Krönika: Senaste natten med gänget
Marcus Toremar reflekterar över derbyt och de efterföljande festligheterna
"Fan vad jag är nervös" , säger Johan. "Det ser för bra ut. Alla gubbar är friska, formen är god och Öis saknar ett par tunga namn. Dessutom kan vi ta in viktiga poäng i tabellen. Hur många sådana lägen har vi inte missat på sistone?" "Ja, Öis-förlustrad måste ju sluta någonstans", säger Christian. I kön till pissrännan på Nya Ullevi springer jag på Petter. "Det ser för bra ut", säger han och skakar på huvudet. På läktaren träffar jag Fredrik. "Vet du vad jag tycker?" säger han. "Att det ser för bra ut", svarar jag. "Exakt."
Tre timmar senare. Folket inne på Harrys strömmar ut mot uteserveringen. Utanför skymtar Dennis Jonsson med sitt vanliga äppelknyckarflin. Också Kalle Svensson och Sebastian Johansson umgås med det blåvita fotfolket. Kalle poserar omgiven av kramande Änglar. Sebastian bekräftar att han känner till den senaste blåvita subkulturen, Sebisterna (Basse - Det räcker så), och deras hemsida. Han verkar påtagligt nöjd och önskar sig en egen Sebist-tröja. Dennis leder klacken på Harrys; "Ge mig ett I!". Jublet vet inga gränser.
"Hallåååå?!" skränar det i telefonen. Någon skriker till mig på en raspig telefonlinje och det låter som någon spelar zigernarmusik i bakgrunden. Det går upp för mig att det är Frans som ringer från Kroatien. Han tror knappt sina öron och frågar snabbt om jag spelat in matchen. Givet.
På Harrys intern-tv visas Avspark allt medan ölen flödar. Stämningen kunde knappast vara högre. Först rullas målen och alla jublar. Gång på gång ser vi Alexanderssons lobb, när Cliff trycker in bollen efter hörnan och Ijehs två delikatesser. Lika höga jubel varje gång. Helt plötsligt dyker en svettig men leende Niclas Alexandersson upp på skärmarna. Ännu mer jubel medan Alex intervjuas. Sedan dyker en lika svettig men mindre leende person upp på skärmarna, Öis målvakt. Lika stort jubel. Det var dock inte så länge sedan vi var i samma sits som alliansbröderna.
Jag minns presskonferensen efter det smärtsamma derbyt hösten 2002. I Nya Ullevis gigantiska presscenter redogjorde Roger Gustafsson inför en mycket kritisk publik för sin syn på matchen. Hedersam som alltid hymlade han inte med att Örgryte var stadens bästa lag. Han noterade att Öis låg långt över IFK Göteborg i tabellen och med två derbyvinster, varav den ena av utklassningskaraktär. "Men vi kommer att komma upp, ikapp och förbi Öis" sa Roger. Det lät som han trodde på det själv men det kändes som om han var ensam om det i lokalen också. De flesta journalister såg ut att tänka ungefär "Herre gud, ni är ju helt föråldrade i allt." Jag själv trodde inte på Rogers uttalande heller, åtminstone inte att vi skulle komma förbi inom överskådlig tid. Bara en titt på lagens trupper vid den tiden räckte. Jag kommer aldrig att glömma hur eländig situationen kändes den kvällen, eller den säsongen förresten. Först i måndags lyckades Blåvitt vända på statistiken och bevisa att Roger fick rätt över tvivlarna. Och ingen seger känns ju skönare än den då man minns nederlaget när det var som värst.
Kom igen Blåvitt!
