Derbykrönika: Lidande, gemenskap, löpning och klubbtröjor
Det finns olika sätt att undvika den smygande ångesten inför ett derby, att hålla tankarna på annat håll. Inget av dem är helt bra i längden men en del ger iallafall möjlighet till reflektioner över lagens ställning i staden.
I grund och botten spelar det ingen roll var Örgryte Idrottssällskap befinner sig i tabellen, vi går ändå inte ihop de och jag. För att använda en riktig klyscha så är ett derby alltid ett derby. Och om vi så ångar på i toppen av serien och de sladdar hjäplöst i botten av densamma, och kanske framförallt då, så kommer alltid känslan av att "det går åt h-e" krypandes förr eller senare.
Matchdagen innebär i sedvanlig ordning nervositet och koncentrationssvårigheter i en salig blandning. Inte så att jag egentligen tvivlar på Blåvitts kapacitet och inte så att man på något sätt är rädd för Örgryte IS, det senare fungerar liksom inte ens i tankevärlden, utan mest för att Blåvitt någon gång då och då får för sig att ställa till det för sig rejält (total dominans men ändå 1-4 i baken anyone?). Och de gångerna vi ställer till det rejält för oss, med eller utan hjälp av de kontringsglada brasilianare som för tillfället för den Örgrytiska myten om sambafotboll vidare, så dyker det plötsligt upp rödblåa supportrar man inte visste fanns från alla håll och kanter. Då är de plötsligt både många och högljudda, och inte minst otroligt irriterande.
Fram på matchdagens eftermiddag är för ege del det enda vettiga målet att försöka gå så tidigt som möjligt från jobbet för att ta sig ner till Harrys. Inte för att en öl eller två där på något sätt är ångestdämpande utan för att man där träffar på ett antal likasinnade att dela lidandet med. För supporterns väg är till stor del en väg av lidande. Såväl före match som under densamma, undantaget de fåtal minuter per säsong som Blåvitt leder med minst tre mål och det är mindre än fem minuter kvar att spela, och alltför ofta även efter match. Lidandet i sig blir kanske egentligen inte mindre av gemenskapen men på något sätt är det lindrande att se att man inte är ensam, att fler lider. Förmodligen är det samma mekanismer som gör skadeglädjen till "den enda sanna glädjen". (funderade ett slag på att här illustrera det hela med en skadeglad referens till ett svartgult s.k. storlag, från en förort till landets huvudstad, som igår mäktade med att spela oavgjort mot superettans nästjumbo och som är längre från toppen på den divisionen än vad vi är i allsvenskan. Men eftersom det hade varit väl elakt så stannar det vid en fundering och får föbli en parentes i resonemanget).
Men nervositeten inför ett derby är som sagt svårdämpad. En förlust mot Idrottssällskapet räknas som dubbla förluster. Innan match däremot ser man inte mycket av dem, Öisarna. Medan man alltid känner igen en tvättäkta Gaisare på skinnvästen och soptunnan han släpar på och/eller bor i så har Örgryte-anhängarna anammat en lite mer kameleontaktig utstyrsel som smälter in i mängden på stan på ett helt annat sätt. Detta är knappast någon nyhet men samtidigt ett fenomen som jag åter fick möjligheten att observera från nära håll så sent som i lördags. En anledning till att jag i väldigt stor grad klarade mig från den derbyfrossa jag nu drabbats av ända till i söndags eftermiddag var att jag ägnade just lördag åt en rejäl löptur runt Göteborgs gator.
Det är minst sagt en fascinerande upplevelse att springa Göteborgsvarvet. Lidandet är definitivt närvarande, åtminstone den sista halvmilen, men även här underlättare gemenskapen i lidandet det hela så att det på något underligt vis, precis som blåvit fotboll, till sist blir en njutbar upplevelse trots att man under de dryga 21 kilometrarna passerar ett antal olika känslolägen. Faktum är att det underlättar så pass mycket att faktiskt till och med skärgårdsön Hisingen framstår som rätt trevlig, och när jag erkänner det så har det gått långt.
Men så var det det där med fotbollströjorna. Varvet är en folkfest och många passar på att springa i sin klubbs färger. 100%-igt representativt för supporterskarans storlek lär det väl inte vara men det är ändå ett intressant fenomen att studera såväl löparnas som publikens sympatier medan man tar sig genom stans olika delar. Av någon märklig anledning så verkar faktiskt Gaisarna varje år vara något fler än de blåvita i den digra löparskaran. De har knappast fler sympatisörer i staden än IFK men möjligen är deras behov av att hävda sig något större då det väl vore synd att säga att de rosat fotbollsmarknaden det senaste åren, men lite märkligt är det allt ändå.
De Öisare man observerar är dock inga problem att räkna, själv såg jag inte en enda rödblå matchtröja under årets lopp, ifjol tror jag att jag såg två. Det är en inte jättestor andel av de uppåt 36 000 som var anmälda det. Kameleonteffekten består alltså även när det inte är match. Samma sak gäller varvspublikens sympatier. Spring i blåvitrandig tröja och du får en hel del stöttning och många "kom igen Blåvitt" slängda efter dig (även om få saker matchar de småbarn som närmast i extas utbrister "Mamma, mamma! Titta, titta, en blåvittare", det finns uppenbarligen hopp för kommande generationer) men du får också höra en hel del "Heja Gais", framförallt i Majorna. Och för ett par år sedan for det både ett och två "öööööh, du har en gajsare före dajj,. haha!" genom luften, något som höjde motivationen ett snäpp och delvis bidrog till att man till slut kunde kuta förbi den stackarn på Södra Vägen med ett stort och förhoppningsvis demoraliserande leende på läpparna. "Heja Öis" är dock en fras som är lika obefintligt förekommande från publiken runt Göteborgsvarvet som "Hjalmar och Ölme slår underbara inlägg" är på AB-forumet efter en förslustmatch, dvs det händer inte alls.
Läs mer i del 2
