Gästkrönika: En ängels tålamod
Ännu en sådan där sömnlös natt, då man bara ligger i sängen och våndas. För att sedan gå till jobbet med långsamma steg medan man funderar vidare. Den går helt enkelt inte att släppa. Nervositeten som funnits där sedan en tid tillbaka och som kommer vara kvar tills matchen mot AIK är över och man kan andas ut, tillfälligt.
Det är elva år sedan IFK vann SM-guld senast.
Ett guld vissa änglar är för unga för att riktigt minnas bra.
Ett guld många minns men var för unga för att kunna närvara vid då det togs.
Ett guld desto fler minns, och drömmer om att få uppleva igen.
Men sedan -96 har mycket hänt. Istället för fler SM-guld har vi upplevt år av spelarkaruseller, skattefiffel, kvalmatcher och annat som inte direkt spätt på den speciella IFK-andan eller gett oss supportrar mycket att glädjas över. Många år harvade vi också i botten av allsvenskan, med ett par mittsäsonger som tröst.
På senare år har det gått desto bättre, spelmässigt. Men spelarkarusellerna med namn som Marino, Crossa (fick han chansen?), Big Mama, Ijeh verkade aldrig ta slut.
Kanske är det därför i år känns så speciellt. Vi ramlade inte ur guldstriden med en handfull omgångar kvar. Tvärtom leder vi serien med två, TVÅ, matcher kvar. Samtidigt har den blåvita ikonen Tobias Hysen anslutit, Pontus visar att vi inte sålde guldet samtidigt som Mackan, vi har enorma unga krigare i Ragnar och Gurra och IFK börjar återigen bli ett lag dit talanger söker sig.
Himmel? Eller helvete? Just nu känns det som det senare. Sömnlös ligga och vrida och vända på varje scenario som är möjligt, analysera övriga guldkandidaters form, motståndare och historia. Jag vill lova att våra spelare, tränare, ledare kommer göra allt för att kämpa till sig guldet. Men hur långt är vi supportrar beredda att gå? Jag kommer ihåg senaste guldet, men var inte gammal nog att kunna åka ned från min hemstad Stockholm för att bevittna det. Men jag gjorde vad jag kunde och gick stolt med min utnötta IFK-tröja på stan och i skolan. Då var blåvitt något vi glatt visade vårt stöd för. Gör vi det nu också? Med två matcher kvar, två vinster från den där fantastiska känslan vi alla drömmer om?
Som sagt så kommer spelarna göra allt för oss! Så det minsta vi kan göra är att ge vårt fulla stöd, för så här nära guldet har vi inte varit på mycket länge. Ingen ängel vill väl stå där efteråt och säga att den inte gjort allt den kunnat för att stödja laget? Det sista stora hotet nu är matchen mot AIK borta. En match som alltid varit en speciell match, bortom form och statistik - en match som avgörs med kamp, moral och vilja.
Trots att laget uppvisar en relativt usel form, har viktiga spelare borta och som inte presterat sedan Wilton lämnade så vet alla vi änglar, trots bra form, serieledning och med kämpar som, som - som hela laget - att inget kan tas för givet.
Så jag ber er, alla änglar som har samma ängslan och oro som mig att sluta upp kring dessa två avgörande matcher, var på plats, gör era röster hörda och ge allt för laget. Då kommer ingen kunna säga att den inte gjorde vad den kunnat. Då kommer laget känna ett enormt stöd, spela med den där tolfte spelaren, och framförallt kommer hela fotbollssverige se att vi menar allvar med vår satsning och att storheten IFK Göteborg är på väg tillbaka.
Idag är det två dagar kvar att boka ordinarie platser på bussarna till Stockholm och matchen mot AIK. Resekostnaden är pressad och ingen kan påstå att det är dyrt, det är guldstriden vi pratar om! Så slut upp, boka er resa, biljett och då ni ändå är inne på Ticnet - boka biljetten till matchen mot TFF med. Här ska vi visa att vi inte är några medgångssupportrar och boka enbart efter en vinst mot AIK. Här visar vi vårt stöd redan nu!
