Ögonblickens säsong
Jubileumsåret handlade om ögonblick. Framförallt den höst som fick oss att så smått minnas enorma tider, tider av matcher som hade värde, prestige och storhet. Hösten handlade om ett lag som är tillbaka, men också ett lag som föll tungt när det skulle avgöras. Här sammanfattas den blåvita jubileumssäsongen i fem delar.
Man tror sig veta så mycket i förväg, man tror sig veta hur saker och ting ska sluta. Det blir aldrig som man trott. Ibland får man det man hoppats på, men aldrig på det sättet man trodde tidigare. Oavsett så är det ögonblicken som man minns.
Kalmar borta. En mardrömspremiär, när man nu i efterhand tänker efter. Dagarna inför premiärdagen kändes det verkligen inte så. Dels hade vi fått tillbaka Alexandersson, vi hade en skadefri Håkan Mild, George Mourad hade imponerat ganska mycket under träningsmatcherna, Rosenkvist skulle nu äntligen blomma ut och bli den otroliga offensiva kraft som vi alla vet att han är kapabel till. Spelare som Martin Smedberg, Ozcar Wendt, Andreas Nilsson och givetvis försäsongskungen Marino Rahmberg skulle chocka de Allsvenska åskådarna, motståndarna och medierna i Stockholm. I efterhand vet vi hur det gick, vad som infriades och vad som inte gjorde det. Vad vi också vet är att Bosses lag under våren tog form, spelarna som skulle utgöra stommen tog plats och det handlade i största del om de äldre, rutinerade killarna. De flesta av vinterns förhoppningar från supporterhåll tog i sin tur plats på bänken och på läktaren. Ingen visste under våren vad som väntade. Jag tror inte ens att Bosse Johansson kunde förutse den explosion som skulle komma i slutet av sommaren. Om han hade det på känn skulle han ändå aldrig erkänna det. Men våren såg ut precis som alla andra säsonger de senaste åren för IFK Göteborg. Förväntningar som grusades i takt med att laget förlorade alla matcher som vid vinst skulle innebära ett rejält kliv uppåt i tabellen.
Elfsborg hemma. En mardrömslik hemmapremiär på förhand. Då klev Tomas Rosenkvist fram. En hörna och en nick resulterade i ledningsmålet innan matchurets minutvisare hunnit slå sin första etta. Tomas fortsatte att spela lysande, framförallt tillsammans med Peter Ijeh, han satte två-noll och gav hemmapubliken hopp om en trevlig vårsäsong.
Tomas Rosenkvist lovar ofta mer än vad han kan fortsätta prestera. Resten av säsongen handlade om en Tomas som inte kom till sin rätt till vänster, som med all rätt blev petad av George Mourad, och som nu inte får fortsatt förtroende i klubben. Det är tråkigt då man nästan varje säsong kunnat minnas flera ögonblick där Rosens fotbollskonst fastnat på ens näthinna. Det som dock också har varit anmärkningsvärt är att vid de tillfällen då Rosen varit på topp, då har också resterande spelare varit det. Det har varit under derbymatcher där Örgryte har tagit storstryk, det har varit under matcher som den mot Elfsborg i premiären då det först och främst handlade om ett innermittfält där Håkan Mild och Magnus Erlingmark åt upp kusinerna från landet. Tomas har, trots att han egentligen har alla egenskaper för det, inte förmågan att göra det där lilla extra i en match som står och väger. Därför är det rätt att inte förlänga kontraktet. Men han är utan minsta tvivel fortfarande en av fyra i årets IFK Göteborg som ska ha ett stort tack för sin tid i klubben. Rosen signade kontraktet som nu går ut under en tid då de flesta valde att fly skeppet. Han valde att skriva på för klubben som var på väg att rasa ur Allsvenskan, det är stort med tanke på hur många som valt att gå en enklare väg.
Nere i Malmö hade man väntat sig en tuff match, en match som skulle vara svår att vinna. Allsvenskans fjärde omgång och Peter Ijehs stora match, i alla fall om man ser till alla Malmösupportrar som så högt avskydde honom. Peter var lysande och gjorde en av säsongens två bästa matcher, vilken den andra var kan ni ju lite smått fundera på. Matchen blev tuff, men egentligen bara för MFF som hade otroligt svårt att skapa något överhuvudtaget. Blåvitt hade svårt att sätta sina chanser och Malmö vann efter att Grahn helt omarkerad fick stöta in en frispark. Det är svårt att förstå sig på fotboll och återigen verkade den blåvita våren gå mot en mittenplacering.
I derbyt omgången efter visade Blåvitt att laget hade kapacitet. Man körde över Örgryte på ett liknande sätt som man spela ut Malmö. Laget var tungt på mitten, Håkan Mild stod för en otrolig match där han fanns överallt, Niclas Alexandersson hade kommit igång ordentligt och båda dessa herrar stod också för kvällens mål då en uddamålsseger gladde staden.
På Råsunda, där Djurgården den här säsongen hade hemmaplan, fick vi uppleva vårens stora ögonblick. Här visade Blåvitt att laget trots allt var bättre än förra året. Djurgården som så vackert skulle dominera och leda den svenska fotbollen i all överskådlig framtid, och som inte lika vackert haft förbannat lätt att besegra IFK Göteborg, fick precis som den övriga Allsvenskan smaka på George Mourad för första gången. Första halvlek var bra, riktigt bra. Blåvitt rullade ut de regerande och George satte en volleybomb till höger om Isaksson efter att Fredrik Risp och Håkan Mild vunnit varsin andraboll. Magnus Erlingmark krigade in ett mål och det räckte trots att Djurgården i andra halvlek kom tillbaka och till slut var äckligt nära att trycka dit en kvittering. Med utvecklingen i andra halvlek kom slutsignalen på det där otroligt lättande sättet, då publiken med resultatet på sin sida dessförinnan buat ut domaren för varje övertidssekund och där hoppet hos de förlorande supportrarna släcks vid exakt samma tillfälle; då domaren tar den långsamma armrörelsen med pipan upp mot munnen. Glädjescener från både supportrar och spelare, ett öde Råsunda där ekot av blåvit sång dånar ut och hinner ifatt varje diffare på väg hem. Allt beskriver känslan av att vinna i Stockholm. Att göra det och visa Djurgården vilket lag som var på väg uppåt gav hopp inför vårens sista match.
Två lag, samlat i ett straffområde. Ytan vid den bortre stolpen där en stirrig Ante Covic stod bakom en hop av spelare. Ytan där en hel ståplats befann sig, där bollen studsade mellan hopp och förtvivlan, där bollen först gick mot mål, sedan rensades undan utan att helt komma iväg, där bollen gick mot mål igen. På den ytan utspelade sig vårens mest känslomässiga ögonblick och det slutade, istället för vad som utan tvekan utmynnat i ett av säsongens segervrål (trots att det inneburit ett oavgjort resultat), i en spark mot trästolparna som hållit upp den östra ståplatsens tak sen urminnes tider och sämsta tänkbara avslutning på våren. Minuterna tidigare hade Antonsson, i ett läge där man hoppades på ett förlösande segermål, knäat in självmålet som återigen grusade förhoppningar om ett Blåvitt i den absoluta Allsvenska toppen. Ett starkt ögonblick förorsakat av ett självmål, det var första men inte sista gången under säsongen.
