Ett kärt återseende
Alltid Blåvitt träffade Mikael Antonsson i Marbella.
Igår stötte vi på varandra inför Austria Wiens match mot Ruben Kazan. Vi stod och snacka om ditten och datten och han guidade mig igenom Austrias laguppställning. Förklarade varifrån de olika spelarna kommer och vad de har för styrkor. Trots att laget började ställa upp sig för match så fortsatte han berätta. Tog sig tid och verkade tycka att det var trevligt att se ett bekant ansikte.
Idag möter han mig i hotellets lobby. Lika blond, lika spretig i håret och lika gänglig som man minns honom. På något sätt känns det som Mikael Antonsson alltid kommer att se ut på det viset. Det gör mig inget alls, det är ett kärt återseende.
Jaha Anton, berätta om ditt liv nu efter flytten.
- Det är jättebra. Just nu är jag lite halvsjuk, men jag börjar träna imorgon. Jag har spelat de sista 15 matcherna med laget - det går jättebra för tillfället.
Förkylningen har ju gjort att du fått nya problem med hjärtat. Känner du dig orolig för det?
- Nej. Viruset gör ju att hjärtat slår lite oregelbundet bara. Säkerligen har en massa fotbollsspelare det så, bara det att de inte vet om det. När det gäller mina hjärtproblem så hade ju Blåvitt stenkoll på det och så är det också i Austria Wien. Det säkra före det osäkra så det inte skall hända något inför seriestarten.
Fotbollsmässigt då. Hur mycket bättre är Austria Wien än Blåvitt?
- Jag vet inte, vi har ju väldigt många landslagsmän om man tittar på det så. Det är en mängd olika landslag som finns representerade, Norge, Tjeckien, Österrike, Nigeria, Belgien och så vidare. Det är ju väldigt bra spelare man har runt omkring sig. Eftersom det är landslagsmän så borde ju klassen vara lite högre tycker jag.
Det måste du ju känna själv också? Att det är mer bra spelare?
- Jag hade väldigt bra spelare omkring mig i Blåvitt också. Men visst är det ett högre tempo i Österrike. Även hårdheten, både på och utanför planen, har gått upp avsevärt många snäpp. Man får klara sig själv mer och det är inte samma kompisglädje som det var i Blåvitt. Här gäller det att du tar vara på dig själv och sköter dig själv.
Hur är det då?
- Man var ju förberedd på att det inte skulle bli lätt. I och med att jag har varit så länge i Blåvitt som jag varit och blivit kompis med alla i laget och runtomkring så är det ju en jätteskillnad. Är det en spelare som konkurrerar om samma position som dig så är det inte ofta du pratar med honom. Han vill ta din plats och ibland verkar det som om det är till vilket pris som helst. Han vill inte vara kompis med dig och passar det inte för honom så vill ju inte jag vara kompis med honom heller så att säga.
Exempelvis?
- Det finns en spelare som har varit skadad och som är på väg tillbaka nu. Det är ju inte många ord som har sagt mellan oss. Killen som jag spelar mittback ihop med, nigerianen Afolabi har jag hur bra kontakt med som helst.
Men det är för att ni inte konkurrerar?
- Ja, vi får spela ihop och båda är glada. Samtidigt, om jag skulle få sitta på bänken och någon annan spelare får spela så hade jag inte varit hur snäll som helst heller.
Känns det inte lite tråkigt?
- Det är det. Det är ju det som är så väldigt annorlunda med utlandet. Man visste ju att det skulle vara hårt, men inte att man så gott som inte pratar med varandra.
Avspeglar det sig överallt? I omklädningsrummet inför match exempelvis?
- Det är lite allvarligare i Österrike. Det är inte så mycket skämtande, vara glad och skoja. Alla kör sitt eget upplägg och det är ju i och för sig bra, men det är sällan det är några skratt.
Har du fått några nära vänner i klubben?
- Sigurd Rushfeldt, en norrman som jag bor ihop med här i Marbella. Han är väldigt trevlig. Han har varit i Austria i ett år och kan tyska. Han hjälper både mig och Anna att finna oss tillrätta i Wien. Vi bor väldigt nära varandra i stan och så. När jag och Anna skall gå ut och äta eller så brukar han följa med, eller komma hem till oss på middag. Det är han jag umgås mest med helt klart.
Hur är det med din kontakt med tränaren?
- Det är lite större avstånd mellan tränaren i Austria och i Sverige. Laget jag har kommit till är vana att vinna och har höga krav på sig. Det hade vi i Blåvitt också, men spelar vi oavgjort i en match så är det katastrof - även om det är mot riktigt bra motstånd. Den tränaren som vi har nu är dansk vilket känns väldigt bra. Han kan prata på danska och jag förstår honom. Hade det varit en tysk tränare som bara pratade tyska hade det kanske inte varit lika lätt.
När du kom ner till en ny stad utan någon annan än flickvännen var det lite ensamt?
- Ensamt var det ju i och med att man har levt så pass nära laget i Blåvitt. Spelar man i ett lag så är man ju nästan tillsammans hela tiden, även på fritiden. På den tiden så jobbade ju tjejen så då blev det att man umgicks väldigt mycket med lagkamraterna. Nu är det lite annorlunda eftersom inte tjejen gör något på dagarna. När jag kommer hem så umgås jag med henne istället.
Känner du att du har utvecklats som fotbollsspelare?
- Kvalitén på träningarna är väldigt hög. Matcherna vi spelat i UEFA-cupen har också gett mig mycket. Rutin från sådana matcher som är väldigt tuffa där motståndarna är minst lika bra som vi. Som person så mognar man när man flyttar till en helt ny stad, man känner inte mycket folk utan får träffa nya kompisar och så. Blåvitt och vännerna ifrån Blåvitt kommer ju alltid vara de bästa vännerna naturligtvis.
- Jag har utvecklats fotbollsmässigt, hoppas och tror jag. Det var ju därför jag gick utomlands.
För att utvecklas och ta mitt spel vidare till nästa nivå. Och i förlängningen, genom att spela här, ta det till nästa nivå igen. Man vill ju utvecklas hela tiden, givetvis så hoppas man att man gör det.
Läs vidare i del 2.
Alltid Blåvitts medverkan vid lägret i Marbella möjliggörs genom sponsring från:
Alltid Blåvitts läsare
och
Weblink IP Phone
Alltid Blåvitt riktar ett stort tack till alla som stöttar oss.
