Syrianska FC - AFC Eskilstuna1 - 3
Blåvitt nöjda med en poäng
Så såg det verkligen ut. Med fem, tio minuter kvar väntade man sig den där anstormningen som krävs, och som brukar komma när IFK Göteborg möter lag som Kalmar. Oavsett om de leder serien eller inte. Om det berodde på oförmåga eller om spelarna var nöjda med nolla-nolla borta mot smålänningarna spelar mindre roll. Det enda som glädjer är att vi fortfarande är med poängmässigt.
Mardrömsstart och en feldömd straff. Fabio Augusto gick vänster om Fredrik Risp som inte hängde med. Men om brassen skulle fått extrapoäng skulle han varit närmre Fredriks ben när han ramlade. Så såg det åtminstone ut från bortasektionen (storbildsskärmen var väldigt långt därifrån också), även om Risp själv tyckte att det var straff för att Augusto ramlade över hans ben. Bengt Andersson gick också han vänster och Lasse Johansson slog inte bollen tillräckligt långt åt andra hållet. Räddning och Blåvitt slapp det där målet som förmodligen blivit matchens enda i så fall. Nu blev det inte mycket roligare ändå.
Det skapades inte många chanser första fyrtiofem. Kalmar hade ett skott över efter en hörna och var på väg igenom ett par gånger. Kalle Svensson reparerade andras och egna misstag genom att tackla ut boll och motståndare, så fortsatte han genom hela matchen och var en av två ljuspunkter.
Sebastian Johansson var den andre. Han slog knappt bort en passning och vann varenda duell. Otroligt hur han täckte upp ganska mycket av det som saknas med Håkan Mild - och ändå förlorar Blåvitt två pinnar. Sebastian satte någorlunda fart på bollen tillsammans med Peter Ijeh, Alexandersson och framförallt Stefan Selakovic som gjorde mycket rätt med bollen i sin position framför mittfältet. Det var inte mycket men det var det enda som gav hopp inför den andra halvleken. Då väljer Arne Erlandsen i halvlek att plocka ut Selakovic och sätta in Samuel Wowoah.
Innan domaren blåste av slog Kalmar en lång boll in mot straffområdet och var nära att göra ett likadant mål som i de senaste matcherna, bollen tog i stolpen.
I andra tog Alexandersson plats på mitten och Blåvitt gick över till ett mer rakare 4-4-2. Kantspelet som borde bli bättre blev inte det. Selakovic som fördelat bollen i alla fall lite grann i första var utbytt och även om Blåvitt tryckte på lite mer konsekvent så skapades det inga farligheter sista fyrtiofem heller.
Samuel Wowoah vann bollen på egen planhalva. Spelade den mellan två Kalmarspelare som kom rusandes. Det var en fin passning på en fri yta. George Mourad såg inte den, och kom inte springandes på den direkt även om den befann sig bara tre meter framför honom. Sekvensen var talande, Wowoahs aktion var kanske det bästa i dagens Blåvitt. Mourads viljelöshet var påtalande.
Kalmar fortsatte att få tveksamma och regelrätta frisparkar, lyfte in mot straffområdet och skapade en del farligheter. Blåvitt hade ett par skott utifrån men var aldrig nära.
Det som etsade sig fast mest efter matchen var de sista tio, fem minuterna. Blåvitt såg nöjda ut. Hade det varit hemmaplan, hemmapublik och hemmainställning hade Blåvitt tryckt på så in i helvete. Då hade man sprungit för att få boll, sprungit för att kasta det där inkastet. Inkasten kastades nu över till en medspelare som gåendes tog hand om det istället. Jag köper att Blåvitt har svårt att nöta ner motstånd som Kalmar. Jag kan till och med ta emot att man plockar en poäng borta mot Kalmar. Men jag gillar inte att inställningen sista fem skriker ut att laget är nöjt med en pinne, med baktankar som att laget de möter är jätteduktiga på det de gör och leder serien. Då vinner man inte allsvenskan.
