Erling den Store
"En man som inte gjorde mycket väsen av sig, skötte sitt och lite till, och spred trygghet runtomkring sig."
Att vara IFK-are är, i de allra flesta fall, något man föds till. Själv föddes jag 02.36 på natten, den tredje april 1982. Några dagar senare stod det att läsa i GP: "en IFK:are är född". Det var således inte mycket till val, även om jag aldrig ångrat att ha blivit tvingad in i klubben av mina föräldrar. De ville ju bara mitt eget bästa.
Som liten bodde jag i Biskopsgården. Pappa brukar berätta att redan som treåring sprang jag runt med en fotboll och låtsades vara "tobbö nisson". Torbjörn, mera känd som Gud, var givetvis den stora idolen för en liten IFK-älskande knatte. Första hemmamatchen var förresten mot GAIS. IFK vann, men mycket mer kommer jag inte ihåg.
När mellanstadiet närmade sig var det dags för idolbyte. När vi fick välja nummer i klubblaget gick nummer 21, 99 och 88 förvånansvärt snabbt. Själv valde jag tröja nummer sju - Stefan Rehns nummer. På rasterna var det fotboll som gällde, precis som efter skolan. Då låtsades man att man var Stefan Rehn, DVMFT eller Stefan Pettersson. Däremot låtsades jag aldrig vara Magnus Erlingmark eller Håkan Mild.
Hur mycket jag än uppskattar Erling och Håkan i dag, har de väl aldrig varit den slags spelare som man önskar själv vara - utan trygga, lite tråkiga spelare, som aldrig upphör att springa. Kanske låtsades jag aldrig vara Mild därför att jag alltid avskytt att springa, även om jag gör det numera för att hålla mig i form. Men i den åldern ville man vara Rehn, Pettersson eller Blomqvist.
I efterhand har jag svårt att förstå tjusningen med DVMFT. Killen såg ut som "Toker" i "Snövit". Och var det någonting jag borde undvika i den åldern, vore det att framstå som ännu töntigare än jag faktiskt var. Men Jesper var så töntig att det nästan blev fräckt. Så länge han var i IFK. Men jag tror inte ens ungar som håller på Djurgården i dag skulle vilja vara DVMFT ute på skolgården. Vem vill bli känd som killen som idoliserar en snubbe med en gigantisk ananas till hår? Det är ett lika säkert sätt att bli mobbad på, som att behöva ikläda sig storebrorsans gamla urvuxna kläder.samtidigt som man själv är sladdbarn.
Men när man valde vem man skulle vara, framstod namnen Mild eller Erling som den där lite för runda, lite för klumpiga killen som man alltid försökte undvika att få i sitt eget lag, och som alltid valdes sist (jisses vad jag känner igen mig!). Jag har svårt att tänka mig att ungar på skolgården i dag väljer att vara Sebastian Johansson framför George Mourad, Niclas Alexandersson eller Peter Ijeh. Fast, det är klart, Sebisterna vet väl bättre, och tvingar sina ungar till att vara Seb när de går ut för att leka på gården. De vet ju bäst, som föräldrar.
Nu närmar sig Mild pensionsåldern, och Erling har redan beslutat sig för att dra sig tillbaka. Och av någon anledning känns det lite olustigt att jag aldrig valde att vara dem som liten. Mild är störst i Göteborg, och Erling sitter på hans högra sida. Men lik förbannat blir de säkerligen valda sist ute på gården. Kanske på grund av att glidtacklingar inte är lika coolt på asfalt. Morsan var inte ens förtjust i glidtacklingar på gräs, om jag hade jeans.
Mild kommer få sin hyllning den dagen han slutar, och den kommer att stå sig väl gentemot många andras. Men Erling har alltid gjort jobbet i det tysta - i alla fall de senaste åren. Däremot glömmer ingen av oss målet mot Galatasaray, eller mot Manchester United. Med åren blev Erling den perfekta pappan för laget. En man som inte gjorde mycket väsen av sig, skötte sitt och lite till, och spred trygghet runtomkring sig. Han spelade dessutom var tränaren än önskade. Men han blev aldrig speciellt spännande. Ekonomistudier, hur ballt är det på en skala?
Detta får bli mitt sätt att tacka av Magnus Erlingmark, en spelare som på många sätt påminner om den flitiga arbetsmyran på närmaste kontor. En spelare som inte alltid märktes, men som alltid gjorde sitt jobb, och som förblev obrottsligt lojal. Och långt efter att vi har glömt spelare som DVMFT, trots deras kroppsfinter och dragningar, kommer vi att minnas målet mot Galatasaray, och den erfarenhet Magnus i slutet av sin karriär bidrog med för att åter föra IFK mot toppen av allsvenskan.
Och när mina egna barn börjar trilla in så småningom, skall de definitivt få växa upp med sagan om Erling den Store, och Mild Tjurrusaren. Så att de förhoppningsvis går ut en sommardag och kivas om vem som ska vara vem, som jag gjorde när jag själv var liten. Fast med Magnus och Håkan i huvudrollerna. Precis som det borde varit när jag var knatte, och som det alltid borde vara.
Ibland uppskattar vi inte grovjobbarna tillräckligt mycket - eller hur, Majlard?
Magnus Erlingmark är dock en av de spelare vars hårda slit, lojalitet och kärlek till klubben, har lönat sig.
Erling, det är som det står skrivet i bibeln (nästan, i alla fall):
Vi är med dig alla dagar till tidens slut.
Amen. Och tack för allt, Magnus.
