Gästkrönika: Sörj inte, organisera!
Rubriken är slutklämmen från Joe Hills avskedsbrev strax innan han avrättades. Den för etablissemanget väldigt besvärlige fackföreningskämpen och visdiktaren Hill dömdes i en vad som beskrevs som skenrättegång för rånmord av ett butiksbeträde i Utah och tiotusentals fackföreningsskämpar världen över, strejkade i sympati.
Domarskandaler mot svenskar ute i den stora världen är alltså ingen ny företeelse. Inte heller Blåvitt har varit förskonade.
1986 gjorde Blåvitt ett livsviktigt mål på Camp Nou, vilket med största möjliga säkerhet, hade inneburit final i Europacupen. Domaren blåste mål men på väg upp mot mittpunkten, övertalades domaren av katalanerna för möjligheten att det mycket väl kunde ha varit offside. Domaren föll för trycket, ändrade sig och hur det slutade, minns vi alla. En skåning och en norrman missade sina straffar. Som plåster på såren fick vi billigare olja av norrmännen, medan skåningarna inte gav oss ett skit. 1986 bör även ungefärligen ha varit tidpunkten då det avslöjades i grekisk media att den domare som dömde kvartsfinalen i Europacupen mellan Panathinaikos och Blåvitt, numera körde runt i orimligt fina bilar sett till hans årsinkomst. Det antyddes då att det var rena gåvor av tacksamhet från det allatenska laget, till den domare som tog de modiga besluten att döma straff stup i kvarten, vilka Saravakos säkert slog in. Men säkert kan vi aldrig veta.
Det har således hänt förr och kommer antagligen hända igen. Ekonomiskt och maktmässigt har IFK Göteborg alltid tillhört Europas strykklass och det kommer vi fortsätta med. Visst kan vi gräva ner oss i uppgiven bitterhet. Låta den skotska domaren representera en skenbart stolt nation som haft chansen att rösta sig ur Storbritannien, men avstått och har i stället valt att fortsätta vara en koloniserad provins till 55 miljoner tedrickande råsundafetton med dåliga tänder. Likt skottar som i 1000 år duktigt lyft på kiltens aktersida åt engelsmännen, så valde Charlie Richmond att duktigt lyda schweizarnas uppmaningar om straff.
Men vad fan skall vi göra, ge upp? Nej det är inget alternativ. Efter 85 kom 86 och efter 86 kom 87. Vi gav inte upp då. Vi ökade, såg till att marginalerna blev större. Vi såg i onsdags ett ungdomligt Blåvitt med punkattityd springa ut på St Jacobs Park, fast beslutna om att gå vidare. Vi såg dem berövas sin välförtjänta belöning. Men låt oss fokusera på det förstnämnda. Den tykna framåtandan. Ryktet säger att spelartruppen hanterat onsdagens händelser som dom hanterade förlusten i cupfinalen i fjol. Med kastade medaljer, ilsken revanschlusta och att nu – Jävlar!
Vi är ute ur Europa, men i allra högsta grad kvar i Sverige. Vi är på gång i serien och är i semifinal i cupen. En ny europaplats är högst trolig, förhoppningsvis den finaste av dem alla och ord kan inte beskriva hur gärna jag vill möta Basel en gång till. Allra helst inom ett år. Och vägen till upprättelse startar redan i morgon. Mot Örebro.
Joe Hill, vägrade av princip att bevisa sin oskuld. Han tyckte inte att det skulle behövas i ett demokratiskt samhälle. Kanske kände han att han skulle dömas oavsett, varpå han föredrog att göra det som martyr. Jag vill dock inte vara någon martyr. Jag vill se ett Blåvitt som är tillbaka redan nästa år. Ett Blåvitt med mer punkattityd och tyken framåtanda om än med lite bättre organisation. Jag vill ha ett nytt 87.
Ur Joe Hills sista dikt testamentet:
”Sörj ej, kamrater, blott gå på.
Rullande sten ej mossa kan få”
