Erlingmark!
"Erlingmark, Erlingmark, Magnus Erlingmark, när han käkar knark, så blir han stark, Magnus Erlingmark!"
En epok är över, en dynasti går i graven, en av våra största hjältar lämnar oss. Jag skulle kunna plocka fram all möjlig fakta om vad Kapten Magnus Erlingmark uträttat för IFK Göteborg men den här texten skrivs på rent minne. Det är det här jag minns bäst från en av Blåvitts största spelare genom tiderna. Helt utan fakta och med reservation för förvridna minnesbilder.
Jag är knappt byxmyndig och mitt brinnande blåvittintresse är inne på sitt tredje år. Jag är sen, jag vet, men alla utvecklas vi olika. Jag sitter i en soffa hos en av mina bästa vänner som numer gått vidare och lämnat fotbollen bakom sig. Varför har jag ingen aning om, han kanske har skaffat ett sådant där liv man hört talas om ibland.
Vi sitter i hans soffa med hans föräldrar eftersom han har TV3. Och TV3 visar idag Galatasaray - IFK Göteborg. Det här är matchen som jag skulle kunna komma ihåg som den match då IFK Göteborg blev utspelat. För ärligt talat har jag nog bara sett IFK Göteborg bli så förnedrat en annan gång och då hette motståndaren Marco Van Basten.
Bollarna viner runt Ravelli som är lysande. Och när Ravelli inte är på plats så tar den på någons knä eller i stolpen eller på den osynlige mannen eller så går den till någon av turkarnas femtioelvatusen resultatlösa hörnor. Kort sagt: Jag lider.
Tiden går och turkarna är överallt. Turkar som passar, turkar som dribblar, turkar som kastar sig, turkar som slår hörnor och turkar som skjuter. Turkar som blir mer och mer frustrerade och som av någon outgrundlig anledning inte kan få bolluslingen i mål. Trots att jag fattar att det aldrig kommer att hålla sitter jag och hoppas på 0-0. Men så var det ju det där som den här texten skulle handla om.
I matchens slutskede har IFK Göteborg av okända skäl lyckats få upp bollen på offensiv planhalva. Av än mer okända och bortglömda skäl har man dessutom lyckats få sin första och enda hörna i denna match. Ruben Svensson ropar till Erlingmark att springa upp och nicka in Stefan Rehns hörna. Det gör Magnus Erlingmark och fastställer därmed den mest orättvisa seger Blåvitt vunnit. Jag minns att Mats Olsson skrev att man hade kunnat höra en knappnål falla i den tystnad som nu tog över efter turkarnas dittills fanatiska hemmastöd. Jag stod upp och skrek. Och kunde inte fatta att det var sant. Närmare en religiös övertygelse har jag nog aldrig varit än när jag såg miraklet i Istanbul.
Magnus Erlingmark ser ganska snäll ut. Dels på planen, men än mer utanför densamma. När han kommer gående i civila kläder och med glasögonen på så ser han mer ut som den där snälle magistern jag hade i mellanstadiet. Det är svårt att tänka sig att den mannen spöat upp både Barcelona och Manchester United samt vunnit skytteligan i den Champions League-grupp som Blåvitt vann. Men Erlingmark är inte känd som en fruktad målskytt utan mer som spelaren som kan spela på alla positioner. Just allt-i-allo-funktionen lär vara det som gjort att vi fått behålla vår käre Erling under alla dessa år. Det var därför han inte riktigt platsade i landslaget utan fick nöja sig med ett kort inhopp när han grävde guld i USA. Han var helt enkelt inte tillräckligt bra på någon position för att de största klubbarna skulle försöka värva honom. Och Erling själv har valt bort andra proffsklubbar eftersom han trivts bra i IFK Göteborg. Det ska liksom till något extra för att välja bort Kamratgården.
Det finns spelare som blir divor när de verkligen lyckas, det finns spelare som har svårt att acceptera att snorungar som tror att de är något försöker slå sig in i laget på de äldres bekostnad. Sen finns det nästan inga spelare som Magnus Erlingmark. Med över tio år i klubben har han inte bara dragit in ett stort antal miljoner och fortsatt göra IFK Göteborg till ett fruktat lag i Europa, han har också fått vara med om klubbens fall och början på resan uppåt igen. Och trots att han sett spelare komma och gå mot betydligt större sedelbuntar och karriärer än han själv har han alltid gett sitt yttersta. På senare år har han också lärt upp sina efterträdare. Jag är fullständigt övertygad om att både Mikael Antonsson och Fredrik Risp inte varit de mittbackar de är idag om inte Pappa Erlingmark hållit dem i handen i början av karriären. Han är också spelaren som insåg när det var dags att lämna ifrån sig kaptensbindeln. Och även om han nuförtiden är mest berömd för sina defensiva skickligheter smällde han så sent som i år in en boll på volley i krysset med fel fot. Samma fot som för tio år sen gjorde mål på Manchester United.
Jag träffade Magnus Erlingmark en gång, inte långt efter Champions League-succén. I plånboken låg biljetten från IFK Göteborg - Manchester United och på den biljetten finns nu en av de finaste autografer man kan få.
En hyllning till Magnus Erlingmark kan inte utelämna den ramsa han haft så svårt att uppskatta. För de tusen minnenas man skulle inte vara den exemplariska förebild han är och har varit om han officiellt uppskattade den ramsa jag snart ska avsluta med. Men jag tror nog han tycker den är lite kul:
Erlingmark, Erlingmark, Magnus Erlingmark, när han käkar knark, så blir han stark, Magnus Erlingmark!
Tack för allt Erling, nu börjar resten av mitt blåvita liv, jag får se om det går att förstå att ditt namn faktiskt inte står med i programbladet.
