Ögonblickens säsong del 3
Det är en sak att vinna matcher som man på förhand tror blir svåra att vinna. Det är en helt annan sak att vända, avgöra matcher som ser ut att gå förlorade när matchen närmar sig nittio minuter. En sak är alldeles säker, det var förbannat länge sen Blåvitt fick uppleva ett avgörande tillslag sådär i slutet av en tuff match.
Första halvlek och ett hemmalag vid namnet Bajen som stod för den trevliga fotboll som bara kan spelas på söderstadion anfört av deras trevliga hemmapublik. En fotboll där regeln är skott upp mot bortasektionen och undantaget är kyliga avslut som resulterar i poäng. Så i och med att Blåvitt inte spelade särskilt bra, riktigt kass faktiskt, stod det två nollor på tavlan när lagen gick till halvtid.
Jag kan tänka mig att lugna Bosse inte var särskilt munter. Bosse är en rutinerad tränare, han är snällare än vad Arne Erlandsen ska vara. Jag är övertygad om att Bosse kan ryta till, jag är också övertygad om att Bosse inte behöver ryta till lika mycket som andra tränare kanske behöver. Bosses tid som tränare pratat för sig själv, och då lyssnar spelarna. Hur det sen ser ut utåt i media är en annan sak. Där vet Bosse hur han ska agera, därför får vi bara höra det Bosse vill att vi ska höra. Bosse fick hur som helst igång spelarna till den andra halvleken, men egentligen handlade det bara om George Mourad, ni vet han som avgjorde en match varje omgång.
George tog emot och gick i riktning mot Bajenklacken. Östlund gjorde detsamma men tittade uppåt och sa hej till sina kamrater samtidigt som George vände och placerade in bollen till vänster om Ante Covic. Östlunds kompisar som tyckte att George spelat fult under matchen tystnade, George tyckte det var extra skoj och visade det. Känslorna på bortasektionen går inte att beskriva, enbart uppleva. Söderstadion skulle dock vakna ur tillståndet där allt fortsatt gick ut på att välja en bortaspelare och bua ut honom. Kvitteringen med sju minuter kvar kom tillsammans med en klar känsla av att Hammarby skulle trycka på resten av matchen, få ytterligare ett mål. Det skulle inte stanna vid den tomma känslan som kommer när man mot slutet tappar, där allt hopp för stunden drar all världens väg. Då kom det där som vi blåvita inte varit bortskämda med de senaste säsongerna. Det där när allt vänder, det där när George Mourad, talangen från Frölunda som i vintras tycktes vara alldeles för lat och för tung i steget för att kunna slå sig in i startelvan, tar sats och vräker bort världslagsspelaren Östlund. Nicken ner i backen, upp och förbi Ante Covic och det där ögonblicket där tv-producenten måste få angenäma bekymmer om han fort ska svepa bilden bort mot bortaklacken som visar glädjen som enbart en fotbollspublik kan visa, eller om han ska hålla kvar på George Mourad och Jonas Henriksson innan resten av laget kastar sig över dem. Han valde förmodligen lite av varje och jag hoppas att han senare valde att visa bilden över en sörjande hemmapublik. För det är där den Allsvenska fotbollen skiljer sig mot resten av Idrottssverige. Traditionen, rivaliteten, historian, även om Bajen inte upplevt mycket av det så andas Allsvenskan allt av det där och en toppmatch här är allt annat än en toppmatch i elitserien där överbetalda hockeystjärnor lockar fullt hus i Globen. Den där runda hallen blir aldrig vackrare än när Göteborgspubliken vandrade nerför bortaläktaren. Det fick inte tv-producenten med, det är det du upplever på plats. Bajen noll, Blåvitt tre och jakten på Malmö och Halmstad tog sin start.
Kvällspressen drev så klart stort på den nya Zlatan. George tog det med ro, verkade det som i alla fall. I Landskrona nickade han till Ijeh som nickade tillbaka. Två spelare som nickar till varandra och plötsligt var den ena fri i straffområdet med bollen studsandes i precis lagom höjd för att slå till den var som i målet. Jonas Sandkvist såg förtvivlad ut redan innan avslutet kom och hann inte riktigt reagera. Landskronaförsvaret fattade inte vad som hände och jag ställer mig fortfarande frågan om det var de som gjorde bort sig eller om våra anfallares nicktrixande var så genialt att ingen annan förstod det. Kanske visste Bosse, men förmodligen var han lika förvånad över det otroliga flyt som infann sig i laget under den här tiden. George sa själv att han hela tiden trodde att ett mål skulle komma, att det skulle lösa sig. Så känns det för vinnare och visst kom förhoppningarna om en gyllene höst på allvar smygandes.
Det finns matcher man kommer att sakna. Hela nästa år kommer jag med glädje följa Superettan. Där Supergnaget ska härja under en säsong. Jag hoppas att det stannar vid en säsong, matchen hemma mot AIK i år skvallrar om alla argument för det. Självmålet Antonsson levererade i sista vårmatchen hemma mot Bajen resulterade i årets starkaste, tråkiga minne. Det starkaste minnet, glädjande räcker inte riktigt till som ord, det föll också efter ett självmål. I en match där Blåvitt spelat ut AIK sånär som på tio minuter helt och hållet. I en match där man tänkte och trodde att spelövertaget inte skulle resultera i annat än fina betyg för alla som inte sumpat målchanser. I en match där självmålet i näst sista minuten, fortfarande flera månader efter, får mig att skratta högt. Håkan Svensson som sin vana trogen boxat inlägg efter inlägg högt upp i luften valde nu istället att stöta inspelet från Mourad längs med marken ut mot straffområdet. Bollen kunde ha gått till en fri Långås, den hade kunnat gå till en rensande försvarare. Bollen gick rakt på Niklas Sandberg som kom farandes för att hjälpa sin målvakt, han kom för fort, krockade med Svensson, bollen gick i mål och säsongens segervrål dånade längst med en kaosartad ståplats. Sjätte raka segern var en verklighet.
Niclas Alexandersson gav upp pengarna och flyttade hem till Göteborg. Stort, men inte annat än helt rätt. Jag förstår inte alla svenska proffs ute i Europa som väljer pengarna i klubb efter klubb, på bänk efter bänk utan att blomma ut. Jag förstår inte varför Allsvenskan inte är ett mer givet alternativ som en mellanstation när det går trögt. Så dålig är inte Allsvenskan och har den en gång gjort att Europeiska klubbar fått upp ögonen för en spelare borde det inte vara en omöjlighet att det sker igen, inte om man är tillräckligt bra. Alexandersson väntade inte på att blomma ut, han har haft en bra karriär ute i Europa. Men han fick inte spela, valde fotbollen före pengarna, flyttade hem och blev landslagsman igen. Under hösten var han en av tre som lyfte sig över resten, och det är inget dåligt betyg i ett lag som under hösten egentligen överpresterade tills det var tre omgångar kvar.
Nere i Trelleborg tajmade han den förbannade bollbanan och klippte till bolluslingen hårt upp i nättaket. Det var till och med snyggare än den där brasilianskans soloraid i Umeå som utsågs till årets snyggaste mål. Det var för övrigt min brors mål också, i juniorserien nere i Skåne i somras. Men den serien får inte utrymme på en fotbollsgala, och det gör mig oerhört sur. Oavsett så var det ett aggressivt mål från Alex där ett handlingsförlamat Blåvitt var förklaringen till aggressionen. Alex visade återigen vägen och det slutade med ytterligare en uddamålsseger.
