Gästkrönika: Cementblock och äkthet
Gunther Hermann botaniserar bland byggmaterial, känslor och språkliga finesser.
När jag vandrar den solkalla avenyns spiraliserade asfalt slår mig tanken om äkthet. Vad är äkthet? Vad är känsla? Jag kan slå mitt huvud i vår paradgata och känna smärta, äkta smärta. Bosmansmärta är på ett annat sätt, men äktheten
finns där. Vad betyder den blåvita kontressen för en ung man med danska miljoner som lockfågel för den sturska tupphannen? Jag anar vad som komma skall med våra
talangfulla cementblockad i den tunga mitten. Rykten, smutskastning och känslomässig degradering av den äkthet som vi så efterfrågar!
Men räds icke! Det finns äkthet när man inte längre vågar tro. En Lysekilsson som har äkta känslor för sin förening. En evig talang vars hjärta inte bara klappar för rätt förening utan också klappar, nog så viktigt, i rätt takt efter många stunders felklapp och nära ihopklappning.
Så talangen gror och gror och kommer inte svika den äkthet föreningen visat honom under den tunga tiden. I bästa Glenn-anda kan vi hysa stort hopp om äkthet.
Kanske kommer vi stå utan cementblocket till hösten, men gossarna kommer aldrig lämna utan att deras hjärtas förening får den ersättning den är värd. Ersättning i äkta sedlar. Och andra talanger väntar på sin returbiljett till den startelva de varit så givna i ända tills de nått den förening för vilken vi har sådana äkta känslor. I höst kan så kanske vår gamle kapten lära upp en ny talang vid sin sida. En klippa med engelskt klippa som smeknamn eller
en vars kaviar aldrig låter sig blandas med mjukost.
För cementblock kommer vi fortsätta gjuta fram så länge vår gamle kapten finns där för att lära upp dem. Kanske är just det en anledning att ställa frågan om äkthet en gång till, ställ frågan. Fråga om vår gamle framgångsrike förbundskaptens dotterson inte känner en smula äkthet,
tillräckligt för att ge två år till i den klubb som givit honom så mycket. Så kan han lära upp nya cementblock. Och ersätta eventuellt flyktade talanger.
