Gästkrönika: En liten krönika om ångest
Speedy berättar om vardagen för en supporter. En salig röra av ångest, tokglädje och frusna tår.
Jag vet inte exakt när jag tänkte tanken första gången. Det var någon gång under säsongen 2002, säsongen som Gud glömde, och vi helst vill glömma.
När jag åkte på semester till Cypern det året var Blåvitt ett topplag. Det här var året då SM-bucklan skulle hem till Kamratgården. När jag kom hem igen från Cypern hade resan mot helvetet redan inletts. Det var året då Sveriges framgångsrikaste var på väg att lämna högsta serien. Det var då tanken slog mig. Något som är ganska självklart och uppenbart egentligen:
Det är inte roligt att gå på fotboll!
Ångesten börjar egentligen redan när säsongen har tagit slut. Ska vi lyckas behålla våra favoritspelare? Ska vi lyckas knyta till oss nya spännande spelare? Silly Season är lång och svåruthärdlig för en supporter i Sverige. Oron blir stor när en konkurrent-klubb lyckas värva en kanonspelare. "Aj fan, nu är det kört med SM-guldet" tänker man innan november ens tagit slut. Var är våra kanonförvärv?
Försäsongen börjar och det finns tillfälle att stilla sin abstinens. Om man gillar att stå och kolla på träningsmatcher och grusmatcher i snöstorm, eller frysa fötterna av sig i Blåvitts inomhushall. Varför gör man det? Antagligen är man lite dum i huvudet. Och jäkligt nyfiken.
Säsongen börjar och oron och ångesten finns med som ständiga följeslagare till dom förväntningar och förhoppningar man har. Ångesten finns med där, var man än ligger i tabellen. Om man ligger i botten oroar man sig för om man ska åka ur, ligger man i mitten oroar man sig för att det ska bli ännu en medioker mellanssäsong, och ligger man i topp oroar man sig för att laget ska börja förlora och förlora chansen till guldet.
Även innan, under och efter själva matcherna känner man av ångesten. När man vaknar på morgonen på matchdagen börjar nervositeten krypa fram. För min del känner jag mig lugnare när jag kommer till arenan, ser spelarna värma upp, och känner att nu är jag hemma igen. Det är dock lugnet före stormen. När matchen går igång är nerverna på helspänn igen.
Motståndarna gör mål: Ångest.
Blåvitt gör mål: Jubel, sedan en minut senare ångest igen. Ska Blåvitt lyckas göra ett mål till? Ska motståndarna lyckas göra ett?
Blåvitt gör mål igen: Jubel, och en minut senare, ångest. Ska vi lyckas hålla det här? "Blås av matchen för fan domar´n, det är ändå bara 25 minuter kvar".
Slutsignalen går och man går hem, lättad och lycklig. För tillfället. Tills man börjar tänka på nästa match, och att vi absolut inte får förlora den för då är det kört. Precis som det var kört om man inte vann förra matchen, och matchen innan den. Ångest...
Känner du igen dig i texten? I så fall är det nog många i din omgivning som ser dig som ohälsosamt besatt, som är ganska oförstående för ditt intresse och tycker att du borde skaffa dig ett liv. Kanske har dom rätt, men det finns saker som vi riktigt insnöade supportrar får uppleva som andra, mer "normala" människor kanske aldrig ens kommer i närheten av. Det är belöningen för att man är udda och besatt.
Många människor får uppleva lyckliga stunder i livet. Det kanske är när dom gifter sig, får barn, eller köper ett nytt Playstation 2. Men en sak är få förunnat. Det är tokglädje. Riktig jävla tokglädje när man hoppar runt som en dåre och skriker ut sin lycka tillsammans med tusentals andra när Blåvitt gör mål. Lyckan när Blåvitt vinner en tuff match, helst mot en av sina "ärkefiender", och den otroliga lättnaden efteråt. Som när Långås tåpajade in bollen borta mot Bajen 2002, när Jimmy slog iväg två långbollar mot Jonas och han dundrade in dom i mål i sista kvalmatchen mot Frölunda samma säsong, eller när Blåvitt slog Djurgården hemma 2003 och Dennis flisade Jesper i inledningen av den matchen. Eller varför inte senaste derbyt mot ÖIS när vi sjöng så det ekade på Harry´s efter matchen.
Det är sådana tillfällen som gör det värt all ångesten och oron. Det är belöningen för all tid och kraft man lägger ner på att följa laget i sitt hjärta. Då är det gôtt att leva.
