Krönika: Regnet doftade guldstrid
Vi skrev den 19 juli 2008. Men det kunde lika gärna ha varit höst. Känslan var densamma, förutom att motståndarna hette Gefle och inte Trelleborg. Det är dags att varva upp nu. Hänger ni med?
Det var en nästan höstlik känsla denna afton på Ullevi. På en gräsmatta som är en skam för Göteborg presterade mästarlaget IFK Göteborg ett spel som faktiskt kan bära långt när vi summerar årets allsvenska om några månader. Men då krävs det att man håller samma nivå över 90 minuter. Match efter match. Man får passa sig för att dra alltför stora växlar på den här segern, för Gefle var faktiskt riktigt dåliga i den första halvleken. Men tendenserna fanns där. De fanns där verkligen.
Innan matchen hade jag en intressant diskussion med delar av IFK Göteborgs marknadsavdelning om publiksiffror. Hur kan det komma sig att ett mästarlag bara lockar drygt femtusen personer på en allsvensk match? Det är inte bara en sjukt pinsam siffra, utan också underlig. Visst låg matchen på en lördagskväll (vilket i vissa fall i och för sig borde locka fler att gå på fotboll), och visst är Ullevi en riktigt tråkig fotbollsarena. Men förra året höjde IFK sitt snitt, trots Ullevi. Och det var innan man åter var mästare. Nu är siffrorna på väg ner igen, och antalet matcher med förvånansvärt låga siffror verkar bara öka. Alla svar lär inte jag ha, men det är ett mysterium, eftersom Blåvitt helt klart har mängder med sympatisörer. Nu gäller problemet även andra klubbar, och den stora frågan är kanske varför svenskarna inte går på fotboll om man nu tycker om det så mycket?
Att Got Event, som sköter om arrangemangen på Ullevi, fortsätter att pissa på IFK Göteborg och Gais genom mediokra förutsättningar och en fullständigt vedervärdig gräsmatta, det är inga nyheter. Monster Jam, Springsteen och Gothia Cup-finaler har satt sina spår, och uppenbarligen besitter inte Got Event kunskaperna (eller pengarna?) för att sköta om gräset ordentligt. I vilken annan fotbollsliga hade detta varit acceptabelt? Nästa år får vi en riktigt fotbollsarena i stan, då kan de fortsätta med motorgalor och konserter till förbannelse på betongkolossen. Att IFK Göteborg och även Gais, som båda är de enskilt största hyresgästerna på arenan, prioriteras så här lågt är dock riktigt illa. Klubbarna borde inte acceptera det, sätta hårt mot hårt och leta upp en annan arena under resten av säsongen. Ett nog så svårt dilemma, men en markering hade sannerligen varit på sin plats.
Nåväl, nere på planen verkade spelarna inte bry sig om avsaknaden av publik i alla fall. Åtminstone inte i hemmalaget. Trots underlaget bjöd man i den första halvleken på strålande fotboll. Att Robin Söder-sagan fortsätter, det verkade nästan skrivet i sten. Det var en sådan kväll. Med Söder får IFK ett helt annat alternativ än tidigare. En ung, snabb och intelligent kille som inte bara springer mycket, han springer rätt också. Plötsligt behöver man inte bara mata inlägg till Wallerstedt och Wernbloom och vinna allt i luften. Nu hotar man i djupled också, precis som på Marcus Bergs dagar. Plötsligt har Blåvitt fler uppspelsvarianter, en sylvass avslutare och kan överraska och hota på ett annat sätt. Man har saknat det.
Och Tobias Hysén gav alla belackare svar på tal. Det var nästan gammal Djurgårdsform på Tobbe den här kvällen. Kritiken har varit befogad, men nu har mästarna plockat fram ett par gamla vapen (Hysén och Wernbloom) och ett nytt (Söder). Efter en lite halvseg start började regnet falla på Ullevi, temperaturen i luften sänkte sig ytterligare några grader, regnskydden och paraplyerna åkte fram och ölen blev om möjligt ännu blaskigare för folket på läktaren. Det var där och då vi kände igen oss. Det var då många trots allt trivdes. För det kändes som höst. Det var Blåvitt-väder. Det var tillbaka till den glada hösten, då regn och kyla bara fick blåvitrandiga att plocka fram ännu mer kraft och energi, och hitta rätt med både spelidéer och hjärtat på det rätta stället.
Med 30 omgångar i årets allsvenska upplaga är det många, många poäng kvar att spela om. Inte säkert att Kalmar dippar bara för att man sålde Cesar Santin, men regnet gav oss hopp igen. Det blöta regnet som kastades in från sidan gav luften en svag, svag doft av guldstrid. Runt omkring laget märks det att självkänslan är tillbaka. Man tror på det man gör, och stundtals gör man det väldigt bra. Och - Blåvitt är ett klassiskt höstlag. Glöm inte det.
Visst vill vi gärna ha sol och värme. Men under 90 minuter på matchdagar tar vi gärna lite regn. Det kan vara värt det.
