Lagbanner

Krönika: Something is rotten in the state of Kamratgården

Ungefär klockan 19:16 igår gick luften ur stora delar av Göteborgs stad. Daniel Bernhardsson utnyttjade då en gammal akilleshäl hos de blåvita – passivitet och snällhet på frisparkar långt utifrån. För visst har vi sett det förr? Fråga till exempel Jesper Jansson.

Visst kunde någon tänka att: ”det är lång tid kvar, vi kan vända matchen”, men alla som följer och har följt Blåvitt på nära håll under många år insåg att ”nu är det kört, nu har vi stora problem”. Att som DIF och MFF smälla in 2-3 mål i en halvlek i ett pressat läge, mäktar helt enkelt inte vårt kära lag av.

Ni minns förr när vi var grymma, då kunde vi ligga under med 0-1 med fem minuter kvar och ändå visste man: ”OK, vi tar i alla fall en poäng”. Sedan tryckte laget på som tusan och motståndarna var fullständigt livrädda då de visste att stora, otäcka Blåvitt var på väg att tugga i sig dem. Så satt plötsligt en eller två bollar bakom motståndarmålvakten.

Det laget och den klubben finns tyvärr inte längre. Och det beror inte endast på att vi inte längre har 10 landslagsspelare i truppen. Självförtroendet och kaxigheten har sakta men säkert monterats ner. Det finns uppenbara orsaker till det rent historiskt, något som boken ”Blåvit gryning” redogör för på ett excellent sätt. Men det finns också en del faktorer som spelar in just nu. Nedan tänker jag redogöra för hur jag ser på dagens Blåvitt. En del baseras på fakta, medan andra åsikter är olika känslor jag får när jag betraktar vår älskade förening. Vad som är vad tänker jag, av naturliga skäl, inte redogöra för. Det är upp till läsaren själv att avgöra.

Jag börjar med den inre effektiviteten som det så populärt benämns på fikonspråk för ekonomer. Inre effektivitet är att göra saker på rätt sätt, till exempel inom produktionen. Laget är vår produktionsenhet och tränaren är produktionschef. Att produktionen inte är överdrivet effektiv kan vi alla se. Beror det bara på att vi har fel spelare? Beror det på att vi har otur? Beror det på tränaren? Min uppfattning är att flera saker spelar in. Till exempel är jag inte säker på att Arne Erlandsen är karl för den hatt han nu ska bära. Aggressiviteten och det höga försvarsspelet ser jag inget större problem i. Det kan man komma långt med. Dessutom vill jag kraftigt understryka att jag inte är den som brukar skrika efter tränares avgång. Jag gjorde det inte ens när det var som mest turbulent 2002. Dock finns det ett antal saker jag undrar över:

• Är det verkligen sunt att man mer eller mindre uttalat ser en spelare som helt ordinarie, trots att han inte presterar något? Jag tänker på George Mourad som faktiskt varit vår sämst presterande spelare i 8-10 av de matcher vi spelat i årets Allsvenskan. Redan förra året var jag skeptisk till Georges storhet. Visst, han gjorde några mycket viktiga mål som gav oss fler poäng än vi egentligen gjort oss förtjänta av. Nu är i och för sig ett resultat alltid rättvist, men att vi hade mycket tur kan nog vem som helst skriva under på.
Min uppfattning är att George inte besitter de kunskaper om spelet fotboll som skulle göra honom till en riktigt bra forward. Han kan göra vissa bra saker med bollen när han har den nära sig, även om det händer väldigt sällan. Att som tränare ge en spelare av denna kaliber en given plats som forward är enligt mig totalt förödande för lagmoralen. Att Stefan Selakovic har tappat sugen, inte trivs och därmed inte presterar är fullt naturligt. I Stefans första matcher för Blåvitt visade han hur en riktig forward jobbar. Att då flytta en landslagsmeriterad sådan ner på kanten är inget annat än ett tjänstefel av Erlandsen. A och O är att ha rörliga forwards som löper in bakom motståndarnas backlinje gång efter annan. Då skapas oreda hos motståndaren och mål görs.

• De rapporter jag får från träningar, samt det jag ser på matcherna, vittnar om att Arne Erlandsen föredrar att skälla framför att behålla lugnet och vara konstruktiv. Visst gör han fler byten än sin företrädare Bo Johansson, men är det rätt byten? Är det rätt att låta en fullständigt oduglig anfallare vara kvar på planen och plocka ut en yttermittfältare som jobbar hårt och slår många inlägg? Återigen kan man alltså ifrågasätta Erlandsens psykologiska kunnande. Att skrika och stressa spelarna kan fungera i vissa situationer och på kort sikt. Att ha det som rättesnöre är ingen bra idé. Till slut tröttnar spelarna och lyssnar inte längre. Då kan tränaren inte förmedla sin spelidé och kaos utbryter när alla drar åt olika håll. Är Arne Erlandsen verkligen pedagog och taktiker nog för att ge oss ett bra lag? Vän av ordning säger kanske då att vi gjorde väldigt bra ifrån oss i Royal League. Visst gjorde vi det, men på vilket allvar tog egentligen våra motståndare den turneringen? Det vet vi inte, men i Allsvenskan har vi bara gjort en handfull bra matcher. I övrigt har vi haft en hel del flyt på till exempel hörnor.

Den yttre effektiviteten kan man också diskutera. Den mäter hur väl man gör rätt saker. Ger vi våra potentiella kunder vad de vill ha? I en fotbollsförening kan det översättas med frågor som: värvar vi rätt spelare, agerar vi rätt mot potentiella nyförvärv, agerar vi smart gentemot media, supportrar och den övriga allmänheten, har vi överhuvudtaget rätt profil utåt etc.

Som jag tidigare sa är jag inte den som skriker efter avgångar i tid och otid. Sålunda är jag inte heller den som dömer folks prestationer förrän de fått en tid på sig att prestera på. Vår nya klubbledning har nu varit med ett tag och man börjar skönja hur de tänker arbeta.

Mats Persson är en man som lägger ner många timmars arbete för vårt Blåvitt. När du än stöter på honom har han en mobiltelefon vid örat. Dock känner jag mig inte säker på att heller han är rätt för vår förening. Har han egentligen en utarbetad, detaljerad plan för hur han ska utveckla Blåvitt? Har han kontroll? Bland annat pekar värvningen av Daniel Johansson på att han inte alltid har det. ”Min enda princip är att jag inte har några principer”, har Mats sagt. Stämmer detta? Är han verkligen så flexibel som han vill göra sken av? Jag är faktiskt lite skeptisk. Min inställning är att vill man värva en bra spelare måste man göra i princip vad som helst för att få hans underskrift. Vill spelaren att sportchefen ska spela balalajka iförd tangakallingar på spelarens brors svensexa, gör sportchefen det. Sportchefen får aldrig tro att Blåvitts varumärke är så starkt att det ska avgöra saken. Vi har ingen känd tränare, ingen känd klubbledning och vi har inte tagit guld på nio år. Blåvitt roffar inte åt sig dem de vill ha längre.

Läs vidare i del 2

Jörgen Brandt2005-07-21 18:30:00

Fler artiklar om IFK Göteborg