Lagbanner
Reserapport: Malmö by night

Reserapport: Malmö by night

Måndag 31/3, Malmö Stadion. IFK Göteborgs premiär i Allsvenskan 2008. Klart man var där!

Cirka klockan tre rullade bilen ifrån Kungsbacka. Det var Kjellén som var chaufför för dagen och vi som satt i bilen var förutom jag, även Erik, David och Roger. Nerresan gick rätt fort och vi gjorde bara ett stopp, i Ängelholm, där vi åt på McDonalds. När vi senare skulle tippa resultatet trodde de flesta på vinst, men Roger menade på att vi skulle vara nöjda om vi fick åka hem med en poäng.

Vid halv sex-tiden var vi framme vid Malmö Stadion efter en del letande, GPS:en verkade inte riktigt ha koll på var arenan ligger. Och inte verkade de som jobbade vid parkeringen veta vad vi skulle parkera. Till slut var allt ordnat och vi kunde gå in på arenan. Vid sjutiden kom även Mårten och Glenny som valt att åka ner i sista stund, vilket var en trevlig överraskning.

19.45: spelarna äntrar planen och i den blåvita klacken är vi runt 1500 personer. Tifot var konfetti, kvittorullar, flaggor och banderoller. Början av första halvlek såg bra ut men det var mållöst när spelarna lämnade planen för halvtidsvila. I andra halvleken gör Jonas Wallerstedt mål i den 57: e minuten. Men det stod inte 0-1 på resultattavlan mer än i fyra minuter. Malmö kvitterade till 1-1 och det blev även slutresultatet. Vilket fick Roger att utbrista i ett: Vad var det jag sa?

På parkeringen började Kjellén klaga över att bromsarna kändes konstiga. När vi kom fram till första stoppljuset funkade det inte att bromsa, vi rullade sakta men säkert fram till en Shellmack. En polisbil körde efter oss och vi trodde att de hade sett våra varningsblinkers och ville hjälpa till, men de totalignorerade oss och körde bara in på macken för att tanka. Det visade sig att det läckte bromsvätska, och inte så lite heller! De flesta trodde att det var ett (april-)skämt, när Kjellén sa att det inte funkade att köra hem. Då var klockan runt elva och Supporterklubbens bussar och tåg hade gått. Så istället tänkte vi se om det fanns något annat tåg som gick vid den tiden, varför vi ställde bilen vid Shell och åkte taxi till den tänkta destinationen Malmö Central. Vi hamnade istället utanför en Statoil, som hyr ut bilar. Dock inte efter klockan 21.00, något som var bestämt av Rikspolisstyrelsen. När det sen inte heller gick några tåg förrän tidigast 04.37, kunde vi inte komma på något annat sätt att ta oss därifrån. Vi gick tillbaka till Statoil för att handla mat, och där utanför träffade vi på Mattsson med flera, som också var kvar i Malmö. De kunde egentligen inte förstå varför vi var kvar, eftersom de menade på att man inte behövde bromsa. När taxin som skulle ta oss tillbaks till bilen kom, var det samma taxichaufför som innan och han skrattade åt oss och frågade om vi skulle tillbaka till samma ställe. På macken stod nu flera piketbussar uppradade och Kjellén och Roger tänkte att de skulle prata med polisen om var det fanns en verkstad. De frågade då vad som var problemet. När Kjellén svarade bromsarna, ställde de samma fråga som Mattsson och gänget tidigare gjort: Vad skulle han med bromsarna till?

Tanken med att åka tillbaka till bilen var väl egentligen att få sova lite, vilket inte blev av. Det blev mest tjöt om det mesta, när vi var övertrötta försökte vi komma på vilka länder namnen lät som att de kom ifrån om man satte på ett i på slutet. Massa olika sånger sjöngs och ramsor som uppstod var bland annat:
– Aldrig mera Saab till Malmoe!
Stackars David som faktiskt ville sova, han fick inte mycket sömn även om han hade öronproppar.

Roger fixade sedan in oss på Shellmacken, som egentligen bara hade nattluckan öppen. Där skulle kassörskan baka nya bullar, så vi fick de gamla. Innan vi visste ordet av var klockan tio i fyra och jag, Erik och David gjorde oss redo att åka tillbaka till Malmö Central, medan Roger och Kjellén skulle stanna vid bilen för att ta den till verkstaden senare. Roger frågade om han skulle säga ”vi tar det vanliga”, när han beställde taxin, med tanke på att det var tredje gången på ungefär två timmar som vi gjorde en beställning. Dock var det inte samma taxichaufför den gången, och den här chauffören verkade stressad och tryckte gasen i botten så fort han fick chansen. Såg han andra taxibilar vevade han ner rutan, pekade finger och satt sedan och skrattade för sig själv.

Efter en tre och en halv timmas tågresa och väldigt lite sömn var man väldigt trött när man kom tillbaka till Göteborg, men det var skönt att vara hemma!

Emma Andersson2008-04-03 23:10:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg

Styrelsen för IFK Göteborg spelar ett högt spel