Alltid Blåvitts Spelarbetyg lagdel för lagdel: Del 4 Anfallet
Efter varje allsvensk omgång sätter Alltid Blåvitt betyg på IFK-spelarna enligt en sjugradig skala. Nu är det dags att summera säsongen och i den sista delen avhandlas anfallarna.
Inför säsongen kändes det som om det var relativt öppet gällande vilka som skulle besätta anfallsplatserna men ingen hade nog kunnat spå den utveckling vi fick se under året. Marcus tar ett jättekliv framåt, ”Sella” flyttas ner till mittfältet samtidigt som Pontus omskolas och imponerar som targetspelare och Mourad knappt är med i bilden alls. Det enda förutsägbara var väl att ”Walle” hela tiden kämpade på, ofta lite i skymundan, och nickade in ett antal mål.
Marcus Berg
Hade någon i mitten av april hävdat att Berg skulle bli årets skyttekung trots att han lämnar som utlandsproffs långt innan serien är slut så skulle jag ha ställt mig ytterst tvivlande till den personens nykterhetsgrad. Vid den tidpunkten var jag nog inte ensam om att börja tro att Marcus aldrig skulle blomma ut utan istället bli ännu en i raden av ”supertalanger” som ser så lovande ut i junior- och b-lag men aldrig levererar som seniorer. Efter en dålig avslutning på 2006 så inledde Marcus nämligen allsvenskan riktigt, riktigt svagt. Det var illa nog mot TFF men insatsen mot AIK i andra omgången var under all kritik och det var svårt att hitta en enda lyckad aktion från hans sida under hela matchen.
Från det bottennappet fanns det bara en väg och det var uppåt, vändningen kom också snabbt. Mot BP i nästa omgång gjorde Marcus det första målet och sedan verkade det bara rulla på för honom. Det blev visserligen inga mål mot HBK veckan därefter men spelmässigt var insatsen ett stort fall framåt och målen kom istället mot ÖSK och Gefle. Målen gav Marcus ett enormt självförtroende och ett helt nytt uppträdande på plan, allt började se så enkelt och självklart ut för ”Mackan” som radade upp fina insatser under maj månad.
Riktigt lika framträdande var inte Berg i juni månad då laget hade bland annat ett par svåra bortamatcher i Stockholm men en avgörande skillnad mot tidigare år var att även när ”Mackan” inte var på topp spelmässigt så höll han ändå en fullt acceptabel nivå, de djupa vågdalar som man tidigare sett från hans sida var nu som bortblåsta.
Mot Malmö var Marcus tillbaka som målskytt och betyget gav en bra bild av steget som Berg hade tagit: ”Har växt oerhört den här säsongen och gör de små sakerna rätt för tillfället, han springer rätt, han tar emot bollen bra och är farlig framför mål. Om man jobbar på så bra som Marcus gjorde i den här matchen så kommer belöningen till slut”. När Marcus sedan följde upp malmömatchen med starka insatser och två mål i dubbelmötena med Helsingborg så började man undra hur länge vi skulle kunna behålla honom i klubben och proffsryktena hade redan börjat florera.
Inledningsvis fanns det förhoppningar om att behålla ”Mackan” säsongen ut men så blev inte fallet utan Groningen köpte för stora pengar loss Berg innan transferfönstret stängde. Först var det dock tänkt att Berg skulle få tillfälle att avsluta inför hemmapubliken mot DIF i en seriefinal. Det gick dock om intet då han drog på sig säsongens tredje varning i storsegern mot Kalmar. Marcus fick dock sista ordet även i den matchen när han satte säsongens fjortonde fullträff, något som senare visade sig räcka till en delad skytteligaseger.
Snittbetyg: 4,59 (17 betygsatta matcher)
Högsta betyg: 6:or mot ÖSK (b), Gefle (h), HIF (h) och Gefle (b)
Lägsta betyg: 1:a mot AIK (h)
Jonas Wallerstedt
Jonas inledde säsongen som ständig avbytare, det gick tungt för Selakovic och i match efter match fick ”Walle” hoppa in i andra halvlek för att förstärka offensiven. Jonas var pålitligheten personifierad, han kom in och gjorde det han skulle, jobbade hårt och uppoffrande men var säkert inte helt nöjd med den roll han fått i laget.
Först i den tionde omgången fick ”Walle” chansen att starta en match och han tackade för det förtroendet med en strålande insats mot Kalmar. En stark arbetsinsats som kryddades med två mål varav det andra, segermålet, kom på övertid i den andra halvleken.
Kalmarmatchen gjorde det lätt för tränarna att ge ”Walle” fortsatt förtroende som startman men nu uteblev succén. Wallerstedt var med i startuppställningen i de fyra kommande matcherna men utan att någon gång få ens ett godkänt betyg. Jonas brist på fart gjorde att han hela tiden hamnade steget efter och hade svårt att komma in matcherna trots att arbetsinsatsen aldrig kunde ifrågasättas.
Det kom därför inte som någon större överraskning att han fick återgå till en bänkplats och väl tillbaka i den rollen så kom spelet tillbaka. I den 17:e omgången får han hoppa in halvtid mot Kalmar som yttermittfältare och står för ett riktigt vackert mål och visar i övrigt att han även klarar att spela på kanten. I nästa omgång är han åter målskytt när han kommer in med dryga kvarten kvar att spela mot DIF och sätter kvitteringen med en välbehärskad nick.
Med Berg såld till utlandet så återfick Wallerstedt platsen i startelvan och nu gick det något bättre än under den första sejouren. Anfallsparet Wernbloom – Wallerstedt var väldigt tungt för motståndarna att möta, särskilt i de matcher där IFK fick kantspelet att fungera så att man kunde mata de nickstarka anfallarna med inlägg men samtidigt fanns det saker att förbättra.
Betyget från mötet med Elfsborg i den 21:a omgången ger en bra bild av både Walles bra och dåliga sidor: ”Walle är väldigt svårbedömd. Han är inte särskilt snabb, han är inte särskilt teknisk. Walle har dock en väldigt stark egenskap, han är sjukt duktig på att göra mål med huvudet. Som jag ser det är dock Walle en perfekt inhoppare och anfallsparet blir lite felbalanserat med Walle och Pontus. Gör ett mål i vanlig ordning med sitt huvud när han nickar in en hörna som ger 2-0. Bra slit i det defensiva arbetet.”
Snittbetyg: 4,0 (18 betygsatta matcher)
Högsta betyg: 6:or mot KFF (h) och Hammarby (h)
Lägsta betyg: 2:or mot DIF (b) och Hammarby (b)
Pontus Wernbloom
”Sella” gjorde under året ett lyckat steg ner till mittfältet och Pontus som tog det motsatta steget på planen lyckades ännu bättre med sitt positionsbyte. Pontus inledde säsongen som central mittfältare och lyckades inte alls på positionen. Visst fanns det positiva aspekter som målfarligheten (två mål på fyra omgångar), nickstyrkan och inställningen men helt klart övervägde de negativa bitarna som bristerna i positions- och passningsspelet och sammantaget såg det inte alls bra ut.
Det gjorde att när Thomas Olsson blev spelklar var det ganska givet att det var Pontus som fick lämna startelvan och sätta sig på avbytarbänken. Så länge alla var friska och redo för spel fick Wernbloom nu inrikta sig på att göra det bästa möjliga av sina chanser som inhoppare.
Under sommaren prövades Wernbloom som anfallare i en träningsmatch mot Crystal Palace, han blev målskytt då och fick också chansen som anfallare mot ÖSK i nästa omgång av allsvenskan. Efter att tidigare under året haft svårt att hitta rätt på planen så anpassade han sig nu otroligt snabbt och till den nya rollen som targetspelare på topp och det blev en omedelbar succé och redan efter första matchen fanns kommentaren: ”Fortsätter han på den inslagna vägen bådar det gott.” Den förhoppningen slog in, Pontus som stark bollmottagare blev ett perfekt komplement till den djupledslöpande Marcus och det blev klara segrar i de tre matcher de spelade ihop.
Wernbloom - Wallerstedt blev sedan kanske inte ett lika välbalanserat anfallspar som Pontus – Marcus varit men Pontus fortsatte att glänsa. Att han skulle dominera i luftrummet även som anfallare var ju rätt givet men mer överraskande var de många fina skarvningarna och framspelningarna, som mittfältare var Pontus ofta överambitiös i passningsspelet och sökte svåra lösningar som sällan gick hem men nu var det en helt annan tanke och precision i passningsspelet.
Totalt sett innebar positionsbytet en remarkabel scenförändring för Wernbloom och pricken över i:et kom med målet i matchen mot TFF som definitivt säkrade guldet. I spelarbetygen blev det en splittrad bild för Pontus, som mittfältare hade han det låga snittet 3,0 (på åtta matcher), men som anfallare var det 5,0 (på elva matcher).
Snittbetyg: 4,16 (19 betygsatta matcher)
Högsta betyg: 6:or mot GAIS (h), HBK (b), MFF (b) och TFF (h)
Lägsta betyg: 1:a mot DIF (b)
Övriga spelare:
George Mourad
Trots guldet kan inte Mourad vara nöjd med det här året. Hela tiden fanns kontraktshistorien i bakgrunden samtidigt som han fick ytterst begränsat med speltid. När George väl fick chansen fungerade inte spelet alls. Nu får han istället satsa på en nytändning i en ny klubb men än så länge har det varit tyst om nästa adress.
Snittbetyg: 3,0 (4 betygsatta matcher)
Högsta och lägsta betyg: 3:or mot MFF (h), HIF (h), DIF (h) och BP (h)
Nicklas Bärkroth
Nicklas fick mycket överraskande chansen från i matchen mot BP och blev därmed tidernas yngste spelare i allsvenskan. Det kommer att leva kvar i historieböckerna men insatsen som sådan visade att det nog dröjer något år till innan vi på allvar kan räkna med Bärkroth i allsvenskan.
Snittbetyg: 3,0 (1 betygsatt match)
Högsta och lägsta betyg: 3:a mot BP (h)
Mathias Ranégie kom som en spännande joker till årets säsong men skador förstörde hans chanser i år. Det blev några korta inhopp i början på allsvenskan som inte lämnade några bestående intryck men mer spännande var hans inhopp i slutet på matchen mot AIK i nästsista omgången när han imponerade stort mot ett visserligen tröttkört motstånd. Kan han hålla den klassen nästa år kan han bli ett riktigt trumfkort.
Betygsskala 1-7
1= usel
2= dålig
3= underkänd
4= godkänd
5= bra
6= mycket bra
7= landslagsklass
Läs också:
Del 1 Målvakt
Del 2 Backlinjen
Del 3 Mittfältet
