Kollektiv kollaps och 3-1 i rôva mot Häcken

Det kunde blivit en trevlig kväll på Ullevi och den började bra. Men en anmärkningsvärd brist på attityd och inställning samt ett par individuella misstag stjälpte ett paralyserat Blåvitt.

Vissa matchrapporter önskar man att man skulle slippa skriva, det här är en sådan. Mitt i frustrationen över en totalt onödig förlust och ett spel som på inget sätt kom upp i närheten av den klass som de senaste två matcherna visat gryende tendenser till så skall man försöka göra en något sånär nykter analys. Förutsättningarna för det är tämligen usla men jag gör ett försök, det kan knappast bli så mycket sämre än kvällens blåvita insats på Ullevi.

Dagens första överraskning kom i form av startelvan där Arne Erlandsen, som tidigare varit väldigt obenägen att möblera om i sin forwardskombination, nu valt att peta Peter Ijeh. Märkligt kan tyckas men tydligen inte helt ologiskt. Ety i Arnes spelidé ingår helt uppenbart att det skall finnas en stor forward och då får Selakovic och Ijeh slåss om platsen bredvid Mourad som är närmast helig. Kapten Håkan Mild var tillbaka på det centrala mittfältet efter skada och därmed gick Alex ut till höger medan Wowoah fick ytterligare en chans till vänster.

Blåvitt inleder matchen rätt piggt och tar inledningsvis tag i taktpinnen. Den första halvchansen kommer i tredje minuten när Niclas Alexandersson spelar fint i djupled på Selakovic som dock inte riktigt lyckas med sin gubbe utan får nöja sig med ett inkast som tyvärr inte leder till något. Två minuter senare presenterar sig Ölme genom att uppmärksamt både bryta en Häcken-passning och slå en fin crossboll till en framrusande Wowoah på vänsterkanten. I mottagningen blir Wowoah rejält kapad av Häckens högerback men utan åtgärd från domare Johannesson.

I elfte minuten innan Häcken får sin första farlighet. Williams söker sig ut åt vänsterkanten i ett anfall, håller bort bollen från Ölme och får in ett inlägg som Henriksson avslutar på. Dock ej värre än att Bengt Andersson kan fånga bollen utan någon jätteräddning. Minuten senare får IFK matchens första hörna. Då brukar det bli farligt, och denna gången var inget undantag. Alex hörna skarvas till bortre delen av straffområdet där Fredrik Risp slår in bollen och ger de blåvita ledningen.

Häcken skärper till sig något och tar gradvis över kommandot. I matchens 18:e minut får man sitt hittills farligaste läge och åter är det Williams som tillsammans med Dybendal på vänsterkanten lyckas lyfta in ett inlägg och åter avslutar Jonas Henriksson, denna gång tätt utanför stolpen. Möjligen slappnar Blåvitt av lite efter ledningsmålet för nu börjar man definitivt förlora greppet om mittfältet som man hade. Alex är förvisso rätt okej men kapten Mild är uppenbarligen inte i form än efter sin skada och den karakteristiska timingen finns där inte alls. Tillsammans med Sebastian, som har gjort långt bättre matcher, klarar han inte av att hålla tillräcklig reda på Töfting och Johnsson.

Blåvitts mittförsvar håller dock ihop fint i första halvlek och även om det blir lite kalabalik vid någon hörna så lyckas man mestadels hålla de gulsvarta anfallarna från boxen så att de får ta sina avslut i dåliga lägen utifrån utan att det vållar Bengan några stora svårigheter.

I takt med att man tappar mittfältet blir det blåvita anfallsspelet mer och mer sällsynt. Wowoah är rätt företagsam men det är inte mycket att skriva hem om generellt. Mourad kommer inte till och Selakovic försvinner även han efter en annars fin inledning.

Först i halvlekens slutminutrar glimmar Blåvitt till igen. Efter en av de snabba spelvändningarna som Erlandsen vill se kommer Selakovic först på en djupledsboll och stormar mot mål. Källqvist är dock långt ut i straffområdet och plockar skottförsöket. Sella är också inblandad i halvlekens sista chans där bollen efter en del rörigheter letar sig ut till Stefan på högerkanten. Han slår ett inlägg mot bortre delen av straffområdet där Wowoah får på en fin nick som tippas till hörna. Hörnan hinner inte slås innan halvtids.

Avslutningen gör att det ändå känns hyfsat i paus. Ledning och med direktiv från Arne i paus bör man kunna återta initiativet i andra halvlek om man får igång rörligheten. Ijeh har värmt upp i slutet av första och de egna tankarna går till att bytet nog blir mot Mild som kommit upp i långt ifrån normal standard eller Mourad som haft svårt mot tuffa Dixon och Lucic.

Men det blir ingen bättring i början av andra, inte alls. Häcken styr spelet igen och höjer tempot utan att IFK hänger med och i den 55:e minuten som smäller det. Seb missar på mitten och Dybendal får utrymme att avancera. Med uppåt 25 meter kvar till målet tar han skott och får på en rökare. Hårt och till vänster om Bengt i målet, men det känns inte så hårt och inte så långt ut i hörnet att det på något sätt är otagbart utan tvärtom.

I samma veva byter Arne in Ijeh. I mina ögon är bytet väldigt märkligt. Han plockar av Wowoah som fortfarande är ojämn men som i denna match varit en av de få som kommit någon vart framåt och drar ner vår dittills bästa forward i matchen, Sella, till en vänster mittfältsposition som han tidigare vare sig trivts eller lyckats i. Men så gör Arne och inte är det bytets fel att vi fem minuter senare åter kapitulerar. Efter en frispark, som uppkom lite underligt, blir det flipperspel kring målområdeslinjen. Det ser dock ut som att de blåvita har goda chanser att slå undan bollen men likväl dyker den in i stolpen och studsar ut till Jonas Henriksson som slår in den i nät alldeles för lätt. Släkten är värst...

Trots nästan en halvtimme kvar känns det som att såväl många spelare som tränare Erlandsen ger upp matchen efter Häckens ledningsmål. Arne som normalt sett är skogstokig när vi ligger under är tyst. Jonathan Berg och Martin Smedberg får värma upp men blir aldrig inbytta och måste i ärlighetens namn fundera på vad tränaren tycker när de inte får chansen trots att 90% av all blåvit attityd på planen verkar ha gått upp i rök. I 72:a minuten punkteras matchen när Dulee Johnsson gör 3-1 för Häcken via ett försvararben.

Ytterligare ett par minuter efter får vi se vad som kanske är ett blåvitt avsked. I en löpduell med Fredrik Risp går Jonas Henriksson omkull strax innanför straffområdesgränsen. Stefan Johanesson har sin uppfattning klar om saken och blåser en med blåvita ögon mycket hårt dömd straff och plockar också upp det röda kortet. Tack och adjö för Fredrik Risp som helmörk i blicken vandrar ut mot Ullevis spelargång och därmed inte ser när Bengt Andersson räddar Williams tämligen löst slagna straff.

Straffen i sig betyder inget när matchen ändå är förlorad. För Fredrik måste det dock vara otroligt bittert. Efter ett flertal lyckade Öis-derbyn och RL-matcher har han lett spelarna i "vågen" på löparbanorna vid sektion GHI och i hans sista allsvenska match, åtminstone på väldigt länge, får han nu lämna planen i förtid efter en lagkollaps.

Sammanfattningsvis får givetvis erkännas att Häcken gör en riktigt bra andrahalvlek. I första tjongar man en hel del medan man för spelet betydligt bättre i andra. Samtidigt vet jag inte om förnedring är det rätta ordet. På något sätt känns det mer som att vi förnedrade oss själva till stora delar. Bortaderbyt mot Häcken är en match vi får försöka glömma fort.

0 kommentarer