Krönika: "Varför hade vi ett sådant ös - och varför har vi det inte oftare?"
Alltid Blåvitt firar sajtens tillfrisknande genom att ge Supporterklubben ordet. Änglarnas Anders Almgren ställer frågor och ger ris och ros.
Vi raderade ut vår lillebror fullständigt i derbyt. Vi krossade öjs totalt - på planen och på läktarna: Ullevi var blåvitt. Och idag - och framöver - är Götet vårt. Men segern och läktarfesten reser frågor.
Det viktigaste först: vårt lag briljerade! Mild, Peter, Alex... ja, hela gänget. Killarna var GRYMMA - för andra matchen i rad! Roligt dessutom att Dennis fick göra mål och att Rosen fick spela fram till Peters andra. Skall vi få en efterlängtad formtopp så här i början på höstsäsongen? Det blir upp till bevis mot ÖSK i nästa omgång. Vi har ju haft en tendens att tappa mot deggängen.
På GHI var det kalas. Vi var mäktiga. Från första till sista minuten var det totalt ös från klacken och jag tror alla upplevde det som underbart. Men det väcker samtidigt frågor. Varför hade vi ett sådant ös? Och - varför har vi det inte oftare? Jag skall lyfta tre faktorer som förslag till förklaringar på varför vi briljerat på läktarna under årets derbyn, men ofta varit bedrövliga i andra matcher.
Klacksektionen - skillnaden i förutsättningar
Den mest uppenbara skillnaden mellan derbyna och andra matcher, är läktarnas utseende på Nya respektive Gamla. På Nya har vi en separat sektion, där alla vet vad som gäller: sjung eller dra. Vi står sammanpackade och avgränsade. Det skapar en stämning och - faktiskt - en "kultur" som uppmuntrar äkta läktarstöd.
På Gamla, däremot, står de som under derbyna samlas på GHI, utspridda över åtminstone halva arenan. Östra är så lång och låg att det nästan är omöjligt att sjunga i takt ens på dess norra halva. Det här är en rätt uppenbar skillnad i vad man kan kalla de materiella förutsättningarna mellan å ena sidan derbyna, och å den andra matcherna som spelas på Gamla. Det är inte lätt att åstadkomma ett tungt tryck på Östra. Däremot är det lätt att tycka det var synd, att inte IFK ville genomföra Supporterklubbens förslag på sektionsindelning i vintras.
Den mentala faktorn
En annan förklaring som det är lätt att peka på, är det faktum att vi under hela säsongen blivit bättre och bättre. Vi har vid flera tillfällen presterat ett stöd som förmodligen överraskat till och med oss själva. Framför allt gäller detta i vårderbyt, då vi liksom nu var riktigt, riktigt bra. I övrigt är det mest under bortamatcher - minns exempelvis matchen mot DIF på Råsunda, eller första halvlek mot Gnaget - som vi haft en stämning som faktiskt varit jämförbar med derbyna.
Poängen är att vi sett vad vi kan. Vi har sett, och vi har lärt oss av det. Vi börjar inse vår fulla potential. Fram till i år, så har vi "vetat" att vi är bedrövliga på läktarna. Vi har "vetat" att vi är sämre än till exempel stockholmarna. Och den inställningen har fungerat som en självuppfyllande profetia. Under årets säsong har vi däremot - genom att steg för steg höja oss, och genom att under vissa matcher prestera ett närmast kontinentalt stöd - visat för oss själva vad vi kan. Det har gjort att vi även börjat höja kraven på oss själva, att vi börjat höja vår lägstanivå. Genom att så sakteliga börja inse att det är möjligt, så har vi även kunnat börja leverera. "Never underestimate the power of the Force" - of mind.
Det skall emellertid sägas: vi har långt kvar innan åtminstone jag är beredd att ge oss ens godkänt när det gäller lägstanivån.
Slutligen: "kärringfaktorn"
Jag ber direkt om ursäkt för det rätt reaktionära ordvalet, men uttrycket är talande. Vi har helt enkelt problem med en kärringmentalitet på våra läktare.
Vad jag menar är följande: visst finns det en skillnad i förutsättningarna på Nya och Gamla Ullevi, när det gäller att skapa tryck. Och visst - vi har blivit bättre och bättre. Men fortfarande är det så att vi inte visat att vi kan stötta laget ordentligt i motvind. Vi har varit beroende av utformningen av Nya Ullevis eller diverse bortasektioners läktare. Vi har varit beroende av blåvita mål för att verkligen kliva fram - notera att bägge derbyna varit blåvita framgångsmatcher. Notera även att vi varit bedrövliga på läktarna vid flera tillfällen: Sundsvall, BoIS, HIF i en halvlek - mot HIF var vi tunga först i den andra, då Blåvitt nätat!
Det här, anser jag, är bara en inställningsfråga. Vi vet vad vi kan - men vi orkar inte när det som mest behövs. En spelare som inte orkat bita ihop för IFK om laget hamnat i underläge, hade blivit utskälld som "kärring". Låt oss därför konstatera detsamma om oss själva: vi är kärringar, fram till dess vi levererar även i motgång.
Ingen individ är större än laget. Anser man sig ha rätt att inte ta i, bara för att vinden blåser snålt och motlutet är brant... ja, då har man inte den rätta viljan, det rätta engagemanget. Kan man bara ta i under de stora och häftiga matcherna, så är det något som saknas. Och med det kan vi änglar knappast låta oss nöja, eller hur?
Jag avslutar därför med att upprepa mig från tidigare: "det blir upp till bevis mot ÖSK i nästa omgång. Vi har ju haft en tendens att tappa mot deggängen".
Bevisa att jag har fel. Framåt änglar!
