Gästkrönika: "En höst som lovar mer - se framåt!"
SM-guld. Bättre blir det knappt, efter elva långa års väntan. Äntligen fick vi vara en del av Blåvitts återerövring av den nationella fotbollstronen – en underbar avslutning på en underbar höst. Vi tar en tillbakablick och njuter av minnena.
För min del vill jag påstå att den blåvita rörelsen gått framåt ordentligt i år. Vi syns, hörs och märks mer än på länge – sportsligt, medialt och rent allmänt på stan. Till stor del beror förstås detta på årets framgångar. Men, änglar, det är inte hela sanningen. Glöm inte att vi så sent som i somras – var det i juli? – sladdade omkring på en åttonde plats i serien. Tabellen var förvisso så tight att det i termer av poäng efter täten inte var så allvarligt som det låter, men det var nog ändå tillräckligt för att många av oss skulle ge upp förhoppningarna om ett deltagande i den absoluta toppen efter 26 omgångar. Dubbelmötena med HeIF i somras då vi tog totalt två poäng, 0-0 mot BP… hur många gånger ”gav man inte upp”? Ändå har vi faktiskt haft ett grymt år rakt av. Alla blåvita ska vara stolta över det. Hösten är dock värd ett särskilt fokus.
Upphämtningen – ”det är vägen, som är mödan värd”
Vägen tillbaka, vägen till toppen, till SM-guldet – den var helt enorm. Vi snackar 15 omgångar, mer än halva serien, utan förlust. Och vi fick flera oförglömliga minnen längs vägen. Det finns många sätt att vinna på, men detta – en svinjämn serie som avgörs först i sista omgången, där vi gör 45 mål och där de riktiga framgångsresultaten koncentreras till andra halvan av serien… det är lätt att relatera till Karin Boyes kända dikt, refererad i rubriken ovan. Jämför exempelvis gärna med Gnagets ökända serieseger från -98…
Vi minns några axplock från hösten:
Kalmar borta, 11 augusti: 5-0
Änglarnas årliga övernattningsresa gick till Kalmar och Borgholm. Med på våra bussar var gamle hjälten Glenn Hysén – och redan på vägen ner dröp sms in från hans buss om hur han underhöll medresenärerna. Bara en sån sak!
Väl på Fredrikskans fick vi se Blåvitt at it’s prime. I vad som skulle bli Marcus Bergs sista uppvisning i det vackraste av matchställ – för den här gången – körde vi över toppkonkurrenten Kalmar och vann med 5-0. Flera bilder etsade sig fast på näthinnan. Målfesten förstås, men även hur Glenn sjöngs upp på räcket, blev osäker på vad han skulle säga och göra när han väl kommit upp… och drog till med det omedelbart klassiska: ”Tobbe är klar!” Mackans 14:e mål för säsongen och hyllningarna i samband med det. Hyllningarnas fortsättning efter slutsignalen och hur skyttekungen ”gav oss en sång” inför hela klacken: ”jag älskar Blåvitt! (klapp klapp…)” i svårartad falsett.
Allt detta ramades in av de mäktigare läktarstöd vi levererat, om man väger in bortaläktarens kvalitet (i klass med Malmö stadions) och syndafloden vi fick på oss i första halvlek. Kvällen kröntes av segerfesten i Borgholm. Stort minne för oss som var på plats.
Elfsborg hemma, 15 september: 2-2
Okej, det ska sägas direkt: resultatmässigt retade vi oss nog allihop på den här matchen, då vi trots allt tappade 2-0 och det var en gammal gnagare (Stefan I) som gjorde ellosarnas mål. Dock spelade vi den inför över 30.000 personer och bara det kändes upplyftande – det var sannerligen inte de dåvarande mästarna som var "på gång".
Extra minnesvärd blev den här matchen dock av ett helt underbart styrkebesked från oss på läktarna. Från Änglarnas sida har vi hela året mässat om vikten av mobilisering runt vår förening, om att alla måste bidra för att vi ska kunna maximera vår styrka. Mot BP i omgången innan hade vi tillsammans med Tifofonden/Ultras Göteborg initierat en ”storinsamling till tifo” – det första exemplet på ett formellt samarbete av det här slaget mellan UG och Änglarna. Redan mot BP slog vi de tidigare insamlingsrekorden, trots en rätt liten publik. Mot Ellos kom så storinsamlingens ”andra rond”. Nu visade vi hur långt vi kommit med mobiliseringstänket: insamlingsresultatet uppgick till nästan 30.000 kronor – om jag minns rätt runt en tredubbling av tidigare rekord.
Personligen tyckte jag just detta var en helt underbar bekräftelse på hur mycket vi höjt oss under året, hur mycket vi slutit leden och faktiskt börjat dra åt samma håll runt IFK Göteborg. Heder till er alla, änglar!
GAIS borta, 25 september: 1-0
Så var det dags för derby igen. Återigen en match inför över 30.000 på läktarna. Liksom i vårderbyt en tight och spännande match där vi till slut kunde vinna med 1-0. Men den här matchen var även speciell ur läktarsynpunkt: det var första och enda gången för året som vi fick chansen att leverera läktarstöd från en läktare med regnskydd och riktig resonans. Resultatet blev enastående. För första gången på länge visade vi på hemmaplan att vi har kapacitet att mäta oss med stockholmsklackarna verbalt, om vi ges rätt förutsättningar. Vi ägde Ullevi hela matchen, vi körde över grönsvart fullständigt. Att vi fixade det stödet från en läktare vi inte använt tidigare och där vi inte kunnat pröva oss fram till en ultimat formering, det lovar gott inför vistelsen på CG 2008 – och det lovar framför allt gott inför vår framtida vistelse på den nya arenans Norra läktare.
Jag säger bara: välkomna till Göteborg, bönder…
Malmö borta, 6 oktober: 2-0
Några omgångar senare var det dags för årets stora resesatsning från Supporterklubben. Efter tröstlöst telefonkonfererande slängde vi oss två man i en bil och drog upp till Stockholm. På plats hos SJ Event fick vi äntligen förhandlat fram det: LM4-tåget till Malmö. Tåget var ett led i Änglarnas årslånga tema om enande, det som genom ett berömvärt läktarinitativ från blåvita gräsrötter fått namnet LM4. För att maximera stödet till IFK Göteborg i guldspurten och samtidigt manifestera vår vilja att låta alla blåvita enas på lika villkor bakom vårt lag, öppnade vi resan helt för alla. Vem som helst kunde anmäla sig till samma pris, medlem som icke-medlem.
Efter att vi i omgången innan slagit Bajen med 3-0, kom vi upp i hela 600 organiserat tågresande änglar. Ytterligare ett 50-tal åkte dessutom med vår buss. Totalt var mellan 2.000-3.000 änglar på plats. Segern skrevs till 2-0 och festen både på Stadion och på tåget till och från Skåne kommer säkerligen att låta tala om sig i decennier.
Detta var tredje sista omgången och nu började det bli på riktigt: vi kunde fanimej vinna alltihop!
AIK borta, 22 oktober: 1-0
Med MFF överkört var vi nog många som slets sönder invärtes av motstridiga känslor: insikt om att guldet nu var inom räckhåll och vi faktiskt hade allt i egna händer, korsades med den närmast paniska skräcken inför utsikten att få titeln spelad oss ur händerna. Särskilt som det skulle kunna ske på Råsunda – med det hån från Norra Stå som skulle följa, alldeles oavsett deras ovilja att hjälpa Skansen.
En ny resesatsning tog vid och till slut rullade tio änglabussar, plus ytterligare ett par privata storbussar upp mot Stockholm – en måndag. Över 2.000 änglar var på plats, cirka 450 av dessa reste organiserat med Änglarna. Självklart fyllde vi vår sektion (1.800 platser) och ledda av Tolle och ett par killar till ägde vi Råsundas ljudkuliss som vi aldrig gjort tidigare. Rätt ska dock vara rätt: råttorna gjorde inga tyngre försök att konkurrera – deras ovilja att hjälpa Djurgården spelade in här.
Det riktigt stora ögonblicket i en annars på alla sätt vidrig match – spänningen och vårt klena spel rev nerverna till trasor på läktarna – kom förstås i och med Bjärsas märkliga 1-0-mål. Vår läktare formligen exploderade och insikten om dess innebörd fick många blåvita ögon att formligen spruta. Själv grinade jag som en liten unge på läktarna, för första gången sen… ja, sen jag var en liten unge.
Trelleborg hemma, 28 oktober: 2-0
Söndagen den 28 oktober klockan 15.00 skulle så allt avgöras. Över 40.000 blåvita hade dagen till ära letat sig till Ullevi för att få ta del av festen – eller nederlagets bitterhet. För: vad som före Gnagetmatchen kändes som en formalitet – ”slår vi Gnaget är det klart, då kör vi över TFF” – det kändes nu som att gå in i en pyramid med en livs levande och jävligt ilsken mumie som hyresgäst. För att utrycka sig klart: det var helt enkelt skitläskigt.
Matchen som sådan blev dock en fest rakt igenom. Redan efter sju minuter spräckte vi nollan, vi kunde se vartåt det barkade och för andra gången på en vecka stod man och grät som ett barn på läktarna. TFF hade aldrig en chans och när BP dessutom slog in 1-0 mot Skansen, ja då började de första ansatserna till SM-guldsånger höras på läktarna.
Klacksektionen LM var sedan länge slutsåld och klacken hade därför utökats med sektionerna ovanför – N8-10. Resultatet var kanske den största klacken vi samlat någonsin kring Blåvitt. På förhand kunde man befara en bristande samstämmighet i och med detta – men den kom på skam. Detta ska i hög grad tidigare nämnde Andreas Toll ha grädde för, men även Joey och andra som brukar hjälpa till på räcket. Hur som helst – Tolle tog plats på nedersta räcket, och med stöd av Änglarnas högtalaranläggning (inköpt för att bidra till att ena klacken) och tusentals blåvita strupar på båda sidor om planen levererade vi ett läktarstöd som till och med slog insatsen i derbyt, trots att vi nu hade skitväder och en betydligt sämre klackläktare att jobba med. Även detta ska vi ta med oss till 2008 och framåt: vi har kapaciteten, det gäller bara att plocka fram den.
Nå, sen då? Två dårar till höger om mig drog på sig blåvittröjor med de vita ränderna målade i guld i 85:e - och sprutade skumpa på omgivningen från en insmugglad jumboflaska (stark visitation där)! Segervrålet från 40.000 på läktarna vid slutsignalen! Guldpytten direkt efter matchen - och införskaffandet av torra kläder. Segerfesten på Valand! Götaplatsen dagen efter! Veckorna i sjunde himmelen! Kärleken!
Se framåt!
Allt detta ska ses mot bakgrund av en nygammal inställning både på Kamratgården och på våra läktare: vi har vinnarkänslan igen, vi börjar på nytt se vad som krävs och vi drar ditåt som ett kollektiv. Mantrat äger sin relevans: allmän mobilisering, enas under fanorna i ett fanatiskt och uppoffrande stöd för IFK Göteborg men med respekt för varandra, så kommer vi fortsätta att gå framåt. Se det positiva, lär av bakslagen, så ska vi fortsätta längs vägen mot ett återerövrande av ställningen som Nordens främsta fotbollslag. Vi har trots allt haft ett fantastiskt år både på planen och på läktarna. Det måste vi kunna se, även om säsongen avslutades med en del irritation i samband med planstormningen efter TFF-matchen. Låt inte det överskugga alla de saker vi har att glädja oss över!
Ska vi sammanfatta hösten på kortast tänkbara sätt, så finns det trots allt bara två saker att säga: IFK Göteborg är Mästarna – och det här är bara början!
(Texten skrevs ursprungligen för www.anglarna.se).
