Rapport från B-lagsmatchen i Borås, del 1
Under måndagskvällen mötte IFK Göteborg B IF Elfsborg B på Ryavallen. Mattias Olsson som var på plats har skrivit en mycket utförlig rapport!
Det har varit några jobbiga dagar att vara blåvittsupporter. Inte nog med att det i torsdags blev en tung förlust mot AIK. Dessutom så får man mitt i den värsta förlustdepressionen läsa att man aldrig kommer få bevisat att man har rätt om Marino Rahmberg. Skadorna tog till slut ut sin rätt. Som om inte detta var nog så kom Mikael Antonssons flytt till Österrike som grädde på moset.
Vad gör man då för att lindra depressionen? Man åker givetvis till Borås. B-lagsmatch mot Elfsborg och lagom till matchstart så tittar solen fram och torkar upp en regnvåt Ryavall. Bättre terapi går inte att hitta.
Det var ett mycket rutinerat manskap Blåvitt ställde på planen. Framförallt backlinjen var en tänkbar allsvensk uppställning. Det som skulle bli mest intressant med matchen var att se hur mittbacksparet Fredrik Risp och Kalle Svensson skulle klara sig. Kalle som är mångas favorit att fylla luckan efter Mikael Antonsson. Intressant också att se anfallsparet George Mourad-Tomas Rosenqvist som båda konkurrerar om en plats bredvid Peter Ijeh. När det kommer till Elfsborgs startuppställning så avslöjas skribentens bristande kunskaper om våra grannar i öster. Namn som klingade bekant var dock Nicklasson och Hektor Svensson. På läktaren var det lättare att hitta bekanta boråsare. Bland åskådarna skymtades Lasse Nilsson, Samuel Holmén och den gamle blåvittfavoriten Jonas Lundén. Lundén som på sista tiden för övrigt lagt sig till med en look som påminner om The Dude i filmen The Big Lebowski. Till Jonas fördel kan dock nämnas att han är betydligt smalare och uppträder mer nyktert än The Dude.
Första halvlek kändes som en lång transportsträcka mot bensträckarpromenaden i halvtid. Det är svårt att, hur mycket god vilja man än har, hitta någon klar målchans under dessa första 45 minuter. Värt att nämna är ändå att Blåvitt fick en svag start på matchen. Det dröjde tio minuter innan det första riktiga anfallet kom då Sebastian Johansson hittade Martin Smedberg med en fin passning. Inlägget nådde dock bara målvaktens uppsträckta armar. Dessförinnan hade George Mourad hunnit få en varning av oklar anledning. Troligtvis för tjöt. Mourad var grinig i början av matchen och det krävdes att Stefan Landberg skulle ryta till för att George skulle lugna ner sig. När Landberg ryter till och kopplar på de svarta ögonen så lyssnar man. Så enkelt är det. Efter en kvarts spel kom första halvleks enda heta möjlighet. Smedberg slog en fin djupledsboll till Mourad som kom fri. Då linjemannens flagga höjts mot den klarblå himlen så spelade det ingen roll att Rosen bredsidade in Mourads inlägg i ett tomt mål. Mycket tveksam avvinkning. Resten av halvleken präglades av att Blåvitt ägde bollen men inte lyckades göra något av den. Det fanns goda intentioner med försök till smarta instick och djupledsbollar. Men man vinner inga matcher på bara goda intentioner. Bollarna fastnade allt för ofta gula elfsborgsben. Några slarviga uppspel ifrån ytterbackarna Dennis Jonsson och Magnus "Ölme" Johansson gjorde att Elfsborg kunde få stunder av bollinnehav. Det slutade dock sällan i mer än långskott som aldrig vållade Claesson i målet några större bekymmer. Kalle och Dennis då? Jodå, de skötte sig bra. Elfsborg tilläts som sagt aldrig ta sig förbi backlinjen utan kände sig tvingade till att ta långskott. Något som hela backlinjen och mittfältet ska ha beröm för. Vid några få tillfällen gick dock någon bort sig men det fanns alltid en lagkamrat bakom som kunde rädda situationen. Stabil insats helt enkelt och första halvlek slutade 0-0. Första halvleks behållning: Sampos finska svordom som ekade mellan läktarna efter en misslyckad krossboll. Måste vara praktiskt att kunna svära på andra språk än svenska. Något Sebastian Johansson borde tänkt på då en känslig domare visade ut honom tidigare i våras för att ha varit lite för ful i munnen.
I halvtid gjordes det lite förändringar i laget. Någon mer studie av mittbacksparet Risp-Kalle omöjliggjordes då Kalle byttes ut mot Jonathan Berg. Jonathan, som imponerade stort i Gothia Cup och där överglänste både Martin Smedberg och sin bror Marcus, tog hand om högermittfältet. Sampo blev ny vänsterback och Ölme blev mittback.
De sista 45 minuterna hade precis allt som de första 45 saknade. Halvleken rivstartade med att Elfsborg fick två jättelägen innan klockan ens tickat upp på två minuter spelade. Första gången dök ett försvararben upp i sista sekunden och andra gången täckte Claesson i målet mycket bra. Endast ett par minuter senare var det dags för aftonens första mål. Sampo bröt ett uppspel på sin vänsterkant och bollen gick till Rosen som slog en genomskärare till Martin Smedberg. Helt fri med målvakten gjorde inte "Smegol" något misstag. En kylig liten placering i bortre burgaveln och 0-1 var ett faktum. Knappt hade målet hunnit landa i anteckningsblocket förrän Dennis dundrat in i ryggen på en Elfsborgsanfallare och orsakat en frispark strax utanför straffområdet. Frisparken satt som en smäck intill Claessons vänstra stolpe. 1-1. Ytterligare ett par minuter senare trodde alla att det var dags för mål igen. Efter en studs i muren vid en blåvittfrispark av Mourad så blev Smedberg friställd till höger i straffområdet. Inlägget nådde Jonathan Berg som kom rusande bakifrån och stötte in bollen. Mitt i firandet av målet upptäckte domaren och spelarna att flaggan återigen stod rakt upp. Om det första bortdömda målet i första halvlek var tveksamt och diskuterbart så var det här direkt felaktigt. Det stoppade dock inte målkavalkaden från att fortsätta. Cirka tre minuter efter Jonathans bortdömda mål så var det trots allt dags för 1-2. En hörna från Ozcar Wendt som verkade bli alldeles för lång nåddes av Dennis Jonsson precis på kortlinjen. Hans yttersida studsade via en helt ställd målvakt in i mål. På de första tio minuterna av andra halvlek så hade det alltså blivit löst räknat tre och ett halvt mål. Lite skillnad mot första halvlek det.
Läs del 2 av rapporten här!
