Marbella, dag 6 eftermiddag
Alltid Blåvitt är på plats i Marbella, Costa del Sol, Spanien för att bevaka IFK Göteborgs träningsläger. Detta är rapporten från dag 6 eftermiddag.
Jag sitter i MPF:s lilla pressrum. Det ligger precis i anslutning till receptionen där nyanlända Spartak Moskvas tränare har en rad åsikter. Han undrar över planer, över varför inte det finns en tryckt skylt med klubbemblemet på omklädningsrumsdörren och varför hans lag blir så diskriminerat. Dom får vänta i två minuter innan planskötarna har fått ordning på planen. Stackars Sparta, gud vad glad jag är att jag håller på Blåvitt.
Tjugo minuter före aviserad träningsstart dyker de första blåvita upp. Jonas Henriksson har förvissat sig om en parkeringsplats där man egentligen inte alls får stå.
- Han sa que och por favor en massa gånger. Jag svarade si, si. Det är ju så dom gör själva, menar Henriksson.
Efter att ha sett spansk parkering (mitt i vägen med varningsblinkers på) finns det inte mycket att säga. Jag väntar på att alla, utom den vita BB-flaggan som hängde på bollnätet under matchen, skall komma på plats.
Marcus Berg snörar på sig sina Adidas-skor. Jonas beklagar sig.
- Får du också ont i tårna?
Sebastian Johansson skakar på huvudet.
- Måste någon ha ont med dig, frågar han skämtsamt.
- Jag kan inte bo med dig längre, svarar Jonas. Jag måste få gny lite, du klagar ju aldrig.
Sebastian tittar ner på sina benskydd och ler.
Samtidigt dyker fler och fler spelare upp. Många i vanliga träningsskor och inte fotbollsdojor.
- Återhämtningsträning, förklarar Lennart Dückhow. Det är helt normalt när dom har tagit ut sig. Inget att oroa sig för.
Jag känner mig lugnad. Hade jag inte fått en förklaring hade jag blivit väldigt oroad. Håkan Mild, Stefan Selakovic, George Mourad och Adam Johansson gör alla Mikael Sandklef sällskap till "fängelsehålan" som gymmet kallas.
De återstående spelarna värmer upp. Det ser stelt ut.
- Knappt två timmars vila, klagar Jonas. Det syns. Inte många pigga ben där inte.
Kvadraten tar vid. Inte heller där blir det mycket fart. Visserligen skojar Vasques med bollen, men det är utan riktigt sting. Inte ens Kalle Svensson lyckas uppbåda hundraprocentig energi hur mycket han än ropar:
- Kom igen nu killar.
Men även om inte farten finns där så finns humöret på plats. Det är skönt att se killarna latja lite med varandra igen. Skoja och nojsa lite. Det behövs det också. Inte bara konkurrens.
Arne och Kjell står några meter därifrån och snackar. Ingen kollar på killarna i kvadraten nu på eftermiddagen.
Det mest upphetsande är när Ijeh plockar ner en boll på volley, lägger upp den i luften direkt och sparkar den så den tar en bana över hans eget huvud bort till Fredrik Risp. I nästa läge försöker Kalle Svensson göra samma sak. Han tar ner den, lägger upp den och drar till. Rakt i sitt eget ansikte. Rio-Kalle?
Arnes gula stolpar står stadigt förankrade i marken. Runt stolparna står de spelarna uppställda efter position. Mittbackarna skall slå bollar till anfallarna som i sin tur ska skarva till yttrarna. De skall driva ner mot hörnflaggan och skjuta iväg inlägg till två anfallare/mittfältare och motsatta sidans ytter som skall förpassa bollen i mål.
Det går sådär. Fredrik Risp börjar med att slå bort tre bollar. Dennis Jonsson slår inte bort dem men slår dem med lite underskruv så de biter fast i gräset. Arne vill inte ha det så. Han förklarar för Dennis som får bättre träff i nästa försök.
- Kempebra Dennis.
Vasques och Smedberg slår bäst inlägg, tätt följda av Niclas Alexandersson. Han ser trött ut. Lite medtagen. Han får så småningom gå av framåt slutet av träningen. Kroppen är trött och sliten.
- Ont Alex, frågar jag.
- Överallt, svarar han innan han blir ansatt av horden av spanska småbarn som gör allt för att stjäla små minnen ifrån spelarnas kläder vid ena långsidan.
Av den låga graden med faktainnehåll i denna träningsrapport kan ni säkerligen sluta er till att det inte hände så mycket. Det var ett lojt pass efter morgonens urladdning. När spelarna i slutet delades upp i ett ungt och gammalt lag som en och en skulle försöka göra mål efter inlägg så trodde nog både jag och Arne att det skulle tända till lite. Men det var ytterst lite det. Spelarna kasta mer långa blickar bort mot fredagens motståndare Rubin Kazans match mot Young Boys än koncentrerade sig på sin egen match.
Ozcar Wendt gjorde ett par snygga mål dock. John Alvbåge räddade vackert (gör den mannen något annat än TV-räddningar?) och Ölme var riktigt nära. Men det blev aldrig spännande eller dramatiskt. Det var för segt.
Sebastian Johansson står och hänger vid nätet efter träningens slut. Han kollar på matchen. Jag går förbi och frågar om det är några bra lag.
- Nej, svarar han blixtsnabbt innan han kommer på sig själv. Dom är säkert duktiga, fortsätter han i sin mer vanliga försiktiga stil.
He, he Sebastian, jag fick dig tillslut. Du kan ju vara riktigt cockey.
Alltid Blåvitts medverkan vid lägret i Marbella möjliggörs genom sponsring från:
Alltid Blåvitts läsare
och
Weblink IP Phone
Alltid Blåvitt riktar ett stort tack till alla som stöttar oss.