Ett kärt återseende, del 4
Del 4.
Men har man alltid den motivationen? Livet går ju upp och ner och ibland orkar man inte vara supermotiverad på jobbet?
- Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Jag vill bli bättre på allt jag gör. Vill man bli bättre så funkar det inte att ligga hemma och kolla på TV. Vill man bli bättre får man stanna kvar i tjugo-trettio minuter och träna extra på det man behöver förbättra.
Och det gjorde du alltid?
- Det gjorde jag inte (skratt). Men samtidigt är det ju så att ett par dagar efter en match så är man helt slut i kroppen. Då funkar det inte att träna extra trots att man vet att man behöver det. Då gör det ingen nytta. Skulle jag då stanna och skjuta 200 skott och det går åt helvete på allihopa, då gör det ingen nytta. Jag vet när jag har gjort något dåligt. Det blir inte bättre för att tio personer i laget skriker åt mig att jag var kass.
Men så måste det vara för dig i Austria Wien med den typen av konkurrens som finns där?
- Nu har jag inte spelat ihop med någon direkt konkurrent ännu, men det lär väl höras när jag väl gör det kan jag tänka mig.
Hur tar du det då? Med tanke på att du är känslig för kritik?
- När man väl vet att killen bara skriker i ett syfte och man vet varför han skriker egentligen då är det helt okej. Jag vet ju när jag gjort ett fel, men skulle han bara skrika för att ställa till det för mig när jag inte gjort ett fel, då kan det nog tända till. Så pass många ord kan jag på tyska att jag kan tjafsa tillbaka.
Har det hänt att du blivit tvungen att göra det?
- Det har gått väldigt bra för mig än så länge. Jag har inte gjort några direkta misstag som lett till mål än så länge. Men den dagen kommer och kan man inte svära nog på tyska så får jag väl använda svenskans idiot istället. Det lär nog funka det också.
Framtiden. Nu är det Austria Wien, är det slutstation?
- Det hoppas jag inte. Jag ser detta som ett steg på vägen. När jag spelade i Sillhövda hade jag som mål att spela i Allsvenskan. Man får försöka sätta nya mål allteftersom.
Vilket är ditt mål nu då?
- Nu är det att spela i någon riktigt stor liga i Europa. Spanien, England, Italien.
Tyskland?
- Tyskland också. Men tittar man på TV och ser var den bästa fotbollen spelas så tycker jag att det är i Spanien och England. Samtidigt vet jag att jag har en bra bit kvar tills man kommer att kunna spela ordinarie i ett spanskt eller engelskt lag. Då gäller det att jobba vidare här i Austria så man kan bli den spelaren som man vill bli. Austria är bara ett delmål.
När är det dags för det steget?
- Det är kanske när kontraktet går ut med Austria. Jag har ju kontrakt med klubben i två år men har spelat av ett halvår redan. Kan jag fortsätta att utvecklas som fotbollsspelare i ett och ett halvt år till så kan jag nog vara en så bra fotbollsspelare när den tiden kommer. Skulle jag få ett anbud om något år från en klubb ifrån de stora ligorna så får man ju ta sig en funderare. Men man skall känna sig mentalt och fysiskt redo innan man tar det steget.
Det är ju inte mumma att höra med blåvita öron. Vi vill ju att du skall säljas för dyra pengar så vi får en bra bit av kakan via vidareförsäljningsklausul.
- Då får jag ju se till att bli såld innan kontraktet går ut helt enkelt (skratt).
Var är Mikael Antonsson om fem år?
- Då är jag i en stor klubb. Då är jag 28-29 år och skall vara på toppen av karriären. Då hoppas jag att jag spelar i en storklubb och har tjänat de pengarna som kan försörja mig efter karriären. Jag har satsat på fotbollen och hade jag inte haft den så vet jag inte riktigt vad jag skulle göra.
Känns inte det lite osäkert att ha lagt alla äggen i en korg? Du kan ju få en knäskada precis som vem som helst annars?
- Det tänker jag på en hel del nu. Austria ger mig chansen att lära mig tyska. Jag vill gärna lära mig det och sedan kanske ha chansen att studera vid sidan om fotbollen.
Vad skulle det vara för studier?
- Idrotten kommer alltid att finnas där. Så är det. Kanske något inom den medicinska biten. Det som Lampan har gjort. Att bli någon form av fysio efter karriären känns lockande.
Blåvitt saknar dig. När får vi se dig i den vackraste av fotbollströjor igen?
- Det får ju bli efter att jag blivit den spelaren som jag vill bli. Men i och med att jag spelat så länge i Blåvitt så skall det ju mycket till för att det skall bli en annan klubb.
Vad skulle det vara?
- Pengar (skratt). Nej, förhoppningsvis skall ju det vara klart så att säga när det blir dags att flytta hem. Men det är omöjligt att säga när det är dags för hemflytt.
Men du känner att du någon gång kommer att flytta hem till allsvenskan?
- Det kan jag nästan helt säkert säga att jag kommer att göra. Det känns så nu i alla fall.
Men när du kommer hem Anton, då finns det bara ett lag för dig?
- Det gör det.
Då tar jag dig på ordet.
Intervjun är slut. Jag stänger av minidiscen och vi skakar hand. Tillsammans traskar vi ut och kollar in Hotell Westins lilla solaltan innan jag känner hungern rasa i magen. På väg ut till entrén så ber jag om ursäkt för att det drog ut på tiden.
- Det gör inget, säger Anton. Det var bara trevligt att prata lite.
Sån var han när han spelade i IFK Göteborg och sån är han fortfarande. Man kan inte annat än gilla den mannen. Trots att han hade en MFF-vimpel på pojkrummet.
Alltid Blåvitts medverkan vid lägret i Marbella möjliggörs genom sponsring från:
Alltid Blåvitts läsare
och
Weblink IP Phone
Alltid Blåvitt riktar ett stort tack till alla som stöttar oss.