Tre omgångar kvar
Slutsignalen, minuterna som föregick den, den ekande sången som en dånande bakgrund till jubileumsfyrverkeriet. Allt andades seger. Det är dags att våga hoppas.
Regn, blåst och åter regn. Det tämligen vräkte ner på Ullevi under gårdagen. Första halvleks första halvtimme handlade mycket om ett snabbt Djurgårdsmittfält som gång på gång satte full fart mot Blåvitts mål. Hörna efter hörna slogs in mot Bengt Andersson som bara försökte träffa bollen. Bengt boxade bollen framåt, han träffade den knappt och såg den segla bort mot andra hörnflaggan, han boxade bollen bakåt. Det såg inte lätt ut. Bengan höll oss kvar i matchen, samtidigt som vi på läktaren höll på att få hjärtklapp varje gång Djurgården kom till inläggsläge.
Sen kom Blåvitt in i matchen. Håkan Mild började styra så smått på mitten och Peter Ijeh fick lägena. I slutet av halvleken kom den klaraste chansen. Men Peter tog inte vara på chansen och Fröjdfelt blåste för halvtid. Den där sista känslan som Peters miss inbringande var dominerande under hela halvtidsvilan. Den var både optimistisk och pessimistisk. Djurgården var tunga framåt. Blåvitt skapade trots det de klaraste lägena. Likt matchen borta mot AIK kändes det som att Peters fina spel, hans missade målchanser, skulle resultera i att Djurgården tog chansen att avgöra istället. Men det var längesen vi mötte Gnaget borta. Sen dess har Blåvitt visat att man reser sig. Det är Blåvitt som trycker dit matchavgörandet, det är Blåvitt som tar hem tre poäng. Peters lägen skulle till slut resultera i ett mål, det var den andra känslan.
Regnet öser ner på nedre GHI. När andra halvlek närmar sig öppnar de upp sektionerna bredvid där det finns plats under taket. Väl där uppe inser man hur dyngsur man egentligen blivit av att stå i ösregnet. Men i andra skulle den tanken fara all världens väg. I andra halvlek skulle det handla om en kurva bestående av dyngsura, tokstöttande, supportrar som exploderade i det lyckorus som vi nästan börjat vänja oss vid den här hösten. Glöm det där sista, det går inte att vänja sig vid det.
Kalle Svensson tar sats. Han hade vid flera tillfällen redan varit inne i straffområdet för att försöka nå bollen. Hjalmars hörna är slagen hårt, två meter framför Tourray i Djurgårdsmålet som inte förmådde (vågade?) gå ut, mot Kalle Svensson som kommer farandes. Nicken sitter stenhårt i nätmaskorna framför oss. Stora, tunga Blåvitt hade återigen tagit ledningen och nu malde maskinen på det sätt som skrämmer alla fotbollsälskande, klacksparkspassande experter. Nu spelade Blåvitt bra fotboll.
Tomas Rosenkvist som kommit in istället för George Mourad mötte boll på ett förträffligt sätt. Han fördelade bollen på ett förträffligt sätt. Hans anfallskollega sprang på helt rätt ytor hela tiden, han stannade upp på helt rätt ytor hela tiden. Och han fick bollen där. Tomas och Peter spelade bra fotboll. Det spelades också bra boll på vänsterkanten. Jonas sprang precis som han alltid borde göra. Han lämnade utrymme till Hjalmar som kom med full fart längs kanten, slog inlägg som var bra. Hjalmar gjorde en kanonmatch, även defensivt.
Till slut fick Peter Ijeh sätta dit ett mål. Han vred och vände på de sista Djurgårdsförsvararna, då han helt enkelt ville ha ett avslutsläge där han knappast kunde missa. Han kan leta upp de lägena, så bra är Peter. Matchen var avgjord och sången bara ökade i kurvan.
En kurva som inledningsvis brann för Blåvitt, bokstavligt talat. Inramningen var mäktig, trots att det likt hockeymanér skedde lite för långt från läktaren. Klacken fortsatte elda på genom hela matchen och vid matchens slut, det som utspelade sig efter matchen, var värdigt hundraåringen. "Ja, må vi leva" var klockrent. "Guldet det ska hem till Göteborg" var en hälsning till resten av fotbollssverige. I Metro skrev man "guldet längtar hem till Göteborg" och nog är det också så. Klacken ville se Blåvitt en gång till. Klacken fick som man ville och hyllningarna till laget var en strålande avslutning på hundraårsdagen.
Det som alla inombords hoppas på börjar visa sig så smått i horisonten. Det är dags att alla Blåvittsupportrar släpper ut det. Vi är med där uppe, vi ska inte kriga om en Uefa-cupplats. Att man inte ska säga för mycket med risken för att bli besviken efteråt lägger vi härmed långt åt sidan. Jag lovar att du blir lika förbannad, sorgsen över ett missat guld om tre omgångar oavsett hur mycket du trott på det. Men egentligen spelar det ingen roll. Nu väntar Sundsvall borta. Och likt spelarna ska vi ta en match i taget, ge allt. Det är nu det avgörs.
