Lagbanner

Istanbul 24/3

Alltid Blåvitt är på plats i Turkiet för att följa IFK Göteborgs träningsläger. Detta är rapporten från det sista bollpasset.

Tillbaka på Ali Sami Yen. Denna gången med ännu tommare läktare och mindre intensitet på planen. Jag står och gottar mig i solskenet ihop med alltid lika trevliga Berra och Åke medan Arne har någon form av matchgenomgång med spelarna. Runt omkring går Göksel, den blåvita koordinatorn och kedjeröker. I femton minuter står Arne och för monolog framför spelarna som ser ut att tappa koncentrationen efter fem. Den som ser mest uppmärksam ut är Aleksander Bistov men det kan ju bero på att han är fascinerad av ett språk han inte förstår ett ord av.

Nåväl, till slut "får" spelarna dra på sig joggingskorna och jogga. Sexton varv runt en av Arne utstakad bana. Det är tunga ben och tunga huvuden. Bengt Andersson flåsar så det hörs ända ner till reklamskyltarna vid målet där jag står.
Yngre kollegan Alexander Nadj ser lika plågad ut och faller ihop som om han kört vasaloppet när distansen äntligen är avverkad.

- Var noga nu, Arne Erlandsens röst hörs över den ödsliga stadion. Just idag verkar den inte göra någon större skillnad.
Passet är inget vidare intensivt. Trots att man kör sedvanliga passningsövningar och gör det med allt tempo som de utslitna benen orkar så blir det ingen riktig fart. Allra helst efter att ha joggat runt ett bra tag innan. Det hjälper inte att Arne manar på. Passningarna som slås är helt okej men det syns att inställningen inte är hundraprocentig. Lägret går ju så sakteliga mot sitt slut.
Passningsövningarna fortsätter. Man skall ömsom passa långt och kort, högt och lågt.
En bra indikation på att den riktiga tändningen inte finns är att det låter betydligt mindre än vanligt. Mindre röster som hörs.

De skadade Mikael Sandklef, Dennis Jonsson och Hjalmar Jonsson kör rehab med Palle och Björn Lundberg. Fredrik Risp sitter och stretchar vid sidan av. Han är sliten.
- Jag tycker ändå inte att resultatet speglar matchen, menar han när vi diskuterar 4-1 förlusten mot Galatasaray Jag håller med. Är glad att det inte bara varit jag som varit optimistisk.
- Det skall bli skönt att komma hem, säger han en stund senare. Samtliga spelares kroppsspråk vittnar om samma sak.
Framför oss ligger otaliga kvadratmeter av närmast greenkvalitéts gräsmatta. På läktarna går små gummor med höklen på huvudet och sopar mellan de röda och gula stolarna.
Åke och läkaren Johnny Andersson kör en straffsparkstävling.

Det mål där deras tvivelaktiga fotbollskonster demonstrerats intas snart av de tre målvakterna. En uppspel och avslutningsövning tar vid. Fem och fem springer spelarna fram mot målet. Först en svepande cross som skall leda till inlägg och avslut.
När Håkan Mild får på en praktvolley i första omgången utav övningen känns det ändå som den här träningen skall få lite fart i sig. I anfallet efter gör Selakovic det han borde gjort igår, mål, och jag gör mig redo att börja anteckna ordentligt. Det blir inte så mycket mer att skriva upp.
Ryssen Bistov har förvisso ett antal fina avslut men om vi skall vara ärliga så är det av underordnad betydelse med blåvita ögon. Tommy Lycén fortsätter att göra mycket rätt på träning. Jag undrar varför han inte fick chansen igår när Jonas Henriksson uppenbarligen inte kom till sin rätt på vänsterkanten.
Tommy och Martin Smedbergs inlägg är de som håller högst kvalitet. Inget nytt under solen där.

Passet avslutas lite lättsamt. Alla spelare får chansen att skjuta från 20 meter. De som gör mål går vidare till nästa omgång. Arne Erlandsen deltar också och hans skottförsök är som den överväldigande majoriteten hyfsat men inte på mål. Strax utanför.
Jonas Henriksson dönar bollen i ribban och får gå och sätta sig.
Håkan Mild använder en säregen ansats där han mer ser ut som en höjdhoppare inför skottet än en fotbollsspelare men det visar sig vara rätt medicin. Åtminstone inledningsvis. Hans skott går knallhårt rakt upp i samma kryss som han tidigare hittade med sin volley. Vacker så det förslår.
George Mourad är på tur direkt efter Håkan. Han bräcker honom också. Både i fart på bollen och estetiskt när hans skott går i ribbans underkant och studsar in.
Efter ett antal mer eller mindre misslyckade försök är det Andres Vasques tur och även han får bollen i nätet via ett lågt skott till höger om målvakten.

Nästa omgång tar vid. Tre försök. Tre missar. Samtliga kvarvarande deltagare får chansen igen. Håkan skjuter utanför. George i stolpen. Vasques i mål. Och för ett ögonblick lyser vinnarglädjen igenom hos den unga vänsteryttern. Han kvittrar som en fågel utav glädje.

De allra flesta spelarna packar ihop sina tillhörigheter. Några slår straffar på John Alvbåge. Den senare lyckas vinna både tacomiddag från Håkan Mild och kebab ifrån Selakovic innan det är dags att sticka. Ut ifrån Ali Sami Yen stadions perfekta gräsmatta. Ut på en myllrande väg bort mot hotellet.

I eftermiddag kör IFK Göteborg ett styrkepass. Jag kör en sightseeing i Istanbul. Imorgon åker Blåvitt hem till Sverige. Det turkiska äventyret är slut för denna gången. Hemma väntar tre dagars ledighet (obligatorisk egen löpning på måndag) innan allvaret drar igång igen. Enligt uppgift kommer träningsdosen att dras ner nu. Det är dags att börja hitta den riktiga formen inför seriespel och Royal League.

Alltid Blåvitts medverkan vid lägret i Antalya möjliggörs genom sponsring från följande:

Alltid Blåvitts läsare

Weblink IP Phone

Dreamgoal

Alltid Blåvitt riktar ett stort tack till alla som stöttar oss.

Johan Lindström2005-03-24 12:20:00

Fler artiklar om IFK Göteborg