Grimsby - Mansfield
Inför derbyt: 2007 - en tid för vinnare, Blåvitt!
För andra gången på en dryg vecka vankas det stormatch på Ullevi. Gais står för motståndet, men matchen handlar för Blåvitts del om betydligt mer än bara ära.
Vi börjar på något vis känna igen mönstret – Allsvenskan går mot sitt slutskede och IFK har chansen att ta över serieledningen vid vinst. 2004: 1-2 mot Malmö FF. 2005 1-3 mot Djurgården. 2006 glömmer vi. Går vi ännu längre tillbaka fanns det matcher 2000 och 2001 där exempelvis GIF Sundsvall satte timmer i de blåvita segerhjulen. Efter måndagens resultat har Blåvitt fått en välkommen skänk från ovan. Hammarby lyckades slå Elfsborg på plastgräset och samtidigt få båda sina duktiga innermittfältare avstängda mot IFK nästa måndag. Stockholmsderbyt slutade oavgjort, 1-1, och Ni ska veta hur förskräckligt det kändes att under mitt livs hittills längsta period heja på ett gulsvart lag från Solna. 20 minuter räckte som tur var. Imorgon hoppas jag att snart 10 års längtan efter ett nytt Allsvenskt guld skall ge resultat.
Om vi för ett längre ögonblick lämnar vidskepligheterna bakom oss skall det spelas match imorgon, och vår nygamla alliansbroder Gais står för motståndet. Vårderbyt var i ärlighetens namn ingen höjdare, givetvis bortsett från resultatet. Wallerstedt fick en straff som nog var ännu billigare än den Elfsborg fick senast på Ullevi, och Gais var ytterst nära att ta ledningen genom ett skott från deras allroundskicklige lagkapten Fredrik Lundgren. Men – som jag alltid skriver i införrapporterna när det vankas Gaisderby på Ullevi – sedan dess har det simmat många änder längs Mölndalsåns väg genom Gårda. Det derbyt var trots allt en av de sista matcherna där Blåvitt verkligen agerat ängsligt och verkat sakna självförtroende och kanske också varit mer rädda för att förlora än man velat vinna. Ikväll finns det inget utrymme för sådant. Vi spelar för SM-guld, Gais för äran, fast i mittenträsket som dom är.
Sportsligt gjorde IFK en hygglig match mot Elfsborg, där man framförallt spelade ett mycket bra försvarsspel. Förutom Elfsborgs två mål tilläts gästerna från Borås skapa få, om ens några, seriösa målchanser. Cupmatchen i Landskrona fick undertecknad se första delen av innan sociala plikter kallade – en match som inleddes genomuselt, för att tydligen övergå i spel mot ett mål i andra halvleken. Gais å sin sida klarade oavgjort borta mot Kalmar förra omgången där man bland annat missade en straff vid ställningen 1-2 till de grönsvarta, men samtidigt skriver gais.se att resultatet 2-2 inte var direkt rättvist sett ur hemmalagets synvinkel.
På pappret ser kanske inte Gais lag så namnkunnigt ut, men Roland Nilsson gör ett fint arbete med att få ut bästa möjliga ur sina adepter. Gaisarna sätter stort hopp till sommarförvärvet Christos Christoforidis, personligen är jag mest orolig för Bobbie Friberg da Cruz Klas Ingesson-löpningar längs högerkanten och att firma Lundgren/Ekong skall vinna den fysiska mittfältsmatchen. Skall man hitta eventuella svagheter hos Gais så tror jag IFK gärna vill komma i en-mot-en lägen på kanterna. Hysén mot vår gamle anfallstalang Jonas Lundén, och ”Alex” mot Kenneth Gustavsson. Dessa skall mata precisa inlägg mot Blåvitts två skickliga huvudspelare Wallerstedt och Wernbloom. Richard Ekunde är en riktigt skicklig mittback som dessutom är relativt bra i luften sin ringa längd till trots, men över en hel match lär han få det tufft i luften mot framförallt Wernbloom som både är decimetern längre och som också har fin timing och bra kraft i huvudspelet.
Bakåt får man som sagt se upp med Christoforidis, löpningarna från Friberg Da Cruz och kanske också brassen Wanderson. Samtidigt har IFK bara släppt in två spelmål på de senaste 7 omgångarna (mot HBK och DIF) och sammanlagt fyra. Jag tror snarare på 0-0 än 3-3, och i ärlighetens namn skulle jag (tyvärr) tro att 0-0 inte är ett alldeles omöjligt resultat om Blåvitt blir uppkäkade på mitten.
Så här såg det ut på Ullevi i våras. Vackert.
Jag är övertygad om att IFK Göteborg startar med samma elva som i matchen mot Elfsborg. Alltså återkommer Bengt mellan stolparna efter Dahlins gästspel i cupen. Alexanderssons tå är friskförklarad och givetvis tar vår lagkapten plats till höger på mittfältet, även om det i förbifarten skall nämnas att Selakovic tydligen gjorde en riktigt bra match där mot Landskrona. 17 man är uttagna i truppen, där Jakob Johansson är den sjuttonde spelaren enligt Rehns uttalande till redaktionskollaga Ericson på FANTV.
Men för att återknyta till de mer psykologiska aspekterna av spelet fotboll – IFK:s primära motståndare ikväll stavas inte Gais, den stavas att ta sig samman och visa att man har tillräckligt med vinnarskallar i laget för att nu – tredje gången gillt – vinna den där matchen som för laget upp i serieledning och ger laget guldet i (nästan) egna händer inför seriens avslutning. Hysén, Alexandersson och Olsson har vunnit guld förut. Patrick Ekwall på fotbollskanalen.se skrev efter Islands vinst mot Nordirland:
- ”Ragnar Sigurdsson, Blåvittbacken, var enorm o såg ut att kunna döda för ett glas kolsyrat vatten.”
Låt den inställningen genomsyra hela IFK Göteborg imorgon, i cupfinalen och ända fram till och med avslutningen mot Trelleborg. Har man den, skall man med någorlunda marginaler på sin sida slå alla lag i årets rekordjämna Allsvenska. Resten låter jag vara osagt, vidskeplig som jag är.
Tipset: 2-0 till IFK Göteborg. Ragnar och Tobias gör varsitt.
IFK:s trupp till matchen:
Bengt Andersson, Erik Dahlin, Magnus "Ölme" Johansson, Adam Johansson, Mattias Bjärsmyr, Ragnar Sigurdsson, Hjálmar Jónsson, Eldin Karisik, Thomas Olsson, Tobias Hysén, Gustav Svensson, Niclas Alexandersson, Stefan Selakovic, Jonas Wallerstedt, Pontus Wernbloom, George Mourad, Jakob Johansson (reserv vid eventuell skada innan match).
