Gästkrönika: Står allting rätt till uppe på Kamratgården?
Hur kunde Blåvitt vinna guld förra året och sjunka så mycket i år? Det funderar Jonas Klang över.
När man ser IFK Göteborg anno 2008 blir man otroligt frågande till hur det kunde gå så bra 2007. Truppen 2008 i jämförelse med guldåret 2007 är inte nämbart annorlunda och är definitivt inte på "pappret" sämre än guldupplagan. Nyckelspelarna är kvar, de har en bättre målvakt, saknar en 14-målsskytt men har en Hysén som har en hel försäsong bakom sig. Men inget verkar hjälpa. Vad gjordes på Kamratgården mellan oktober-mars?
Framförallt har jag hittat 6 saker som inte fungerar:
1) Självförtroendet
Hur kunde det orubbliga självförtroendet som gav dem 14 raka matcher utan förlust och en känsa av total oslagbarhet bara försvinna? Visst de har ett ungt lag och det är lätt att man börjar fundera när det inte stämmer. Men merparten av truppen har varit med ett tag och deras erfarenheter borde mer än väl räcka för att hjälpa de nya unga spelarna. Redan i första matchen såg man att laget var besvärat och helt saknade självförtroendet. När försvann det? Varför försvann det? Står allting verkligen rätt till uppe på Kamratgården?
2) Spelidén
Det talades förra året (åtmintone initialt och innan höstmatcherna) om "hunden, katten, glassen" och många hyllade IFK för att de äntligen hade en spelidé. Spelgeniet Stefan Rehn tillskrevs mycket av det kreativa och Jonas Olsson fick beröm för att försvaret var vattentätt. Visst, det såg helt ok ut rätt länge. Men vad händer då till i år? Rimligen kunde man väl tro och hoppas att de bygger vidare och tar det ett par steg till. Men det har ju blivit precis tvärtom. Ingen verkar veta vad de ska göra. Ingen ser trygg ut i sin roll. Ingen ute på planen lyckas instruera de andra i vilka löpningar som man ska ta. Det ser ut som att alla bara springer omkring i blindo utan att ha en aning om hur spelet ska gå till. Var tog spelidén vägen?
3) Viljan att hjälpa varandra
Förra året krigade alla mot samma mål. Alla ställde upp för varandra. Det var en för alla - alla för en. Det andades harmoni och spelarna pratade om "vi". Det skrattades och skämtades. Ute på planen rörde sig alla elva i symbios och det fanns en glöd som lyfte varandra. I år är det ofta attacker en och en. Försvarsspelet görs också en och en. Det är knappast en känsla av att man hjälper varandra i försvarsspelet. Det ser ut som om de i blindo försöker försvara "sin del" av planen och när de är klara med det så är man nöjd. Får en känsla av att alla springer omkring och vet att de är uppvaktade av proffsklubbar och därmed tänker "jag gör mitt jobb så bra som möjligt". Bäst exempel är nog mittbackarna Bjärsmyr & Sigurdsson som i fjol var det tätaste mittlåset. I år så gör de bara det de ska och inget annat. Det är nonchalant och viljelöst att ge det där lilla extra. Står allting verkligen rätt till uppe på Kamratgården?
4) Nyckelspelarna är för dåliga
Rutinerade duon Niclas Alexandersson och Thomas Olsson var några av de viktigaste spelarna från guldåret. Niclas med kaptensbindeln runt armen och en symbol för IFK Göteborg. Thomas Olsson, spelgeniet som får mittfältsspelet att bli såväl lugnt och behärskat, men även genialt och med det där avgörande momenten. Ifjol var de uppe och spelade på deras högsta nivåer (uttrycker det i 100%). Då hade de marginaler att hjälpa sin lagkamrater till stordåd. De var glada och harmoniska och delade med sig av rutin och smartness. Ingredienser helt avgörande för att guldet blev IFK:s. I år är dock duon långt under sin förmåga (säg 60%). Då finns det inga marginaler att vara med och dela med sig, lyfta de andra och få alla leverera. De har fullt upp med att ens nå upp til acceptabel nivå personligen. Detta skapar stora hål, dels levererar de inte själva och dels så får inte de andra deras hjälp, vilka har satt stora spår i anfallsspelet som i år är långt ifrån fjolårets och idag känns otroligt förutsägbart och sönderläst. Läge för Niclas att använda klauseln i kontraktet och ta den där civila anställningen i IFK Göteborg till 2009.
5) Management
Ledarduon Rehn & Olsson hyllades till skyarna förra året och fick beröm för att de infört något nytt i IFK och att de verkligen fick med sig laget på idéerna. Tillsammans med maestro Håkan Mild började alla prata om det glada 90-talet då trion var förgrundsfigurer i framgången. Nu var IFK på rätt väg. Var är det goda ledarskapet i år? Håkan Mild är helt osynlig. Rehn & Olsson verkar handfallna. De agerar likt spelarna förvirrat och har ingen konsekvens i sina uttalanden. De ger också sken av att faktiskt inte veta vad som är fel eller varför spelet inte kommer. En tränares främsta uppgift är att få ut maximalt av truppen. Detta får man genom att ha tydlighet i sitt ledarskap. Ofta bygger man sin spelidé på en filosofi. Sitt ledarskap ska skapa glädje i truppen, det ska ge spelarna möjlighet att växa. De ska få ut det yttersta av varje indivd och väl där ska de få allt att fungera i symbios och harmoni. Av detta lyckas Rehn & Olsson just nu (och hela året) med inget och noll. Står allting verkligen rätt till uppe på Kamratgården?
6. Står allting verkligen rätt till uppe på Kamratgården?
Baserat på ovanstående får jag en känsla av allt inte är så bra uppe på idylliska Kamratgården. Klarade inte organisationen framgången? Klarade inte spelarna framgången? Drog alla åt samma håll förra året? Styrs laget av tränarna? Styrs laget av Håkan Mild? Styrs laget av några starka individer bland spelarna? Frågorna hopar sig och det är inte lätt att hitta några svar. Har årets motgångar så totalt vänt upp och ner på harmonin? Vem tar tag i problemet? Det känns som att alla gömmer sig och ser till att bara göra sitt eget.
