Första dagen efter två
Söndagen den tionde april - en av historiens bästa premiärdagar. Måndagen den elfte april - en annan historia går i graven.
Jag ska försöka avklara de två dagarna i kronologisk ordning. Men först - Göteborg får en ny arena. Och den första reaktionen jag får, kommer i och för sig och givetvis från en gaisare, är att beslutet kommer att skjuta läktarkulturen i sank. "Hur fan kan man placera ståplatserna på kortsidorna" undrade han i grova drag. Sedan fortsätter diskussionen på vårt forum - kapacitet hit och dit. Egentligen borde alla som inte bara utbrister i ett rungande "Jaaaa" eller diskuterar de angenäma frågeställningar som; Naturgräs eller konstgräs (en fråga med ett självklart svar dock), stängda hörn eller separata läktare (återigen självklart om inte mattan mår alldeles för dåligt av det), namnet på arenan, färgen på stolarna (där Janne Plånbok kom fram till att två grönsvarta och fyra rödblå nog skulle kunna få plats längst upp i en hörna) spärras av från Alltid Blåvitts forum. Som ni ser - det är diskussioner som för ett halvårs sedan var så långt borta att hoppet stod till de ständigt återkommande multi-super-duper-arenorna som presenterades i pressen.
Måndagen. Jag har aldrig varit med om en bättre premiär. Jag var inte på plats när Malmö och Trelleborg besegrades med stora siffror i början av nittiotalet - jag var inte med på premiärerna på varken 80- eller 70-talet. Men det spelar ingen roll. Den här premiären är så säregen. Det kändes inte som en premiär. Det kändes som giganternas kamp efter vintern där lagen inte stött på varandra men från toppen av varsin grupp i Royal League sneglat på varandra.
Den 30 oktober förra säsongen. Den är nu äntligen glömd. Från en usel bortasektion i Malmö (jag kommer inte att analysera matchen därifrån överhuvudtaget) fick vi se Blåvitt trampa ner Malmö, trampa igång allsvenskan och kan nu se fram emot matcherna mot Vålerengen och Assyriska inom några dagar. Två livsfarliga matcher efter en sådan urladdning. Men det bekymrar inte särskilt mycket just nu.
Stefan Selakovic - visar att han är livsfarlig på topp. Inte genom hans bästa match i allsvenskan. Men känslan finns där - han kommer att vara där framme och hugga på allt och alla.
Samuel Wowoah - inte hans bästa insats i den blåvita tröjan. Den kommer att komma. Små detaljer (ett fåtal dessutom) som går att komma ihåg efter en vinst; hans små vrickningar över Hasse Mattisson för att sedan slå in bollen med fart genom alla moment visar tydligt att vi fått en klassisk vänsterbreddare. Det mår Arne och hans mannar bra av.
Kalle Svensson - vilken match. Återigen, slutar han upp med dundertabbarna kommer vi inte få behålla honom särskilt länge.
Drygt tre tusen blåvita supportrar i Malmö. Förmodligen fler till antalet än vad Öisarna lyckades skrapa ihop på deras hemmapremiär under gårdagen. Öis kommer uppleva den nya arenan som vi hade upplevt ett nytt multi-50 000-åskådare-dito.
För nu får vi en ny, riktig fotbollsarena. En tät, som mestadels kommer vara fullsatt och som får oss att glömma avundsjukan gentemot Bröndby, Parken och Ullevål. Royal Leagues bortamatcher - något som drar i liknande riktningar kommer att resas i Göteborg.
Kapaciteten. Stäng hörnen och vi landar på uppemot tjugo tusen. Helt perfekt i jämförelse med knappt arton. Bättre än tjugofem. Kanske borde vi haft tjugotvå. Det känns löjligt att bara skriva det - ännu löjligare att diskutera. Vi får en ny, riktig fotbollsarena. Och supportrarna kommer att få vara med och bestämma runt de angenäma problem vi nu står inför.
Gick förbi avenyn igår kväll. Varenda pub var fullsatt på tokiga hockeysupportrar. De som inte stöttade Blåvitt mot Sundsvall vecka ett men i brist på årskort inte fick tag på biljett till Hammarby vecka två kommer säkerligen att trivas på puben den aftonen. Det är så man skapar efterfråga.
