Den blåvita våren
Det var många tunga steg som lämnade Gamla Ullevi efter vårens sista match. Återigen tappade vi ett gyllene läge att hänga på i toppen på allvar. Men på det hela så är nog de flesta ganska nöjda med vårinledningen.
"Släpp bollen Sampo" dånade många gånger under vinterpassen uppe i den svinkalla ladan. Jag tyckte mig se en attitydskillnad hos både Bosse Johansson och spelarna. Föregående säsong där det handlade om att bli ett stabilt allsvenskt lag med debaclet 2002 i ryggen var nu ersatt av spelare med hunger på topplaceringar. Även om Sampo var ett spännande nyförvärv när han kom var det mer tyngd över årets förstärkningar. Andreas Nilsson imponerade direkt på den stora skaran åskådare med distinkta skott och bra inlägg. Martin Smedberg spelade vackert med en härlig teknik i mottagningar och passningar. Spelaren som alla ville se lös dock med sin frånvaro. Antingen befann sig Peter Ijeh i Nigeria eller så var det papper från söder som krånglade.
Våren tittade fram och laget tog sig ut på Ruddalen där Bosse och Kjell tvingade fram spelvändningarna och breddningen på den ovant stora planen. Och så kom han, Peter Ijeh dök till slut upp och plötsligt fanns den stora samlade journalistkåren på plats tillsammans med många nyfikna supportrar. Förutom lite säregna uppvärmningar utmärkte han sig till en början dock inte särskilt mycket.
Det var en stad hoppfull om ett bra fotbollslag som vaknade när träningsmatcherna satte igång. Spelarna fick mot Frölunda känna på ett lagom matchtempo och även om matchen inte gav några besked överhuvudtaget så var säsongen igång. Desto roligare blev det några dagar senare. Marino Rahmberg som varit borta alldeles för länge tog ett stort kliv in på konstgräset i andra halvlek mot Trollhättan. Marino tog steget fullt ut och stänkte först dit lagets andra mål för dagen på volley och rullade sedan behärskat in trean. Och det var mer som gladde den här dagen. Martin Smedberg drog dit en frispark på ett sätt som vi inte sett någon i Blåvitt slå frisparkar på väldigt länge. Andreas Nilsson var med efter lite småskavanker och på innermittfältet visade Ozcar Wendt hur bra han är på sin "riktiga" position när det stämmer. Spelare som ingen har koll på och inte väntar sig något av men som kommer överraska stort i Allsvenskan kändes det som då.
Optimistisk som man var skulle man dock bli nertagen på planen i Örebro Nordic Cup i helgen därefter. En hyfsad halvlek mot Hammarby var vad de tillresta blåvita fick nöja sig med. Sedan rasslade det till och det stod tre-noll till Bajen. Matchen mot Brann slutade lika illa och vi fick se fyra bollar leta sig förbi Bengt Andersson.
Det som ingav hopp var Niclas Alexandersson som gav upp miljoner för att komma hem och spela i Blåvitt. Hans agerande gav också hopp om spelare som visar hjärta för en förening som ställt upp genom åren. Alex kommer för all tid framöver vara en av de stora spelarna i föreningens historia.
Laget slog tillbaka ett norskt lag och föll mot ett annat när de samlade krafterna nere i La Manga. När Blåvitt kom tillbaka till Göteborg så syntes dock ett större resultat än vad matchresultaten visade. Det var ett lag som fått lite mer speltid på stora ytor och med mer spring i benen. Mot Öis och Gais i triangelserien visade Tomas Rosenkvist upp gryende form och George Mourad spelade också som en tänkbar anfallsstartare. Försvaret var stabilt som aldrig förr och säsongen närmade sig på allvar.
Ett sådär genrep på ett öde Grimbo mot Staebek avslutade årets träningspelande där Håkan Mild och Niclas Alexandersson testades på innermittfältet.
Jubileumsår och ett starkare lag än på länge. En enkel seger mot Kalmar i premiären väntade sig nog de allra flesta. En imponerande skara resande bortasupportrar äntrade Kalmar vilket inte hjälpte så mycket. En krampaktig första halvlek där det inte skapades ett dugg medförde att Erling som först bänkats flyttades in på innermittfältet och Alexandersson fick ta plats till höger. Det blev lite bättre fart men målen uteblev.
Hemmapremiär mot Elfsborg och en bortamatch mot Malmö i horisonten gjorde att jag såg ett scenario med väldigt få poäng efter de inledande matcherna. Som tur var så sprack det scenariot direkt när vi äntligen knäckte bönderna från Borås med en glädjande seger efter tre hemmamål och noll bortamål. Firma Erling-Mild på innermitten jagade livet ur alla med hårband och framåt var Rosenkvist och Ijeh lysande. Tråkigt nog gick Jonas Henriksson sönder efter en vårdslös tackling från en motspelare.
Hemmamatch mot Halmstad väntade och humöret var på topp bland de blåvita supportrarna. Något som syntes och framförallt hördes på läktaren. Åskådarna på den östra ståplatsen hade höjt sig flera nivåer sen den föregående säsongen och tillsammans med den levande sittplatsen på sektion B infann sig en stämning som börjar likna det stöd som Sveriges stoltaste förening alltid borde ha. Nu blev det ingen ny trepoängare mot Halmstad. Det var dock ett bra lag som stod på andra sidan. Det skulle om inte annat visa sig senare under våren.
Det blåvita tåget rullade vidare mot Malmö och återigen visade sig de blåvita supportrarna från sin goda sida då tusentalet rättrogna fanns på plats. Någon god sida hade däremot inte Malmös poliskår den här eftermiddagen. Efter lite småtumult tyckte de att det var en bra idé att spärra in hundratalet supportrar och misshandla för att sedan gripa helt vanliga supportrar som inte stått för något anmärkningsvärt. De fortsatte göra bort sig under matchen för att sedan låta supportrar helt fritt korsa varandras vägar efter matchen. Finns det ingen utbildning när det gäller att handskas med fotbollssupportrar? Om Malmöpolisen fått någon utbildning överhuvudtaget låter jag vara osagt då de bidrog mer till att piska upp stämningen än till att lugna ner den.
På planen stod Blåvitt för årets bästa match. Våra outtröttliga mittfältare med en Niclas Alexandersson i stormsteg mot storformen raderade helt och hållet ut Malmös stjärnor och Peter Ijeh gjorde allt rätt förutom mål. Tyvärr lyckades ingen annan heller göra mål på de chanser vi skapade och Malmö kunde vinna efter ett billigt mål på frispark. Efter en tung hemresa så kunde dock stämningen på Harrys i Göteborg lyfta upp humöret hos de allra flesta. Mikael Martinssons sång tillsammans med alla änglar ekade ut över avenyn och visst skulle vi komma igen.
Degerfors borta i cupen en onsdag. Peter Ijeh fick äntligen göra sitt första tävlingsmål för kamraterna och på vilket sätt han gjorde det. En följsam och snabb vändning resulterade i en halvvolley i bortre krysset. Rosen gjorde de resterande tre innan vågen rullade mellan fans och spelare. Cupen kan vara ganska trevlig ibland.
Veckan efter väntade derby och staden färjades i de vackraste av färger. Här har Supporterklubbens flytt från Friggagatan verkligen lyft upp avenyn under matchdagar. Två ärkeänglar stod för målen och återigen visade de gamla att de är äldst och bäst även om de inte alltid är snabbast. Walter Tomas Jr blev så pass frustrerad att han var tvungen att sparka ner Hjalmar Jonsson gång efter gång.
Läs fortsättningen här
