Krönika: Rätt rätt, men fel fel
Antivåldskampanjen med de rosa armbanden har skapat starka reaktioner från supportersverige. Här är Petter Lundgrens kommentar till det hela.
Rubriken i denna text är tagen från leken "vad ska bort" från Magnus, Brasse och Lenas fem myror är fler än fyra elefanter. Det känns i dagarna tämligen aktuellt.
På söndagseftermiddagen den 10: e april besökte jag och några kamrater Harrys i Malmö. Inne i lokalen befann sig stora delar av Blåvitts styrelse med ordföranden Bengt Halse i spetsen. Jag tror att det framför allt för de kända namnen är en ganska stor uppoffring, då jag liksom hundratalet andra supportrar inte kan låta bli att gå fram och tjöta. Man för ett resonemang kring att man egentligen själv borde vara såväl Blåvitts klubbdirektör, ordförande och tränare. Kort och gott, så ger man ett femminutersföredrag om hur man tycker Blåvitt skall skötas. Jag var en av dom som gick fram och tjötade den söndagen. Vi kom in på fotbollsvåldet och Halse berättade att det var prioritet nr 1 att få slut på det. Att de som håller på nu, kan vara svåra att nå fram till, medan man däremot kan göra mycket för att motverka nyrekryteringen. Halse berättade även att de svenska klubbar som har problem med huliganism har intensifierat sitt samarbete och exemplifierade det med en ny kampanj som dom skulle dra igång, där dom även fått med sig SvFF och Aftonbladet. Det var första gången jag hörde talas om Älska fotboll- kampanjen och jag tyckte det lät skitbra. Tanken är god, så vad jag frågar mig nu är hur något så rätt rätt kunde bli så fel fel.
En sak är kampanjens utförande. Jag tror inte att Aftonbladet ljuger när dom hävdar att dom inte behåller en enda krona av överskottet från armbandsförsäljningen. Men problemet är att man försökt slå två flugor i en smäll. Dels att motverka våldet samt dels att marknadsföra sin tidning. Nu riskerar man att missa båda flugorna i stället. Är Aftonbladet så ärliga i sitt uppsåt, varför då färgen rosa? Ety förbundet är inblandat vore väl gulblå armband betydligt mer neutrala. Färgen rosa ger intrycket av en cynisk reklamkampanj där man å ena sidan moraliserar över våldet och på den andra sidan spelar på folks rädsla för att åka på en smäll på käften eller ännu värre för att man håller på "fel lag". Valde man en annan färg, kunde man ju även ha fått med sig den andra stora kvällstidningen i Sverige och därigenom gett kampanjen ett ännu större genomslag. Som det är nu kommer man aldrig kunna förmå med Mats Olsson eller Hans Linné att ställa upp på bild med ett armband på sig. Aldrig i livet att dom skulle göra reklam för konkurrenten framför alla andra. Däremot kan jag tänka mig en viss illa dold skadeglädje hos nyss nämnda om det blir som jag misstänker det vill säga att de hobbykriminella ligistgängen ironiköper de här armbanden och gärna skyltar med det.
Kampanjen har även begått ett annat misstag. Man har missuppfattat oss supportrar, hur vi tänker och reagerar. För det första är vi som grupp betecknat, en av dom argaste och flitigaste mediekritikerna som finns. Varje gång vi öppnar en tidning, slås den kritiskt granskande knappen på. Vi granskar vad som skrivs, vem som skriver vad samt drar en slutsats om varför just han/hon skriver om just det. Är inte första delen i den kedjan trovärdig, så vänder vi ganska obekymrat på bladet utan att ens ta en notis om vad vi nyss läst. I synnerhet när sportbilagorna rapporterar om våldsamheter, är skepsisen och frustrationen mot media extra stor. Det beror i huvudsak på att sportredaktionerna i 99 fall av 100, skapar sin bild av verkligheten genom officiella polisiära uttalanden. Den tredje statsmakten, vars främsta uppgift är att kritiskt granska de två andra, har om fotbollsvåldet blivit en lydstat. Och gud nåde den supporterklubbs ordförande som vågar ha en annan bild av verkligheten än den officiella. Då tar han nämligen våldsverkarna i försvar. Enligt uppgift, drivs ligistgängen av de adrenalinkickar som ett slagsmål innebär. Att individer inom polisen njuter av desamma är egentligen ingen överraskning, men så länge det övervägande antalet goda krafter inom polisen väljer att titta bort när en kollega slår dom där 3-4 extra batongslagen eller lite schablonmässigt sprayar pepparspray in i en folksamling, så kommer de konfrontationer mellan polis och supportrar som för 3 år sedan knappt hände alls, att öka med eller utan rosa armband. Och så länge media väljer att titta bort, ger man intrycket av att supportrar är pöbeln som gott och väl kan tåla lite stryk för hade man varit helt oskyldig, hade man suttit hemma framför TV´n med lite folköl-och-chipsmys. Våldet i samband med fotbollsmatcher är först och främst vårt helvete, men ingen frågar oss vad vi tycker.
Så vad ska bort?
Hade vi supportrar blivit lika upprörda om de rosa armbanden hade haft texten älska Aftonbladet? Jag tror inte det och i det sammanhangen är dom där armbindlarna betydligt mer kontroversiella. Det är i stället tjötet om armbanden samt uppmaningarna om att alla och envar som är emot våld skall köpa ett. Vi gillar inte toppstyrda arrangemang där folk talar om för oss hur vi skall tycka, tänka och känna. Detta i samband med den rosa färgen, har resulterat i ett antal avståndstagande krönikor från guliganer, himmelsblå, änglar och Niklas Kindvall samt en bred förbittring bland supportersverige.
Personligen hatar jag våld betydligt mer än vad jag älskar fotboll och jag kan tänka mig att donera mycket mer än 20 spänn till ett antivåldsprojekt genom en fond. Men jag vägrar ha ett rosa reklamarmband på mig. Så om Aftonbladet är så ärliga i sitt uppsåt som dom påstår, får dom gärna offentliggöra ett kontonummer för nämnda fond.
