Svängig seriefinal på Ullevi
Skulle IFK Göteborg kunna göra mål utan Marcus Berg på plan, och skulle Djurgårdens taktik att stressa Bengt Andersson ge resultat? På ett regnigt Ullevi gjorde två av svensk fotbolls giganter upp om serieledningen.
12 187 personer trotsade Göteborgsvädret och begav sig till Ullevi för att bevittna två av Sveriges bästa fotbollsklubbar göra upp på den nu äntligen så fina gräsmattan. Den största snackisen inför matchen var hur IFK Göteborg skulle tackla målskyttet nu när suveräne Marcus Berg försvunnit till Holland. Djurgården la full fokus på IFK Göteborgs målvakt Bengt Andersson, och förklarade att man med mycket avslut skulle sätta press på vad de ansåg vara Göteborgslagets svagaste länk.
Inledningen av matchen gick helt i linje med vad Djurgården sagt inför matchen. Fullt fart framåt, och mycket bollar framför Bengan i målet. Det såg precis så skakigt ut som Djurgården hade förutspått, och Allsvenskans äldsta spelare tvekade i de flesta av sina ingripande. Gästerna från Stockholm lyckades gång på gång slå de farliga bollarna bakom den blåvita backlinjen, och IFK Göteborg såg chockade ut av den massiva pressen Djurgården satte från början.
Man kunde dock rida ur stormen, och tog snart över matchbilden allt mer. Den stora förändringen låg i att IFK Göteborg nu började lugna ner spelet på mittplan, så att övriga lagkamrater kunde hitta rätt i sina positioner igen. Man började att etablera ett eget spel, och trummade på likt det lag vi vant oss vid att se den här säsongen. På kanterna hade Alexandersson och Selakovic stort övertag på sina respektive ytterbackar Jan Tauer och Kebba Ceesay, och man kunde slå flera fina inlägg in mot boxen.
Väl där tog det dock stopp. Det har spekulerats mycket i hur vida Marcus Bergs försvinnande skulle drabba Blåvitts anfallsspel, och idag fick de flesta svar på sina funderingar. Laget spelade bra fram till sista tredjedelen av planen, men sedan blev det väldigt statiskt. Med två i princip identiska spelartyper som anfallare blev det aldrig riktigt giftigt. Både Wernbloom och Mourad är klassiska bollmottagare, och kommer gärna ner och möter boll. Det fanns dock ingen som tog de nödvändiga djupledslöpningarna, vilket innebar att när vi flera gånger kom rättvända i fart på mittfältet bara hade två felvända spelare längs Djurgårdens försvarslinje att spela bollen på. När någon av anfallarna gjorde det de är bra, nämligen att möta och spela tillbaka bollen, så fanns det tyvärr ingen som tog löpningen in i ytan som skapats bakom. Den löpningen som vi vant oss vid att Marcus Berg tagit hela säsongen.
IFK Göteborg vaskade dock fram ett antal lägen i första halvlek trots det statiska anfallsspelet. Touray fick sträcka ut sina två meter maximalt när han tippade Alexanderssons lobb över ribban, och målvakten skulle åter igen få nytta av sin längd när även Pontus hade ett lobbförsök. Det luktade mål även när Mourad bara var några centimetrar ifrån att komma rätt till bollen som istället letade sig strax utanför Djurgårdsmålvaktens högra stolpe. Faktum var att man skapade flera bra lägen som hade kunnat bli riktigt farliga, om det inte varit så att den där giftigheten saknades. Det är lätt att bli tjatig, men frågan är om vi inte hade gått till halvtidsvila i ledning, med en viss skyttekung på plan. För chanserna skapades, det kan man inte förneka.
Andra halvlek började ungefär som den första med fördel Djurgården. Åter igen skulle dock Blåvitt ta över matchbilden, och skapa de vassare målchanserna. Gästerna hade ingenting, förrän ett fint inlägg från Komac letade sig strax över förste anfallare Dahlbergs huvud och försök till touch, och istället hamnade framför Mattias Jonsson som omarkerat kunde nicka in 1-0 bakom en fastvuxen Bengt Andersson. Målet kom som en blixt från en klar himmel, och sedan kom regnet. Det fullständigt öste ner, och man kunde nästan tro att det var Torbjörn den allsmäktige som grät över gästernas ledningsmål. Med tanke på vad som snart skulle hända kan man nästan tro att det verkligen var en hjälp från ovan.
Mourad byttes ut, till förmån för nickspecialisten Jonas Wallerstedt. Det dröjde inte länge förrän dagens högsta inlägg nådde Jonas huvud. Han gjorde det bästa möjliga av det mindre lyckade inlägget och nickade ner bollen rätt löst mot bortre stolpen. Då hände det oväntade. Den än så länge storspelande Touray i Djurgårdens mål halkar i sin sidledsförflyttning på det våta underlaget, och lyckas inte få undan bollen, som istället letar sig in i nätmaskorna. 1-1 och regnet upphörde. Blåvitt lyckades sedan inte skapa så mycket mer farligheter efter målet, och matchen slutade 1-1. Lite retligt med tanke på matchbilden, där vi borde ha gjort minst ett mål till.
Jonas Wallerstedt firar sitt 1-1-mål.
Ska man vara helt ärlig kändes detta verkligen inte som någon seriefinal, och inget av lagen kändes som någon potentiell vinnare av Allsvenskan. Ska vi nå hela vägen krävs nog ett nyförvärv på den offensiva delen av plan, som kan ta de där djupledslöpningarna vi aldrig gjorde idag. Skriver Tobias Hysén på får vi ändå se honom som en sådan spelare. Sedan tar det emot att konstatera att Bengt Andersson sjunger på sin sista vers som förstamålvakt i IFK Göteborg. Han har nått en respektabel ålder som målvakt, och är inte vad han en gång var. Han ser mer och mer seg och avvaktande ut för varje match som går, och är inte den där säkra sista utposten som en seriesegrare behöver.
Allsvenskan är dock jämnare än på många år, och man vet aldrig vad som kan hända de kommande matcherna. Vi var bättre, och borde nog ha vunnit mot nuvarande serieledarna Djurgården, så i skrivandets stund är vi trots svagheterna uppenbarligen inte långt efter övriga toppklubbar.
