Friskt vågat, hälften vunnet!
Specialstudie under matchen av Mikael Sandklef.
I gårdagens match fick äntligen Mikael Sandklef spela från start. "Friskt vågat, hälften vunnet" finns det ju ett uttryck som heter. Detta beskriver såväl Sandklefs insats ikväll samt Stefan Lundins laguttagning. Detta var bra, nya, friska grepp och en injektion för vårat anfallsspel.
Mitt uppdrag för Alltid Blåvitt igår var att specialbevaka Mikael Sandklef. Vi är många som de senaste veckorna har krävt hans medverkan i laget. Mikaels tid i IFK har präglats av problem. Först var det problem med att klara den ökade träningsdosen (jämfört med Frölunda). Dessutom har han besvärats av diverse skador. Det är först de senaste veckorna han har börjat nå sin form från förra årets säsongsstart. I de senaste B-lagsmatcherna har Sankan varit väldigt bra. Detta har uppmärksammats av Lundin/Olsson och idag fick Mikael slutligen sin välförtjänta plats i startelvan.
Hur gick då Sandklefs comeback? Sankan startade matchen väldigt bra. I sin karaktäristiska stil vände han ut och in på motståndarna. Visst, ofta ser det bra ut, men han vinner inte mycket mark, men lika ofta ger det ett bra resultat. Det kan inte vara lätt att lämnas utanför laget och nu få chansen p.g.a. av en norsk bosman-flykting. Jag tycker ändå att Mikael visade på ett bra sätt att han har kvaliteter som ingen annan besitter i dagens IFK. Dessa kvaliteter tycker jag vi är i behov av. Att med stort självförtroende utmana, skapa chanser och skjuta är vi inte bortskämda med. Självförtroendet är den stora skillnaden och Sandklef vågar göra det som de andra inte gör. Möjligtvis Höiland vågar utmana på liknande sätt och detta vill vi se mer av.
Att Sandklef gjorde en hel del bra saker mot Trelleborg är det ingen tvekan om. Han gjorde också en hel del misstag och enkla fel. Detta är misstag som till stor del kan skyllas på Mikaels bristande matchträning. Med ökad speltid, självförtroende och uppmuntran från Lundin/Olsson ser jag att Sandklef kan höja sig rejält från gårdagens insats. Nu gäller det bara att Lundin vågar och låter Sandklef spela sig tillbaka i storform. Förtjänar inte han inte samma tålamod och upprepade förtroende som tex Kåmark och Rosen?
Det ska bli spännande att se uppställning Lundin mönstrar till nästa match. Mönstrar vi samma offensiva startuppställning mot det på pappret starkare motståndet Hammarby? Eller vågar vi inte det? Detta är frågor som troligtvis kommer diskuteras på Kamratgården i veckan. Jag hoppas att Lundin/Olsson kommer fram till att anfall är bästa försvar och att Mikael Sandklef behövs för att trycka tillbaka ett Stockholmslag med onormal anfallsvilja.