Gästkrönika: "Låt oss göra vår klubb stolt över oss"
Forumräven "Hmm..." filosoferar kring Sveriges stoltaste hundraåring, och hur den ska hyllas.
Det ligger något i luften idag. Visst, det regnar stundtals och lär så göra hela ikväll också om man får tro SMHI, men det är inte det. Och ändå, vad rör vädret en stark, stolt och framgångsrik 100-åring? Inte alls...
Nej, det som ligger i luften och som jag tyckte mig kunna känna redan när jag klev ur min lägenhet imorse måste vara historiens vingslag. Vår kära förening IFK Göteborg fyller 100 år och det är stort, mycket större än vad som går att greppa.
En förening är en helhet bestående av dess spelare, dess ledare, dess historia, dess klubbmärke och dess supportrar. De är beståndsdelarna i den blandning som utgör IFK Göteborg, en mix där helheten blir så mycket mer än summan av delarna var för sig.
Jag är stolt över de blåvita spelarna, de få som ikväll är förunnade att få dra på sig den vackraste av fotbollströjor och springa in på Nya Ullevis gräsmatta, de som i år för första gången på flera år på allvar slåss om att få hem det så åtråvärda guldet till rätt lag i rätt stad.
Lika stolt måste man vara över våra ledare. De är givetvis betydligt fler än de som syns mest utåt men exemplifieras nog ändå bäst med våra tränare Bosse Johansson och Kjell Pettersson. Den ene hade mer eller mindre dragit sig tillbaka och som lycklig tränarpensionär spelade han golf i Kalmar. När han sedan presenterades hette det att när Thomas Ravelli ringer så måste man ju lyssna, och med tanke på vilken svada vår före detta målvakt begåvats med så stod det redan då klart att herr Johansson måste vara en man med tålamod. Den andre är en man som var med och tog UEFA-guld redan 1987 och som också varit huvudtränare i klubben.
Likväl tog han entusiastiskt anställning bakom Bosse, trots att posten som assisterande tränare av många andra skulle ses som ett nedköp. Jag vill nog mena att dessa två herrars agerande skvallrar om att det inte bara är för oss supportrar som IFK Göteborg är något speciellt.
Om vår historia behöver man inte orda så mycket, ni känner till den, den talar för sig självt och det är omöjligt att inte vara stolt över den. Det där med klubbmärken går att filosofera desto mer om, de är så enormt värdeladdade. Vår sköld är det enda illustrerbara ting som på i en enhet symbolerar allt vad vår klubb är, har varit och vilka värderingar den står för. Alla känslor för klubben samlas på något sätt i denna enda logotyp och det är väl därför vi är så oändligt stolta över det.
Samma sak gäller för alla andra föreningar och det är väl därför som blotta synen av en del klubbmärken kan väcka sådana egentligt oproportionerliga negativa reaktioner. För egen del tänker jag då närmast på ett svartgult sådant som normalt sett får mig att se rött, även om det just idag mest får mig att småle skadeglatt.
Till sist är jag också stolt över att få vara en av alla IFK Göteborg supportrar och jag är glad och ärad över att få vara det på den dag då föreningen firar sitt första sekel.
Det är som bekant match på ett förmodligen regnigt och garanterat halvtomt, det känns ju så när det är under 25000 åskådare, Nya Ullevi. Då kan man ha sina farhågor om att det inte skulle bli så festligt som det borde, men nu är det ju så tur som att det är helt upp till oss supportrar och vi vet vad vi kan när vi är som bäst. Så låt oss då vara som bäst ikväll. Vi får knappast någon större hjälp av evenemangspubliken i det här hänseendet, men med inramningen av jubileum, förmatch med gamla hjältar och det tifo som utlovats så kommer det garanterat vara mycket hög stämning när det klockan 19.04 är dags för avspark nere på plan.
Låt oss då visa en av anledningarna till varför vi är så förbannat stolta över att vara blåvita supportrar, man fyller bara 100 en gång och det skall mycket till om någon av oss är med när det blir dags för 200-årsjubileum. Låt oss vara precis så bra som vi kan vara när vi enade sjunger och stöttar vårt lag, med en aldrig tidigare skådad frenesi, det förtjänar våra spelare och det förtjänar vår klubb.
Låt åtminstone ha som mål att sjunga en minut för varje år vårt IFK har funnits. En minut är inte mycket för ett UEFA-guldår som 1982, men så skall vi också hinna med en minut för 1917, och 31 och 49 och 92 och alla de andra åren.
100 minuter, det räcker till två halvlekar plus övertid, och 1 minut/år är väl den minsta present vi kan ge till vår jubilerande klubb. Låt kvällens tillställning bli en oförtruten uppvisning och kärleksförklaring från änglarna till Göteborgs 100-åriga stolthet. Låt oss göra vår klubb stolt över oss.
