Gästkrönika: Det svartnar i hans ögon
Markus Hankins om den nya tidens läktarvåld
Jag blickar upp, för en sekund har jag svårt att förstå vad som händer. Vinden och den mulna himlen verkar snabbt svartna i ett metalliskt sken. Batongerna vickar snabbt över de gula jackornas nyanserade färgskimmer. Jag är på cupfinal.
Det finns ett slags njutningsmoment i att säsongen är över igen. Även om den här säsongen för en gångs skull inte är över utan vi har förärats med ytterligare ett gäng semiträningsmatcher mot Nordiskt toppmotstånd. För nu när säsongen är över kan vi ju börja spekulera vilt i vem som kommer, vem som lämnnar, vem som snackat med vem och vilken brevbärare som har bäst information från valven på Kamratgården. Tydligen ska Mats P på superhemligt möte i veckan, kanske med Martin Dahlin, eller varför inte Roger Ljung?
Vi sitter på arbetsplatserna, smuttar på en ljummen kaffe i den bruna pappmuggen medan vi lusläser dagens kvällstidning. Förbi går Gaisaren, lika oförstående om fotbollens grundregler och ylar: - Tjena lättmjölk, Blåvitt é discoooo- Gais är rock 'n roll, med ett stort flin. Framför en sitter Öisaren, han har just polerat sina kontorsgolfklubbor som han övar putten med ytterligare en gång i nervös väntan på den kommande kvalmatchen på Ullevi. Lyssnar man riktigt noga så kan man höra ett mumlande sorl om att det va bättre när Sören stod på planen istället för sidan av. Det är inte lätt att va rödblå i dessa dagar, speciellt nu när deras enda glädjeämne utöver den allsvenska fotbollens krigande bottenregioner bänkats i den nordtyska Hansastaden. Inget att glädjas åt. Inte ens en Blåvit skitplacering.
Nu har plötsligt hans ögon svartnat och med ett euforiskt rörelsemönster piskar han på sina kollegor i avancerandet upp mot fler av de svinaktiga Blåvita supportrarna. De rör sig, metodiskt, men äckligt, framåt i aktioner som inte hör hemma på fotbollsarenor, knappt ens i en krigskonflikt i Mellanöstern. För i krig kan man i alla fall i teorin hoppas på barmhärtighet mot civila och lydnad av krigsregelboken från ett Genévemöte, men på läktaren står vi plötsligt helt hjälplösa i våldet av ungefär 25 beväpnade män. Män utan en tanke på barmhärtighet eller de regler som den bistående polismakten oftast jobbar efter, Svea Riks Lag.
Ett flertal unga tjejer och ett par tonårskillar får smaka rejält på den stockholmska ordningsbatongen innan situationen urartar ytterligare. Nu har de flesta börjat fly från den nedra delen av läktaren i ren rädsla för sina liv, men ett dussintal äldre supportrar försöker stoppa våldsutvecklingen genom att få polisen att gå imellan de utspårade ordningsvakterna och publiken.
- Ni kan inte göra såhär, är ni helt från vettet skriker en korthårig man i 60-årsåldern.
- Häll käften jävla Göteborgare, är svaret från en av de uppstormande våldsstinna vakterna.
Ordningsvakternas gula jackor och silvriga vaktbrickor glänser i det mörka regnet och det är skrämmande att se vilka vilda ögon och blodtörstiga blickar som ser ut över de retirerande fansen. Jag störtar fram till en supporterpolis i hopp om att han kan tillkalla fler kollegor för att sätta stopp för denna vansinnesattack men sekunden senare trängs han ur vägen av vakterna.
- Ur vägen göteborgssnut, hörs en dov röst bland de viftande batongerna.
Jag kommer in på en av stampubarna en dryg timme innan premiären i Royal League. Man tjötar lite lättsamt med vakten och garderoben innan det mörkbruna skummande svalkar ens hals.
- Va tror du idag då har dem en bra chans eller, frågar min barkeeper och sneglar på min blåvitrandiga halsduk. Vi slänger käft om Royal League och kan båda konstatera att det är en kul turnering, för ökat antal matcher är ökat antal gånger att se ens Blåvita hjältar. Och ett ökat antal sålda öl timmarna innan matcherna. Det är hockey på tv, årets första skitturnering i en evighets evighet av matchande.
Storbildsskärmen längst bak, djupt in i puben omringas av ett dussintal medelålders män som skrockar om Frölunda och Alfredssons skattevägran. Jag beställer in en ny av det irländska vattnet och undrar om det är dit vi är på väg, på gott och ont, med 50 seriematcher om året följt av turneringar och cuper i alla oändlighet? Var går då gränsen för hur många matcher man tål att se, har råd att se och ens vill se med sina favoriter från Annedal? Kommer fotbollen gå hockeyns väg där vi om 50 år sitter och käkar popcorn i vår tysthet, iklädda slipsar och biljetter dyrare än ungarnas skoluniformer? Jag ser upp på en annan tv, hör britterna tjöta fotboll på Sky Sports och tänker på vad som hänt med fotbollen i England sedan all-seater kommandot slog till...
En tjej får en serie slag mot huvudet och revbenen. Sekunden senare kollapsar hon med hjärtstillestånd. Under kaotiska former lyckas en Blåvit publikvärd med sjuksköterskeutbildning rädda hennes liv medan
sjukvårdspersonalen skyndar till. Polisen står med armarna i kors. Jag rusar i desperation ner till närmaste poliskonstapel och vädjar om snabb ambulans till platsen.
Polisen, tillsammans med en fetis till publikvärd, hävdar att hon inte alls kollapsat av några slag utan att hon både har epilepsi och chockskador som åstakommit detta. Men mina ögon har sett annat. Mina ögon har för första gången på många år sett ett sjukt hat på en fotbollsläktare, ett hat som går långt över en rivaliserande högriskmatchs läktarhets, ett hat som var ute efter att skada och ödelägga inte bara fotbollsintresset utan hälsan hos hundratals Blåvita supportrar.
Allt i Svenska Fotbollsförbundets regi.
Eller krävs det måhända att en fotbollsbiljett kostar 1200 kronor på en lyxarena med tak och kanske till och med glas mellan publik och spelare för att vi ska slippa se våldet igen? Ska vi kanske sitta med säkerhetsbälten på plaststolarna för att slippa bli antastade av galna vakter som i testosteronstinna psykutfall bankar lite vett i våra hemska huligankroppar? Ja, det kanske är just det vårt kära förbund vill förvandla oss till, en hockeypublik som i slips och skummgummihatt konsumerar popcorn i hög takt. Tveksamt dock om jag tar på mig en skumgummihatt som reaktion på att ha fått ett moln av brandsläckargas i ansiktet.
