Krönika: Tio minnesvärda tillfällen som tog guldet hem till Göteborg
Så var äntligen guldet hemma i Göteborg. Men hur hamnade det här? Patrik Hermansson listar tio händelser under säsongens gång som bidragit till att årets guldjubel till slut ägde rum på Ullevi.
Mycket har hänt de senaste säsongerna, både på spelar- och ledarsidan. Håkan Milds övergång till sportchef för klubben i hans hjärta har varit en stor framgångsfaktor som gör att Blåvitt är där de idag är, och hans arbete har mycket riktigt hyllats sedan guldet bärgades. Men om vi tittar på det som hänt under säsongens gång, var finns de händelser som på ett eller annat sätt varit avgörande för att guldet skulle hitta hem till Göteborg? Det är dessa tio händelser som enligt undertecknad varit de tio mest minnesvärda och betydande tillfällena under 2007 års säsong.
Vasquezs mål mot Örebro, 7 maj
Inte det enda vackra målet denna underbara och soliga kväll på Behrn Arena. Marcus Berg imponerande slängnick och Thomas Olsson indundrade skott i krysset får stå i skuggan för årets, 2000-talets och kanske t.o.m. tidernas mål i Allsvenskan. Blåvitt visade med besked att högstanivån för året låg på en mästares nivå, och Andres drömmål, som blev en nyhet världen över, var kronan på verket för denna uppvisning. Blåvitt hade börjat rasera det dåliga ryktet om tråkfotboll, som en viss norrman hade förstärkt säsongerna innan.
Andres Vasquez trycker iväg det smått historiska målet.
Wallerstedts segernick mot Kalmar, 17 juni
Det har pratats mycket om Mattias Bjärsmyrs omdiskuterade mål på Råsunda som direkt avgörande för guldstriden. Som tabellen såg ut efter 26 omgångar ter sig dock Jonas Wallerstedt viljefulla segernick i den tredje övertidsminuten mot Kalmar i somras som allt mer avgörande. En svängig match såg länge ut att sluta oavgjort, innan ”Walle” gjorde det han är bäst på (för alla utöver Peter Gyllander), och nickade in Hjalmar Jonssons hörna med vad som skulle bli matchens sista ”spark”. Bara en poäng med oss därifrån, och vi vet hur tabellen hade kunnat se ut idag istället…
Wallerstedt i centrum efter sitt avgörande 3-2-mål.
Styrkebeskedet i Gävle, 6 augusti
Blåvitt åkte upp till Strömvallen för den kanske svåraste uppgiften i årets Allsvenska – att bortaslå Gefle. Ingen hade lyckats med det innan, och trots segern mot Örebro i matchen ännu ingen övertygande formkurva. Detta skulle dock bli kvällen då Wernbloom en gång för alla visade sina kvalitéer som anfallare, något vi skulle se mer av under hösten. Framspelningen till Marcus Bergs ledningsmål höll hög klass, och spelet ute på planen likaså. Berg skulle även sätta tvåan genom ett mål av ännu högre klass, och både Berg och Blåvitt blev hyllade i medierna efter matchen. Blåvitt var nu för den yttre världen ett riktigt hot i guldjakten.
Slakten i Kalmar, 11 augusti
Marcus Berg hade två matcher kvar innan avfärden till Groningen och Holland, men en av säsongens sämst motiverade varningar gjorde att Kalmarmatchen skulle bli hans sista. Och vilken avslutning det blev. Om bortasegern i Gävle var ett styrkebesked vet jag inte riktigt vad man ska kalla detta, för erkänt hemmastarka Kalmar blev uppläxade av ett pånyttfött Göteborg. Stefan Selakovics lite turliga 1-0-mål följdes upp av en vacker klackskarv av Pontus Wernbloom precis före paus, ett mål som gjorde att Blåvitt kunde agera med lugn i den andra halvleken. Berg fick kröna sin sista föreställning (för den här gången, förhoppningsvis) men en kylig chipp över Wastå som innebar 3-0. Wallerstedt nickade sedan in 4-0 innan Mattias Bjärsmyr chockade alla, och till synes även sig själv, genom att med lite assistans från George Mourad vinna boll på egen planhalva och sedan avancera för att även han chippa bollen kallt förbi Wastå. 5-0 på Fredrikskans var en injektion på alla plan. Sedan var ju Tobbe klar också…
Berg fick gott om välförtjänta hyllningar efter uppvisningen i Kalmar.
Tobbe ÄR klar, 25 augusti
…för även om pappa Glenn meddelat nyheten redan två veckor innan var det först nu som Tobias Hysén var officiellt klar. Marcus Bergs plats i truppen fylldes som väntat av Tobias Hysén, en värvning som skapade ett stort intresse för laget och klubben som behövs när man spelar på en arena som Nya Ullevi. I debuten mot Elfsborg kom över 30000 personer, och de är nog inte att sticka ut hakan att säga att de sista 10000 kom tack vare värvningen av en profil av Tobbes snitt. Efter mittfältarens intåg snittade man en hemmapublik på nästan 29000 per match, och ett totalsnitt på strax under 24500 personer. Det gick ett göteborgskt guldsus genom Fotbollssverige.
Målfest – även utan Berg, 28 augusti
Efter två poäng för lite hemma mot Djurgården åkte laget ner till Halmstad och Örjans Vall i lite av ett klassiskt sommarmöte. Och på somrigast humör var gästande Göteborg, som stod för en ytterst imponerande laginsats – och tre mål. Gustav Svensson vann allt på mitten, Adam Johansson dominerade högerkanten tillsammans med Alexandersson och både Wernbloom och Wallerstedt visade på gryende målform. Som om inte det vore nog följde Hjalmar Jonsson upp fjolårets fullträff med att sätta en lång frispark rakt i mål, mycket tack vare darrige Conny Johansson. Det här var en kväll då nästan allt stämde, och då ska vi inte glömma att Blåvitt vid 1-0 efter 51 minuter fick Thomas Olsson utvisad, något som inte påverkade matchen nämnvärt.
Bärkroths debut, 2 september
Wallerstedt var avstängd. Wernbloom var sjuk. Berg var försvunnen till Holland. Selakovic upp i anfallet? Jakob Johansson? Andres Vasquez? Svaret blev istället blott 15-åriga Nicklas Bärkroth, som i och med sin plats i startelvan blev den yngste spelaren någonsin att spela en allsvensk match. Hemma mot Brommapojkarna kunde ju vara en lämplig första uppgift, men även om inte Bärkroth gjorde bort sig räckte inte laget till riktigt. Bäst chans hade George Mourad, vars tåpaj från nära håll inne överlistade Kristoffer Björklund i BP-målet. Under guldfirande den senaste veckan har många i truppen, både spelare och ledare, påpekat hur man lyckats undvika sura miner bland de som får stå vid sidan av, även när man tar upp en junior med två seniorträningar direkt in i startelvan. Ett bra betyg för tränartrion som har svetsat ihop en järngäng.
15-årige Nicklas Bärkroth försöker sig på en cykelspark i debuten.
Stefan Wittbergs skarpa öga, 22 oktober
Ingen kunde se om bollen var inne. Förutom Stefan Wittberg. Med tvärsäkert och bestämd röst konstaterade den assisterande domaren klart och tydligt för medierna efter matchen att bollen var inne. Rätt eller fel var det tack vare hans örnöga som Blåvitt kopplade det slutliga, starka greppet om Lennart Johanssons pokal, i en match som på förhand nästan enbart handlat om huruvida AIK skulle lägga sig eller inte. Med facit i hand kan man knappast påstå att så var fallet, istället var det Mattias Bjärsmyrs mål och Bengt Anderssons starka målvaktsspel som räddade tre poäng i en i övrigt ganska dålig blåvit insats. Och vad gäller Wittberg – ni har väl inte glömt Andrej Komacs avgörande mål på Stadion i våras? Även där fick han använda sin goda syn, den gången till Blåvit nackdel, så visst jämnar saker och ting ut sig i längden…
Bollen når precis innanför mållinjen på Råsunda. (Foto: Bildbyrån)
Wihlborgs luftskott, 28 oktober
Guldmatch inför över 40000 personer. Seger och det mesta talar för guld, och det som såg ut att kunna störa var en kollaps av Brommapojkarna på Stadion i Stockholm. Och matchen började darrigt, passningssäkra spelare som Thomas Olsson slog bort enkla sidledspassar och såg ut att darra en aning, men endast sju minuter in i matchen fick just Olsson en avgörande bjudning. Högerbacken Andreas Wihlborg träffade istället för boll bara luft när han stressat skulle rensa bort bollen, och Olsson kunde enkelt ta den och lägga in den i Sahlmans bortre hörn. Målet tog bort alla nervösa tankar, och flyttade dem istället upp till Stockholm Stadion där Djurgården inte bara misslyckades med att vinna, utan till råga på allt förlorade både matchen och andraplatsen till Kalmar efter 0-1 hemma mot BP. Guldet var efter flera års sjungande hemma i Göteborg – äntligen!
Wihlborg bjöd in med öppna armar, Olsson svarar på samma sätt.
Bengt Anderssons tårar, 30 oktober
Två dagar efter att guldet var bärgat kallade man till presskonferens på Kamratgården. Det var inte för att presentera det första nyförvärvet, utan för att låta Bengt Andersson meddela att årets säsong var karriärens sista. Tårarna gick inte att hålla inne, och med en allsvensk debut för 21 år sedan blir det ett stort tomrum att fylla för Bengt Andersson när livet i det ”civila” inleds. Samtidigt visade tårarna för mig något annat. De vittnade om en ruggig sammanhållning i årets trupp, en känsla som förstärktes av Bengt återberättelser om när han gav beskedet till de övriga truppen. Spelare grät, lärjungen Erik Dahlin fick tröstas i över en timme, och det kändes verkligen som att Bengt skulle sakna varenda en i gänget – om de så hette Magnus ”Ölme” Johansson eller Sebastian Eriksson. Och att det finns skäl att sakna Bengt är tydligt, inte bara vid sidan om där han är en underbar karaktär. Efter en tveksam vår med mycket kritik bet ”Bengan” ihop och släppte, inklusive de två tveksamma målen borta mot Helsingborg, bara in sex mål efter att serien vände i mitten av juli, för att inte tala om guldgivande nolla de sista fem omgångarna. Han hade inte klarat utan den kassaskåpssäkra backlinjen, men Bengt förtjänar all cred som han har fått för höstens spel. Tack för allt Bengt, du kommer alltid att förbli en av de stora profilerna i Blåvitts historia!
Bengan kunde inte hålla tårarna inne när han lämnade beskedet. (Foto: Bildbyrån)
