utan blåvitt hjärta) kan göra en sund ekonomisk investering i en spännande bransch. Med ett ekonomiskt sunt upplägg har man sannolikt större möjligheter att attrahera externt kapital.
Exempel:
Klubben spelar dåligt vilket innebär att publiken sviker och bolaget får varken in några pengar för "publikbonus" eller "sportslig prestation". För att råda bot på detta köper bolaget in en duktig målskytt (låt oss kalla honom Heji). Heji får 100kkr i månadslön och detta betalas helt av bolaget. Eftersom klubben börjar vinna när Heji kommer så får bolaget mer pengar tack vare de sportsliga bonusarna och dessa betalar i sin tur Hejis lön.
Skulle man senare sälja vidare Heji (som man tog som halvbosman) så stannar den största delen av pengarna i bolaget och kan reinvesteras i spelartruppen medan en mindre andel delas ut till aktieägarna. Om man anser att man totalekonomiskt sett har större nytta av att ha Heji i laget än att sälja honom vidare så får bolaget ändå avkastning på sitt satsade kapital i form av de sportsliga bonusar som uppkommer när Heji tillsammans med övriga i laget förmår att åter ta ut klubben i de penningstinna internationella cuperna.
Ovanstående förslag är inte ett att betrakta som ett fullt färdigt förslag på hur ett tilltänkt riskkapitalbolag skall vara upplagt utan bör mer ses som ett försök i att introducera ett nytt "tänk" i frågan. Exakt vilka intäktsströmmar som skall vidarefördelas till bolaget, på vilket sätt som olika risker skall fördelas mellan klubben och bolaget och hur handeln med aktierna i bolaget skall skötas är en förhandlingsfråga som endast kan besvaras efter en noggrann genomgång av såväl de juridiska som ekonomiska förutsättningarna.
