Lagbanner

Bosse

Bosse Johansson red likt Lucky Luke in på Kamratgården och räddade ett samhälle i kris. Likt mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga så lämnar Bosse oss när jobbet är gjort, visslandes på nån gammal slagdänga.

Det är kallt. Förbaskat kallt och jag står och stirrar på en grön plåtdörr. Det nya året är tämligen nyförlöst och jag har dedikerat de flesta utav mina vardagsmornar till att stå i en inomhushall som håller luften än kallare än vad den är utanför. Tillsammans med en god vän skall jag bevittna försäsongsträning på konstgräs. I vanlig ordning är vi där före spelarna. Till slut dyker tränarstabens minibuss upp. Från förarsätet stiger Stefan Landberg ut, efter honom kommer Kjell Pettersson och sist så stiger huvudtränare Bosse Johansson ut ur bilen. Han fyrar av ett av sina leenden och säger "god morgon grabbar". Tre ord som betyder ganska mycket för en vettvilling som frivilligt bevakar hans arbete.

Ett par månader senare står jag på en solig gräsplan. Våren är ung och vädret beordrar inte några dopp i Medelhavet men det är milsvidd skillnad mellan temperaturen på den spanska solkusten och den svenska västkusten. Bussarna som kör fotbollslagen till träningsplanerna kommer och går och till slut dyker det upp en som har IFK GOTEBORG textat på en lapp. Spelarna går av en efter en. De flesta hajar till och ger mig en igenkännande nick när de passerar mig. Två personer kommer direkt fram och tar mig i hand och säger hej. Magnus Erlingmark är den förste och hans agerande går helt i linje med hur han alltid agerar mot supporters. Uppmärksamt, omtänksamt och korrekt. Bosse Johansson är den andra. Han ger mig en vänskaplig tackling med axeln och säger något om att det visst inte går att bli av med mig. Alltid vänlig, alltid med ett leende på läpparna. Det kostar han på sig - och det betyder ganska mycket för en vettvilling som frivilligt bevakar hans arbete.

Ett par dagar senare möter jag upp honom på spelarhotellet. Kjell Pettersson har för första gången fått äran att handha nycklarna till deras gemensamma rum och har naturligtvis försvunnit med dem. Vi ställer oss vid en röd mur som omringar en liten porlande fontän. Bakom oss, på ett par stenar som står bredvid fontänen, sitter Patrik Andersson och blir intervjuad av TV4. Samtidigt som den förre landslagsbacken svarar på frågor så får jag för första gången smaka på det närmast omöjliga jobbet att intervjua Bosse Johansson. Som den hobbyjournalist jag är så har jag skrivit upp ett gäng traditionella frågor av typen vilka förväntningar som finns och vilka besked Bosse vill se i träningsmatcherna. Och, precis som många med mig fått erfara, så får jag omöjliga svar tillbaka. Svar som i sin genialitet inte svarar på något men som får mig att tro att jag fått ut något. Att intervjua Bosse är inte lätt, och efter att ha försökt ett antal gånger så erkänner jag mig beredvilligt besegrad. Kanske är de intervjuer jag gjort med honom de sämsta jag presterat - men samtidigt har det varit underbart roliga tillfällen. För trots att svaren inte säger mycket mer än goddag yxskaft så får han mig att le och att tycka att det är så självklart. Så uppenbart att mina frågor inte förtjänar bättre svar, allt ackompanjerat utav det pillemariska glittret i Bosses ögon. Det är nog därför jag fortfarande skrattar när han säger att han inte har några förväntningar eller att det kan man aldrig veta innan. Det är så Bosse på något vis.

Nu är inte Bosse enbart en mysfarbror. Det fick jag erfara när bara veckor var kvar till seriestarten. Jag fick via omvägar reda på att Bosse var förbannad på mig. Varför hade jag ingen aning om. Med ett visst mått oro tog jag mig ut till Grimbo för att reda ut det hela. Det visade sig att en välkänd journalist på GP hade läst inne på Alltid Blåvitts forum och där hittat ett citat av Bosse där han ondgjorde sig över honom. Huruvida Bosse verkligen hade sagt det som stod på forumet har jag ingen aning om. Men GP-journalisten hade ringt upp Bosse och frågat honom vad han menade med det. Eftersom Bosse förknippade mig med Alltid Blåvitt så trodde han att jag hade publicerat citatet i en artikel och "krisen" var ett faktum. Jag gjorde mitt bästa för att i nervösa ordalag förklara hur öppna forum på Internet fungerade. Jag lyckades inte särskilt väl och det tog någon vecka eller två innan relationen mellan Bosse och Alltid Blåvitt-redaktionen var tillbaka på rätt spår. Mycket på grund av att andra redaktionsmedlemmar ägnade tid till att pedagogiskt försäkra herr Johansson om att det inte var redaktionellt material som sportjournalisten hade nosat upp.

I slutet av sommaren lämnar jag IFK Göteborgs kanslibyggnad. Jag har suttit och intervjuat klubbdirektör Mats Persson och kommer precis i tid för att se laget jogga ner efter träningen. Trots att det är uppenbart att träningen är slut bestämmer jag mig för att gå den lilla omvägen förbi träningsplanen. Spelarna går åt motsatt håll. Alla utom en. Peter Ijeh kommer släntrande bakom mig. Han håller på att skola in sin dotter på dagis och har missat det ordinarie träningspasset. Bosse stannar också kvar på träningsplanen. Solen går i moln när han och Ijeh börjar individuell träning. Jag stannar kvar och tittar. Bosse ger instruktioner på svengelska. Den 62-årige tränaren står i mitten på planen och passar bollar åt olika håll som nigerianen får springa ikapp och passa tillbaka. Ibland får han instruktionen "shoot" istället och då skjuter han bollen mot ett utav målen som står en bit bort. När han har missat ett par skott i rad så blir Bosse en aning entusiastisk och skriker "gör mål" istället. Ijeh lyder. Egentligen är det ganska meningslöst för mig att stå och titta på de båda männen men jag kan inte riktigt slita mig. Jag traskar runt planen och sparkar tillbaka bollar som de spritt omkring sig. Båda verkar välja bort att observera mig där jag går runt och tjuvkikar. Efter en halvtimme räcker det och de båda samlar ihop bollarna och promenerar bort mot Kamratgården. Bosse lägger armen runt Ijeh och säger något. Gissar att det är "that's okey Peter" - det brukar han säga.

Den lokala kvällsdrakens krönikör gör en stor sak av att han myntat uttrycket Bolldoktorn. Han får gärna vara stolt över det - uttrycket har ju satt sig. Men det känns inte rätt. Bosses gärningar på Kamratgården för IFK Göteborg är inte främst de taktiska även om spelet onekligen vuxit i takt med att han jobbat med laget. Nej, det jag framhåller som Bosses största förtjänst är hans sätt med människor. Han har fått glädjen och leendena tillbaka. Inte bara bland spelare utan i hela föreningen. Det är därför han är så älskad utav fansen och personalen på Kamratgården. Det är därför vårt lag har gått ifrån kvalplats till medaljplats och det är därför jag kommer att sakna honom.

- Det är aldrig fotbollssituationer eller händelser jag kommer ihåg ifrån mina uppdrag. Det är människorna. Danska journalister frågar mig ibland om jag saknar Danmark, jag svarar att det gör jag inte. Jag minns ju människorna och bär dem med mig. Saknar jag dem kan jag bara plocka fram minnena, sa Bosse på presskonferensen i tisdags.
Själv har han gett mig en mängd glada minnen. Jag skall applicera hans recept mot saknad när den attackerar mig nu när Bosses saga är all på Kamratgården. Tack för den här tiden herr Johansson.

Johan Lindström2004-10-27 23:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg

Styrelsen för IFK Göteborg spelar ett högt spel