Blåvitts ögon i nacken
Alltid Blåvitt träffade Bengt Andersson för ett samtal om det som varit, det som är och det som komma skall.
Nya Ullevi 2003. Andra halvlek i matchen mellan mesta mästarna IFK Göteborg och regerande mästarna Djurgårdens IF. Redan efter någon minuts spel har hemmasonen Dennis Jonsson inkasserat ett av kvällen högsta jubel när han hälsar Jesper Blomqvist välkommen tillbaka till Göteborg med en nedsparkning bakifrån. Största jublet har Jonas Henriksson fått när han med sin korta men starka kropp flyttat på succéförvärvet Toni Kuivasto och spelat bollen perfekt till Patric "Långås" Andersson som passerat landslagsmålvakten Andreas Isaksson med sitt skott. Hemmalaget leder och Djurgården pressar desperat framåt utan att egentligen få ut så mycket. Plötsligt kommer chansen. Yannick Bapupa springer in i straffområdet och är bara någon meter ifrån mållinjen när inlägget från vänsterkanten hittar hans panna. Han får bra träff. Det är mål, det skall vara mål, det måste vara mål. Så öppen är chansen. Bengt Andersson förstår inte det, han klistrar bollen mellan låren istället. Mellan låren.
- Det var ju en tillfällighet den gången, säger han och lutar sig tillbaka.
Han minns en annan räddning bättre. Mot Norrköping. Han har rätt, den är ännu värre.
När Bengt Andersson lämnade ÖIS för spel i Spanien och Teneriffa var Blåvitt i särklass i allsvenskan och Sverige. Ingen trodde att framgångsperioden skulle ta slut. När han 1998 blev värvad till klubben låg laget i botten.
- Jag visste var vi låg. Jag har varit med i den situationen förut, i andra klubbar. Det är inget man vänder på en kvart, oavsett vem man värvar. Det krävs en viss tid att repa sig. Både för föreningen och för laget.
Det har gått mer än en kvart sedan dess och han ser hur föreningen har kommit tillbaka.
- Föreningen har hämtat sig en hel del tycker jag. Resultaten visar ju det om inte annat. Vi hade i och för sig en plump där vi höll på att åka ur, men åren innan så kom vi fyra två år i rad har jag för mig. Vi var med och slogs i toppen.
IFK Göteborg börjar återigen nämnas med respekt och fruktan.
Det började med Bosse Johanssons ankomst till Kamratgården.
- Vi kanske var nere i källaren då och tog ett avstamp uppåt.
Men det var under förra året, jubileumsåret, som han verkligen kände av en nytändning.
- Det satsades mycket då runt omkring laget.
Laget tog ett steg uppåt igen, ett steg mot toppen.
- Vi gjorde bra ifrån oss förra året. Vi räckte inte hela vägen fram, men vi var med ända till det var två omgångar kvar.
- Vi vann nio av tio eller om det var tio av elva. Vi kom in i en bra period. Kommer man in i en sådan period kan det rulla på nästan hur länge som helst. Om man tar en ytterlighet som exempel så har man ju Arsenal som inte förlorade på en hel säsong och lite till. Nu kanske man inte skall jämföra sig med det men kommer man in i en sån bra period kan den hålla i sig.
Även över säsongsskiftet?
- Flyt är något man förtjänar genom hårt jobb. Med tanke på hur vi jobbar nu så borde vi få några sådana perioder.
Bengt Anderssons väg till målväkteriet var inte spikrak. Han spelade handboll på elitserienivå och var utespelare ända upp i 15-årsåldern. När han sommaren 1982 var sommarproffs hos GAIS spelade han fortfarande inte fotboll med målvaktshandskar. När målvakterna skadade sig och Bengt hade gnällt nog fick dom tillslut nog och sa till honom att ta på sig handskarna och visa hur det skulle göras.
- Då gjorde jag det, säger han och ler. Ett leende fullt av självförtroende.
Tidigare under dagen. Det dunsar hårt i marken. Dobbarna river upp jorden i målområdet när Bengt gör snabba fötter mellan två konor. Målvaktstränare Ove Tobiasson väntar med en boll i handen och en vid fötterna.
- Ett, skriker han och skjuter ett skott längs med marken.
Bengt kastar sig ner så det dånar ännu mer och håller bollen någon sekund efter att han har tagit den i ett stadigt grepp.
- John är med på returen, skriker Ove och släpper bollen han håller under armen och skjuter på halvvolley. Bengt tar den också.
- Vilken retur, frågar han retoriskt och stegar iväg för att John Alvbåge skall få göra samma övning.
Innan övningen har de värmt upp. Målvakterna tränar vid sidan av det övriga laget som håller på med sina övningar längre bort på planen. De tränar ihop men ändå var för sig. Under uppvärmningen så är det inget stoj och stim mellan dem. Dom sitter med ryggen mot varandra.
- Man behöver nog vara lite speciell för att bli målvakt. Och jävligt enveten. Man får ha sina egna idéer på hur man skall träna. Det blir mycket individuellt. Samtidigt så är det så att gör du ett misstag så hängs man, gör en forward ett misstag så är det bara ett i mängden.
Orättvist tycker han inte att bedömningen är.
- Det hör till. Man tänker inte så. En forward kan ju missa tio chanser och sätta en och vara nöjd. Släpper jag in tio och tar en är man ju inte nöjd. Det är en sned bild det går inte att göra något åt. Det är som det är och det har man valt lite själv.
Det hör till. Den som skall se till att riskerna för att han släpper in tio är så liten som möjligt är Ove Tobiasson. En tränare som Bengt själv fick fixa.
- När jag kom till IFK hade vi ingen målvaktstränare, mer än Wernerson då. Men han var ju ingen riktigt tränare eftersom han var klubbdirektör samtidigt. Jag såg Ove på en träning för eftermiddags ungdomsproffsen eller vad det kallades på den tiden och sa att jag vill ha Ove och ingen annan som skulle träna mig.
Bengt kände honom sedan tidigare från ÖIS och dom hade trivts ihop. John Alvbåge uppgav även han att Ove Tobiasson var en starkt bidragande orsak till att han valde IFK Göteborg när han skulle lämna Örebro SK. Ove är inte bara till hjälp under träningarna.
- Han coachar inte men han stöttar inför matchen. Under matcherna skriver han ner alla ingripande man gör. Sedan går man igenom det tillsammans. Det gör han varje match. Träningsmatch som tävlingsmatch. Man får hela tiden feedback. Är det positivt får man ta åt sig det, är det negativt så får man jobba med det. Det som är fördelen är att man rannsakar sig själv först innan man skyller på backar och andra utespelare.
Läs vidare i del 2.
Alltid Blåvitts medverkan vid lägret i Marbella möjliggörs genom sponsring från:
Alltid Blåvitts läsare
och
Weblink IP Phone
Alltid Blåvitt riktar ett stort tack till alla som stöttar oss.
