En allsvensk vecka
I veckan som gick var först Blåvitt Göteborgs sämsta fotbollslag för att sedan vara bäst i Norden på en del. Nu är en allsvensk vecka åter här och på söndag väntar upprättelse.
Sämst i Göteborg var nog mest att ta i. Men det spel som Blåvitt presterade mot Gais i onsdags gav smak åt det hållet. Gräset stank allsvensk premiär och när tanken slog mig att Malmö väntar där runt hörnet samtidigt som Blåvitts främsta anfallsvapen såg ut som crossbollar, vältajmade ofta dock, från Kalle Svensson blev jag orolig i vårsolen på Ullevi.
Samma match satte tränarfingret på Blåvitts största problem den här säsongen. Klubben har sålt bredden. Vid avspark spelade Jonas Henriksson till vänster och Niclas Alexandersson till höger. Sen fick vi se Martin Smedberg hoppa in till vänster för att sedan gå över till höger när Tommy Lycén kom in. Smedberg tog därefter steget in på mitten när Jonathan Berg tog plats till höger. Jag vet att Arne Erlandsen aldrig skulle låta spelarna hoppa in och spela likt den där passningsövningen där pojklagsspelare byter plats med mottagaren på uppvärmningen när den allsvenska premiären stundar. Men jag vet också att Arne vill se konkurrens på varje plats. Han vet att vi inte har det, framförallt inte på mitten. Jonas Henriksson, Patric Andersson, Magnus Erlingmark, Tomas Rosenkvist. Bredden som förra året bidrog till en fruktansvärd konkurrens är borta. Märkbart synligt nu när Mikael Sandklef och Dennis Jonsson är skadade.
Bredden finns på topp. Spetsen finns där utan tvekan. Solen tittade ner vackert på Ullevåls ena kortsida i söndags. Konceptet Royal League i april i Oslo går hem och våra två anfallare från start visade vem som ska spela där, just nu. George Mourad visade att han tagit ytterligare steg med bollen under säsongsuppehållet som knappt infunnit sig. Tillsammans med Peter Ijeh. Stundtals blixtrar de till och slår vid ett tillfälle crossbollar till varandra på tio meters avstånd. Så ser det ut och de hittar varandra på ett sätt som placerar Stefan Selakovic till vänster. Stefan kom inte till sin rätt där ute och visst svider det att han inte kan spela längst fram och löpa i djupled så bra som han kan göra det. Med det djupledssinnet ska han inte spela offensivt på mitten. Med det sinnet ska han spela till vänster men släppa positionstänket. Att vandra inåt, att ge en backlinje ytterligare bekymmer när George och Peter redan stångas tekniskt, att inte låsa sig vid sin position. Jag hoppas att det ligger något i det och att Arne kan få Stefan att förädla det på planen.
Peter Ijeh. Vilken fotbollsspelare. Han hade kunnat spela på vilken offensiv plats som helst egentligen, och kanske är det han som ska ta steget ner. Den spelaren kan inte möta och ta emot bollen utan att göra det precis så som alla vill kunna göra det. Han gör det med tanken långt innan alla andra fått den. I söndags gör han två signummål och placerar, just det, Selakovic till vänster. Angenäma spekulationer på problem som Arne vill ha på alla platser.
Sebastian Johansson gör i söndags en match som visar att vi har en startelva som är stark. Han spelar snabbare än på länge, vinner näst intill alla dueller, kommer vårdslöst flygande med sulan främst och är precis så elak som han ska vara. Överglänser Håkan Mild genom matchen. Han är med och har en tå i det som sker när Blåvitt spelar snabbt på mitten och sätter press på Vålerengen. I de lägena är vi för en stund bäst i Norden. När våra anfallsspelare får bollen är vi det ytterligare en stund.
Media, supportrar, tränare och spelare snackar om ett Vålerengen som var mycket bättre, i första och en bit in i andra åtmistone. Jag håller inte riktigt med. Eller så är det så att jag egentligen bara är nöjd med matchen som genrep där vi fram till söndag kan slipa och fokusera bort onödiga missar. Hade vi fått ett mål emot oss hade det blivit riktigt tungt. Men nu gör vi 1-0 och detaljerna som ligger bakom det lovar mera. Det är inte bollsvaga norska backspelare som gör att de gång på gång hade svårt att inte sprida sin rensningar till höger, vänster och bakåt. Två bra lag, våra backar spred också en del bollar, och en match som säkert kommer att kännas igen en del nere i Malmö.
Bäst i Norden är inte Fredrik Risp när han först föredömligt täcker ut bollen men sedan trycker norrmannen i ryggen och får en frispark mot sig. Lyckligast i Norden är inte Kalle när han sparkar in bollen i eget mål. Tankarna gick säkerligen till förra säsongens sluttamp där.
Men viktigast. Blåvitt reser sig och vänder matchen spelmässigt och låter inte det där laget som sägs vara bäst i Norden plocka tre poäng med sig. Slipper vi bara Köpenhamn i finalen vinner vi den första upplagan av nordiskt vinterspel.
Detta är en del av de aspekter som finns med i bagaget ner till Malmö. Bortamatchen förra säsongen, Grahn går upp och skarvar in matchens enda mål. Det och markeringsspelet i söndags ska finnas med i tankarna innan koncentrationen tar plats. Hemmamatchen förra säsongen, hoppas jag är glömd. Men inte mer än att laget minns vad som togs ifrån oss där - vad som ska tas tillbaka.
En allsvensk vecka är här - känn på den, den växer för varje timme.
