Royal League - här för att stanna!
ANALYS: Första upplagan av Royal League närmar sig slutet. IFK spelar finalen, och därmed är konceptet en succé. Eller? Alltid Blåvitt funderar, analyserar och spekulerar lite runt turneringen.
Min första tanke när jag hörde talas om Royal Leaguekonceptet var en stilla undran om världen höll på att bli galen - bandyklubbarna bygger inomhushallar och fotbollsklubbarna skall spela mitt i vintern. När den första chocken hade lagt sig och tankarna snurrat några varv så började jag dock tycka att det var en riktigt intressant turnering. Målet för allsvenskan 2004 fick bli att hamna topp fyra och därmed kvalificera sig till den första upplagan av Royal League. När allsvenskan var färdigspelad och min rödblåe alliansbroder hade gått i fotbollside var jag fullständigt exalterad: att se blåvitt i december är alltid roligare än att inte se blåvitt i december.
"Skandinaviska mästare" - det låter ganska häftigt, känns som något man vill gnugga i ansiktet på sina norska vänner eller danska ovänner, dessutom känns det som en lagom tuff uppgift. Att ta sig till Champions League är med dagens upplägg väldigt svårt (först måste man ju exempelvis vinna SM-guld), och att avancera i den allt konstigare Uefacupen höjer i alla fall inte min puls nämnvärt. Att vara bäst i vikingaland känns dock som en intressant utmaning - på sikt kanske t.o.m. intressantare än att "bara" vara bäst i Sverige.
Som jag ser det så har den första upplagan av Royal League för svensk del handlat om tre saker. För det första att skapa fler matcher (=intäktstillfällen), för det andra att topplagen skall spela matcher av internationell karaktär mot bra lag där de förhoppningsvis kan utvecklas och för det tredje att visa på den dåliga arenastandard som finns i Sverige.
Hittills har de 48 matcherna i Royal League lockat nästan 260.000 besökare, eller ett genomsnitt på 5.417. Det är inte en särskilt hög publiksiffra om man jämför med respektives lag snittpublik i den inhemska serien, men för att vara första upplagan av en turnering som spelas i bandyväder bör det ses som acceptabelt. TV-siffrorna har på sina håll varit riktigt bra - särskilt i Norge där Royal Leaguesändningarna i genomsnitt lockat fler tittare än Champions League (och då spelade ändå Rosenborg i årets upplaga av CL).
Tyvärr har de svenska publiksiffrorna varit sämst av de tre ländernas, men det finns vissa naturliga förklaringar - Halmstad har spelat sina hemmamatcher borta, Djurgården har gjort allt för att ignorera turneringen och det har inte heller varit några riktigt spännande svenska dueller (som FCK mot Bröndby) som lockat storpublik. Sen är det ju även som så att Sverige är det skandinaviska land som har det sämst ställt på arenafronten. Bara ett av de deltagande svenska lagen har ju spelat alla matcher på sin ordinarie hemmaplan.
Royal Leagues kanske viktigaste bidrag till svensk fotboll på kort sikt är just därför att det ökar medvetandet om den usla arenastandarden. Nya arenor skulle tvunget komma i vilket fall som helst, men om Royal League är den droppe som får bägaren att rinna över i arenadebatten i Göteborg, Malmö, Stockholm och övriga Sverige så räcker det för att konstatera att turneringen blivit en succé.
Hur tävlingsmatcherna på försäsongen kommer att påverka de deltagande lagen återstår att se. I Danmark har FCK fått upp ångan rejält efter vinterns matchande i den skandinaviska turneringen, men vad det beror på är svårare att säga. IFK har ju öppnat allsvenskan måttligt och det försprång i matchtempo som många var övertygade att Malmö och IFK skulle besitta efter matcherna i februari och mars har vi inte sett mycket av. Slutsatsen av den sportsliga framgången av Royal League får vi nog helt enkelt vänta med att göra.
Är då allt bra med Royal League? Nej, det finns en hel del saker som kan utvecklas. Under året har det bl.a. kommit förslag från Norge att det bör finnas platser i någon av Uefas turneringar i vinstpotten och inte bara pengar. Från Danmark har det kommit förslag om att utvidga Royal League till 16 lag (5 lag från vardera land + ett extra från det regerande mästarlandet). Det norska förslaget applåderar jag, även om det kan finnas problem att få till en "deal" med Uefa. Sportslig belöning är precis vad som behövs för att göra Royal League till en turnering som inte ens gnällspikar som Kjell Jonevret kan förringa.
Det danska förslaget om fler lag känns däremot inte lika intressant. Att öppna upp Royal League och göra det tillgängligt för fler lag riskerar att devalvera turneringens värde. Om ett danskt lag skulle vinna turneringen hade det ju exempelvis inneburit att halva den danska ligan skulle kvalificerat sig till turneringen. Det är inte bra då det därmed blir lite för lätt att kvalificera sig. Dagens upplägg med de fyra främsta från varje land känns helt perfekt. För storlagen innebär det spel i nästan varje upplaga, och alla lag som inte har med bottenstriden att göra kan ha som ett (mer eller mindre realistiskt) mål att nå topp fyra.
Dagens upplägg med tre inledande fyralagsgrupper följt av två trelagsgrupper och en final innebär att det i Royal League spelas 49 matcher under sammanlagt 13 omgångar. Ett problem med det nuvarande upplägget är att för hälften av lagen (de som blev utslagna efter första gruppspelet) innebar det att man hade dubbla försäsonger, dels före matcherna i februari, och dels före den inhemska seriestarten. Även för IFK - som ju bekant har tagit sig hela vägen till final - har matchandet blivit oregelbundet. I februari spelades vi tre matcher, men i mars endast en.
Ett upplägg där man istället hade två stycken sexlagsgrupper där alla möter alla hade dels givit fler - publikt sett intressanta - nationella matcher och framförallt hade det garanterat alla lag tio matcher. Om man skulle leka med tanken att ettan i varje grupp kvalificerade sig för semifinal och tvåan & trean möts i en kvartsfinal (dubbelmöten) hade det alternativa upplägget inneburit 65 matcher under sammanlagt 15 omgångar.
Fler matcher borde intressera både den egna publiken, TV-kanalerna (som samtidigt får ett större och bättre urval av matcher) och inte minst att man kunde haft ett regelbundet matchande för alla RL-lagen under november, februari och mars. De fem slutspelsomgångarna (kvartfinal, semifinal och final) skulle, precis som nu, med fördel spelas under april och maj.
Hur utvecklingen kommer att te sig för Royal League återstår att se, men att turneringen är här för att stanna är utom allt tvivel. Först och främst gäller det dock för våra blåvita hjältar att försvara klubbens, stadens och landets färger mot dansken. Eller för att citera IFK:s klubbdirektör Mats Persson i en webradiointervju i höstas "vi vill väl fan inte vara sämre än danskarna!".
För övrigt anser jag att ALLA matcher skall spelas på den nya arenan.
