Mästarmötet: Elfsborgsmatcher vi minns
Sedan år 2000 har IFK Göteborg och Elfsborg mötts 15 gånger i Allsvenskan. Ofta har det slutat i moll för oss rättrogna, men vissa guldkorn har också etsat sig fast på näthinnan. Här minns underteckad några av matcherna.
Visst, få matcher som ägt rum på (All)svensk mark kan mäta sig med 5-5 drabbningen mellan IFK Göteborg och Elfsborg från 1961, men i ärlighetens namn kan undertecknad inte påstå sig minnas matchen speciellt bra. Det var trots allt nästan 20 år kvar till min födelse!
2000-talet har jag däremot i färskt minne, så en liten genomgång av intressanta matcher lagen emellan är på sin plats, så här ett par dagar före det som kan bli årets stora drabbning på Ullevi.
En snabb överblick av de snart åtta säsonger som har förflutit under innevarande decennium visar ett par tydliga trender – flytten från Ryavallen till Borås Arena satte stopp för ”Ryavalls-spöket”. 2000 till 2004 var det idel förluster, sedan dess dess har det blivit en vinst, en oavgjord samt årets förlust. Totalt således tabellraden 1-1-6. På hemmamark har det åtminstone sett något bättre ut. Decenniet inleddes med en 1-0 vinst, för att sedan följas av förlust 2001, oavgjort 2002, förlust 2003 och en klar 3-0 vinst 2004. Både 2005 och 2006 blev det oavgjort. Tabellrad: 2-2-3.
IFK Göteborg – Elfsborg, Gamla Ullevi. 9:e april 2004. 3-0
Överkörningen
Efter den evighetslånga färden och frapperande usla premiärmatchen mot Kalmar revanscherade sig IFK Göteborg rejält mot ett blekt Elfsborg 2004. Tänker man efter lite, minns man 1-0 riktigt väl. Rosenqvist och Ijeh på topp. Första matchminuten. Stickare från ”Rosen” till Ijeh, Wiland räddar till hörna. Rosenqvist knoppar in hörnan efter skarv från Jonas Henriksson. 2-0 satte ”Rosen” med ett av sina patenterade lobbskott och Erlingmark spikade slutresultatet 3-0 med en snygg mottagning följt av ett vänsterskott. Anfallsparet ”Rosen” / Ijeh fick tyvärr inte upprepa sitt bländande spel så många fler gånger, men briljerade verkligen i den här matchen. Centrallinjen i övrigt var inte så dum den heller. Risp och Antonsson bildade mittbackspar, medan Erlingmark och Mild fullkomligen körde över allt motstånd på innermittfältet.
Elfsborg – IFK Göteborg. Borås Arena. 25:e augusti 2005. 0-2.
Trist match, men härligt resultat!
Oj, så härligt det var att få ge Elfsborg på nöten på deras nya hemmaarena. Det tyckte säkerligen de 1700 ditresta på bortasektionen som skapade ett oerhört tryck på den akustiskt förmånliga läktaren. Kanske en försmak av vad som komma skall på NyaGamla Ullevi? Matchen då? Elfsborg inledde bäst, medan IFK spelade äckligt disciplinerat med ett typiskt Erlandsen-spel. Mild och Wernbloom röjde runt på innermittfältet medan backlinjen slog långt på Mourad och Marcus Berg. Just Wernbloom insats kom sedan att förevigas i Offsides bok om Elfsborgs satsning mot SM-guld, där Samuel Holmén beskrev Pontus som mer eller mindre galen. Målen var inte direkt vackra, men välförtjänta sett till chansfördelningen 14-3 i Blåvitts favör. Ettan kom efter att Adam Johansson slagit en långboll, där Håkan Svensson lyckas boxa bollen rakt på en egen försvarare och Mourad kan ta hand om returen och enkelt förpassa lädret in i öppet mål. En stund senare får ”4-mot-spanien” syna Ingvarssons lilla röda efter att helt tappat kollen på regeln om att ta med hand utanför straffområdet. Den efterföljande frisparken studsar på muren, på ytterligare en Elfsborgsspelare och dimper sedan ned framför fötterna på Samuel Wowoah som krutar upp den i nättaket med en vänster yttersida.
Elfsborg – IFK Göteborg. Borås Arena. 10:e april 2006. 1-1.
Oförtjänt skadeglädje
Det var bara att lyfta på hatten efter sisådär 90 spelade minuter. Elfsborg ledde mirakulöst bara med 1-0 efter att fullkomligt ha spelat ut IFK Göteborg. Anfallsparet Berg/Gerba fick inte ens komma in efter paus, och laget skapade sin första målchans efter 78 minuters spel. Dittills hade Elfsborg briljerat med ett oerhört snabbt och precist passningsspel som i kombination med god rörelse fick Blåvittspelarna att mest se ut som statyer. Men – som kompensation för alla straffar Fredrik Berglund filmat till sig och mål laget kontrat in var det Blåvitts tur att grisa till sig en poäng. Ozcar Wendt slog en perfekt frispark som Kalle Svensson sin vana trogen kom högst på och elegant nickade in bollen intill Wilands högra stolprot. Oavgjort har sällan känts så bra.
Förstås hade man kunnat botanisera bland alla dessa förluster också. Alexanderssons straffmiss i guldjakten 2004, Anders Svenssons alla drömmål bakom Bengt Andersson, Fredrik Berglunds filmningar, Sijanovskis frisparksmål 2001 efter Brunos teaterkonst och så vidare. Men den texten får Elfsborgsredaktionen skriva om dom har lust, själv vill jag att alla Blåvita går in i lördagens match med de goda minnena på näthinnan.
